Peter Dalle – Ett veritabelt geni

Det finns inte många geniala film-, teater- och tv-serieskapare i Sverige. Men Peter Dalle är definitivt en av de få som finns. Han är fenomenal på att regissera, han har en fantastisk tajming i sitt skådespeleri och han är mirakulöst bra på att skriva manus. En komplett filmskapare.

Han slog igenom i TV-serien Lorry som första gången sändes 1989. En till viss del Monty Python-inspirerad (fast vilken humor efter 1975 är inte det?) serie fylld med fristående sketcher, varav vissa endast syftade till att vara roliga, vissa med igenkännande relationskomik och vissa med träffsäker satir. Denna fantastiska bredd har sedan dess återkommit i senare produktioner som Yrrol (1994), Ogifta par – en film som skiljer sig (1997) och Skenbart – en film om tåg (2003).

Ett utmärkande drag i alla dessa filmer är också den höga manuskvalitén. Alla texter Peter Dalle skriver är inget annat än lysande. I exempelvis Ogifta par är i princip alla repliker han själv har dräpande oneliners – med klimax vid ”vad sägs om kåt, glad och tacksam” – som hade fått varje annan manusförfattare skrivkomplex och stilla bedja om att kunna komma på åtminstone en sådan träffsäker replik.¹ Jag tror till och med att självaste Woody Allen hade varit avundsjuk om han hade sett filmen.

Det är filmer med sådana kvalitetsmanus som håller i längden och som man kan se om och om igen. Och då inte bara för att hela tiden upptäcka nya slagfärdiga repliker – inte sällan upptäckta om man lyssnar noga på Dalles ofta i smyg mumlande sarkasmer – utan också för det fantastiska skådespeleriet i form av den svartsjuka, osäkra och tyst ängsliga Suzanne Reuter, den mer utåtagerande och humörsvajiga Lena Endre samt den timide och misslyckade Johan Ulveson – vars fylleslapstick i slutet av filmen är en klassiker.

Det är därför tråkigt att Dalle tydligen har svårigheter att få produktionsstöd av Svenska Filminstitutet till att göra fler filmer. Enligt honom själv beror det delvis på att ”han har fel kön”:

 – Det är helt vansinnigt och konstigt att det man har mellan benen ska styra fördelningen av pengarna, säger han.

Jag kan inte annat än hålla med. Ty sedan Filminstitutets jämställdhetspolicy infördes 2006 är målet att ”andelen kvinnor i yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent, bör vara minst 40 procent bland de projekt som får stöd”. I det filmavtal som börjar gälla den 1 januari 2013 är jämställdhetsmålet ännu tydligare formulerat: ”stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män”.

Detta är givetvis ett gigantiskt feltänk. För det första borde en jämställd värld inte tala, eller bry sig, om kön överhuvudtaget. För det andra medför en sådan på förhand uppställd fördelning en betydande diskriminering i det fall det finns en kraftig snedfördelning av könen på de som ansöker om stöd. Säg att det under ett år ges bidrag till 20 filmer och att det är 100 män och 10 kvinnor som söker. Detta medför att 100 procent av kvinnorna och 10 procent av männen enligt den från och med 2013 på förhand 50/50-uppställda fördelningen får en bifallande ansökan. Det är naturligtvis lika illa i en omvänd situation med 100 sökande kvinnor och 10 sökande män.

Ergo: Så länge denna på förhand uppställda fördelning tillämpas och det är en majoritet av män som ansöker om dessa produktionsstöd, har Peter Dalle helt rätt i att ”han har fel kön” och oavsett detta har han ALLTID rätt i att det är ”vansinnigt och konstigt att det man har mellan benen ska styra fördelningen av pengarna”.

Nä, självklart borde Filminstitutet titta på filmens potentiella kvalité och inte be den stackars regissören som står framför deras skrivbord med mössan i handen att dra ner byxorna.

Pinsamt.

Nä, heja Peter Dalle! Jag väntar otåligt på Ogifta par 2.

Fotnot:

¹ Det orealistiska i sammanhanget är dock att ingen i verkligheten kan vara så snabbtänkt och slagfärdig som Dalle är i filmen. Det är precis som med Hjalmar Söderbergs dagboksroman Doktor Glas; det enda att anmärka på i den är att det är fullständigt orealistisk att Doktor Glas själv hade kunnat skriva den bländade Söderbergsprosan.

Share on Twitter

Kvinnodagen – bra eller dålig?

I dag är det internationella kvinnodagen. En väldigt viktig dag. En dag som uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. En situation som på många håll är allt annat än jämställd. Man kan dock i två steg problematisera denna dag:

Dels kan man som den luxemburgska EU-kommisionären Viviane Reding argumentera för att ”så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter. Målet är jämställdhet, så vi inte längre behöver en sådan här dag.” Och ja, det låter ju vettigt och fint.

Men:

Dels kan man gå ännu ett steg längre i sin intellektuella utveckling och likt den tyska feministen Alice Schwarzer argumentera för ett fullständigt avskaffande av dagen och i stället propagera för att 365 dagar om året ska vara för både kvinnor och män.

Detta tycker jag låter ännu vettigare och finare. Visserligen är uppmärksamheten kring denna dag bra och det ena utesluter ju nödvändigtvis inte det andra, men personligen får jag lite ”värnlösa barns dag-vibbar”. Alltså samtidigt som dagen syftar till att uppmärksamma kvinnors ”värnlöshet”, så cementerar den också på något sätt detsamma: kvinnors offerroll, som någon som inte kan klara sig själv, som inte är ett handlingskraftigt subjekt, utan som behöver hjälp.

Men det är kanske just det som många av världens kvinnor till stor del tyvärr behöver. Det är givetvis tragiskt och beklagligt. Så kvinnodagen kanske trots allt fortfarande kan försvara sin plats. Jag vacklar som synes om dess behövda existens. I alla fall i Sverige.

Summasummarum:

Principiellt: Bort med kvinnodagen.
Pragmatiskt: Ha den kvar. Kanske.

Kvinnodagens syfte att uppmärksamma ”ojämställdhet och kvinnors situation” fungerar åtminstone i svenska tidningar emellertid minst sagt bra. Aftonbladet gör bland annat sin årliga genomgång av jämställdhetsstatusen på en del olika områden. Man tar sin utgångspunkt enligt följande:

På alla områden utom ett är 50 procent idealet, då delar kvinnor och män lika. Går utvecklingen mot 50 procent så går den alltså i rätt riktning. Enda undantaget är lönen. Där är idealet 100 procent, det vill säga att kvinnor tjänar lika mycket som män.

Med denna utgångspunkt är dock ett par av de grafiska mätfigurerna i artikeln lite motsägelsefulla. Bland annat får jag inte ihop hur jämställdheten (enligt Aftonbladet alltså definierad som 50 procents fördelning mellan kvinnor och män) kan ha blivit ”bättre” om andelen kvinnliga landshövdingar har ökat från 52 procent till 57 procent (se bild).

Detta är dock talande för hur polariserad och blind den svenska – nota bene: svenska, inte iranska, afghanska eller saudiarabiska – jämställdhetsdebatten är. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att exempelvis de ovan nämnda länderna fick en släng av den svenska feminismen. Vi har likt materiellt överflöd även överflöd på detta. Kan man skicka sådant i bistånd? Man kanske kan slänga ner Gudrun Schyman i en UFF-container?

Och som om inte detta vore nog, tycker jag att man även kan problematisera Aftonbladets veritabla axiom om 50 procent som ideal. Man kan därför ställa upp två varianter av jämställdhet:

1. Lika utfall: Det vill säga Aftonbladets definition, där målet är 50 procents fördelning mellan könen.

2. Lika regler: Lika rättigheter och skyldigheter för båda könen. Sen behöver fördelningen nödvändigtvis inte bli 50 procent på alla områden, det viktiga är att alla har samma möjligheter.

Den senare varianten lutar jag personligen åt – vilket givetvis inte utesluter att jag kan tycka att det vore bra med en 50/50-fördelning på många områden. Exempelvis föräldraförsäkringen. Och även om riksdag och regering i första hand ska företräda sina väljares åsikter och inte deras kön, så kan jag också tycka att dessa – och många andra offentliga inrättningar – kan ha en normerande funktion och ha en så nära 50/50-fördelning som möjligt.

Tack WordPress, internet och den svenska yttrandefrihetsgrundlagen för ordet!

Ni andra kvinnor, och män, som inte har denna möjlighet har mitt fulla stöd – såväl på kvinnodagen som alla andra dagar!

Share on Twitter

Varför gillar man det man gillar?

Att ställa frågan ”varför?” tycker jag är synnerligen intressant – och viktigt. Varför gillar man det man gillar till exempel? Varför gillar jag den doften? Varför tycker jag att den där låten är bra, den där tapeten snygg, den där maten god eller den där tjejen vacker? Och finns det över huvud taget ett svar eller är allt bara slumpartat? Det kanske de facto finns ett svar, men det är omöjligt för oss att ta reda på vilket det är?

Det kanske är likt Karl Poppers teori om vetenskap: att vi kan ha hypoteser om sanningen, men vi kan aldrig vara säkra på att vi har nått den? För att emellertid öka sannolikheten för att vi eventuellt har funnit sanningen, bör vi därför enligt Popper utsätta våra hypoteser för så svåra prövningar som möjligt. De som faller läggs åt sidan, de som klarar prövningarna får tills vidare gälla som den hittills bästa hypotesen – och genom denna uteslutningsmetod närmar vi oss förhoppningsvis och troligtvis sanningen.

Nota bene: För att vara en giltig vetenskaplig hypotes måste dock hypotesen för det första kunna falsifieras; den måste kunna vederläggas. Av den anledningen är exempelvis inte påståendet ”Gud finns” ett vetenskapligt påstående, eftersom det inte går att motbevisa (och inte bevisa heller för den delen).

Det vanliga exemplet för att åskådliggöra både detta och många andra vetenskapsteoretiska begrepp, som vi för tillfället kan lämna därhän, är följande:

Vetenskaplig hypotes: Alla svanar är vita. Kan den falsifieras? Ja, det är bara att hitta en svart svan, så är den hypotesen körd. Är hypotesen sann? Nej, det kan vi som sagt aldrig veta. Det kan ju alltid dyka upp en svart svan som sätter allt i en annan dager. Men eftersom alla svanar som hittills har setts har varit vita får hypotesen gälla tills vidare (ja, svarta svanar finns).

Exempel: Förr trodde man att jorden var platt och att solen cirkulerade runt jorden. Det mesta – för att inte säga allt – tydde på att så var fallet. Det var stensäkert. Marken är platt eller hur? Och solen flyttar sig runt på himlen. Jorden måste bara vara platt och har en rund gul sak snurrande runt sig. Med tiden kunde emellertid modernare fysiska beräkningar falsifiera denna ”sanning” och via det så kallade heliocentriska paradigmskiftet visa att jorden i stället var rund och cirkulerade runt solen.

Tidigare bespottade och för hädelse anklagade teoretiker såsom Copernicus och Galilei hade alltså haft rätt. Eller för att vara Poppers vetenskapsfilosofi trogen: tills vidare rätt. För man vet ju aldrig om även denna teori/sanning kommer att falsifieras en dag. Vem vet, det kanske visar sig att jorden i stället är fyrkantig? Fast mer realistiskt kommer nog nästa stora paradigmskifte att ske kring teorin om den mörka energins existens i universum.¹ Spännande…

Pseudovetenskaplig hypotes: Gud finns. Kan den falsifieras? Nej, hur skulle det gå till? Är hypotesen sann? Nej, det kan vi självklart följaktligen inte veta.

Ur detta vetenskapsfilosofiska perspektiv skulle därför inte den initialt ställda frågan ”varför?” – i detta fall om varför man gillar det man gillar – särskilt ofta vara av vetenskaplig karaktär. Men likt pseudovetenskapliga religiösa och existentiella spörsmål inte desto mindre intressant att fundera över.

Så varför gillar man det man gillar då? Och nu när man har slängt av sig det vetenskapliga oket kan man ju likt den bästa kvacksalvande demagog spekulera och argumentera helt fritt.

Jag tror jag tar min utgångspunkt i det ständiga dilemmat mellan arv och miljö. Och även om jag har starka känslor för det genetiska, så lutar jag trots det i detta fall kraftigt åt miljösidan.

Hypotesen är därför något i stil med följande: Man gillar det man gillar på grund av vilka känslor, begär och minnen – såväl omedvetna som explicita – olika företeelser väcker, företrädesvis härstammande från barndomen.

Och ja, hypotesen är tydligt freudiansk – med en uttrycklig (om än inte helt likartad) generalisering av principen bakom begreppet Oidipuskomplex (eller Elektrakomplex) till de flesta preferenser man har i livet (d.v.s. det man gillar).

Med andra ord: Förnimmer man en doft som exempelvis påminner om hur det doftade under sin barndoms sorglösa somrar hos sin mormor och morfars sommarstuga, så ”gillar” man antagligen den doften. Och för att i detta sammanhang återknyta till den freudianska utgångspunkten har jag till och med för mig att jag har läst att tjejer omedvetet attraheras av killar med samma parfym/rakvatten som sin pappa.

Luktsinnet är för övrigt det av kroppens sinnen som har bäst ”minne”. Förnims en doft kan man på ett ögonblick kastas långt tillbaka i tiden. Plötsligt får nyklippt gräs en att stå på en fotbollsplan, vara 10 år gammal, få bollen i ett friläge, sätta den i krysset samtidigt som man i ögonvrån ser alla föräldrar stå vid sidlinjen och med en närmast psykotisk emfas skrika ”fotboll, fotboll, fotboll”.

Eller hör man musik man förknippar med något positivt man tidigare har upplevt, så ”gillar” man den: ”Den här musiken spelade alltid min gammelfarmor på sin grammofon, den får mig alltid att känna mig glad till mods, en skön känsla sprider sig i kroppen” eller ”Den här skivan spelade vi då vi åkte på roadtrip i USA 1984” eller ”Den här låten dansade jag tryckare till på skoldiskot när jag var 9 år”. Ibland vet man dock inte varför man gillar en viss typ av musik, men tänker man efter så finns det nästan alltid mer eller mindre tydliga associationer med tidigare upplevelser. Upplevelser som ägt rum mer eller mindre tidigt i livet.

Redan en liten bebis tycks ha dessa drag av nostalgisk regression. Ty det finns ett enda ord/ljud som har samma betydelse på alla världens språk: nämligen det som betyder tyst: ’hysch’. Det antas påminna om det susande ljud som alla människor förnimmer under fosterstadiet i livmodern. Det pulserande ljudet av människans blodomlopp skulle därför vara människans äldsta imitation.² De flesta föräldrar märker också snart att ”hyschande” läten och ett slumpmässigt, skumpaktigt vaggande är det bästa sättet att få små barn att sova. Allt tydligt påminnande om den trygga, susande och skönt skumpande tillvaron i mammans mage. Och även i vuxen ålder är ju skumpande tåg, bakomskvalande röster och susande ljud sövande.³

Således: Allt som skapar någon sorts ”trygghet”, det ”gillar” man. Och ofta är det som skapar trygghet olika former av positiv igenkänning – mer eller mindre medveten – från barndomen (eller åtminstone någon gång tidigare i livet).

Man kan också vidga detta till att förfäkta hypotesen ”att man har fötts för sent” som i Woody Allens Oscarsbelönade film Midnight in Paris (2011). Det vill säga, man kan även ”längta” till, ”gilla”, en tid – med alla dess kläder, musik och konst – långt före sin egen födelse. En tid man tror är bättre. Dock blir det som filmen visar ett evighetsspel, där alla hela tiden längtar tillbaka till en tidigare epok, och att vi ändock till sist bara kan leva på ett ställe: i nuet.

Men ett ”nu” alltså fyllt av intryck från det förgångna…

Fotnoter:

¹ En gigantisk mörk energi antas finnas i universum eftersom beräkningarna av bland annat vårt solsystems rotation i Vintergatan annars inte går ihop.

² Lindström, F. (2002). Jordens smartaste ord. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

³ Prova exempelvis att lyssna på den havsbris eller det vågskvalp som ibland sänds på nätterna i P1.

Share on Twitter

Dum och ännu dummare

Trots att den gamla, fina och anrika sporten ishockey har ett fullständigt horribelt seriesystem, och att de som har ansvaret för detta – d.v.s. Hockeyligan och Ishockeyförbundet – ständigt lyckas överträffa sig själva i idioti, så har jag ändå en naiv föreställning om att ”nu är botten nådd, nu kan det inte bli värre”.

Men det kan det. För varje gång blir jag brutalt och skoningslöst sviken av min, trots allt sympatiska, godtrogenhet.

Ty det finns endast två saker som är oändliga: universums expansion och idiotin hos de som styr svensk hockey. För dem finns inga gränser.

Jag ska försöka komma ihåg det från och med nu.

Innan jag kom till denna deprimerande insikt hade jag emellertid en romantisk förhoppning om att en försoning likt denna skulle kunna ske:

Alltså en gång på gång sviken Fru Justitia som vandrar sorgset efter hopplöshetens väg mot evigheten, när plötsligt ett hopp tänds vid den tillryggalagda horisonten. Modstulet vänder hon sig om. På en liten, men bärande, moped kommer en tapper budbärare från Svenska Ishockeyförbundet farande. Han vinkar ivrigt och ropar ystert. Och även om hela hans jovialiska uppsyn signalerar glädje och oreserverad försoning, vågar inte – kan inte – den ständigt bedragna, och därav närmast apatiska, Fru Justitia ändra sitt dystra ansiktsuttryck. Speciellt inte sedan budbäraren slagit av mopeden och på ett ögonblick förändrat sin initiala gladlynta framtoning till en provocerande stursk apparition. Fru Justitia tittar skeptiskt. Hon kan ju inte veta då att det hela är dramaturgiskt genialt arrangerat av Hockeyligan. En genialitet de tidigare varit näst intill omänskligt skickliga på att dölja.

När så det heliga budskapet om att Hockeyligan till slut lyckats ta sitt förnuft till fånga och i samma stund slagits av snilleblixten att ”de ska utforma ett sportsligt rättvist seriesystem” – ”det är ju trots allt SPORT vi håller på med”, hade tydligen någon byråkrat insiktsfullt sagt – når Fru Justitia, kan dock inte hennes vemodiga sinne stå emot den oförställda glädje som likt en spontan publikvåg sprider sig genom hennes rättvisa kropp.

Hon hoppar över de adjektiva stegen skeptisk, tvivlande, förhoppningsfull och övertygad, och går på en millisekund direkt från dystert hopplös till oreserverat tillitsfull och optimistisk. Halleluja! Prisa hockeyguden! Hon bestämmer sig också, som en hyllning och symbol för den sportsliga rättvisa som nu skall införas i sporten ishockey, för att lägga två puckon… förlåt, puckar… i den symboliska vågskålen och byta ut sitt traditionella svärd mot en hockeyklubba. En Easton Stealth RS Grip.

Men tillbaka till den dystra verkligheten. I stället för att som i klippet säga ”totally redeem yourself”, tvingas jag tyvärr säga:

”När man trodde att de om möjligt inte kunde bli dummare, när man trodde att seriesystemets redan inneboende osportslighet inte kunde bli värre, så kommer de nu med ett förslag om att det lag som till äventyrs skulle åka ur Elitserien – och därmed gå miste om pengabidrag från Hockeyligan på 26 miljoner – ska erhålla en sorts fallskärm. En fallskärm bekostad av det lag från Hockeyallsvenskan som går upp.”

Det allsvenska laget ska alltså ge bort en del av det rättmätigt övertagna pengabidraget till det elitserielag som uppenbarligen är så sportsligt dåliga att de har åkt ut.

Varför i hela friden då?!!!

För att visa hur uppåt väggarna korkat detta är, kan man översätta dessa ekonomiska variabler till det allt egentligen borde handla om, d.v.s. sport.

Således: Varför inte låta det uråkta elitserielaget spela i allsvenskan med ett antal sportsliga handikapp (läs: fallskärmar)? Kanske börja matcherna med en 3-0-ledning, bara behöva sitta 1 minut i utvisningsbåset eller slippa offsideregeln så det blir lättare att komma in i anfallszonen?

Och den stackars allsvenska nykomlingen i Elitserien ska givetvis ha motsvarande ”straff”. D.v.s. börja matcherna med att ligga under med 3-0, sitta 3 minuter i utvisningsbåset och ha två blålinjer med offside att passera.

Man bara skakar på huvudet. Man skakar tills man blir yr i huvudet och hoppas att det hela ska vara en snurrig mardröm. Men i stället får man bara ännu mer huvudvärk än man av förslaget redan hade.

Suck. Det är de som styr svensk hockey som är snurriga i huvudet. Inte jag.

Avgå alla.

Väck mig när hela den här osportsliga mardrömmen är över.

Gonatt.

Share on Twitter

Sluta dalta

Det är med en stänk av sorg jag läser efterorden till Göran Häggs imponerande genomgång av den svenska litteraturhistorien – och då inte i första hand för att en mycket intressant och läsvärd bok på 692 sidor går mot sitt slut. Nä, det är för att jag efter alla dessa sidor, fyllda av ljuvlig eskapism, blir smärtsamt påmind om den bistra verkligheten – både den historiska som existerade jämte de avhandlade författarna och de följder den fått för den kontemporära.

Göran Hägg är från början helt ärlig med att han skriver, till skillnad mot tidigare litteraturhistoriska genomgångar, subjektivt och värderande. Det är en mycket underhållande och befriande läsning. Nu har jag i och för sig, skamligt nog, inte läst en enda bok i den svenska litteraturhistorien, så jag kanske därav inte stör mig på Görans värdeomdömen. Jag har liksom ingen egen uppfattning att jämföra med.

Nåväl, det är trots allt härligt med en rak och ärlig text. Göran är tuff och tycks minsann inte vara rädd att stöta sig med någon. (Visserligen har lejonparten av de som omskrivs i boken sedan länge ”gått vidare” – kanske till Nangijala, för att försöka få in en krystad litteraturreferens. Men ändå, lite tuff är han.)

Det är därför – efter all den befriande ärligheten, den sköna litterära nostalgin och den ljuvliga eskapismen – lite tråkigt att läsa efterordens ängsliga reservationer.

Göran skriver i en passus:

För ögonblicket är det emellertid i stort sett bara en enda aspekt på urval och omdömen som diskuteras inför litteraturantologier, översiktsverk och läroböcker. Hur många kvinnor finns med? […] Jag vill gärna föreställa mig att detta är det hittills jämställdaste verket i genren […]. Kanske visar det sig att jag har fel – jag har inte suttit med måttband.

Att kvinnor under långa tider i hög grad var utestängda från den litterära offentligheten är givetvis bedrövligt (det är så självklart att det nästan inte behöver sägas), men det mest intressanta från ovanstående citat är emellertid att den initialt välmenta, och av uppenbara skäl minst sagt välbehövliga, kvinnokampen tycks ha slagit över – som på så många andra områden i vårt nutida samhälle – och medfört att det även inom litteraturen finns detta ensidiga kvinnofokus, gärna i termer av kvantitet. Vilket naturligtvis är ett feltänk.

Diskursen tycks fungera som ett skepp i en häftig storm som inte kan stå rakt upp, utan antingen har slagsida åt det ena eller det andra hållet. Alla skeppets kanoner och folk ombord dråsar hjälplöst över däcket, sedan det för tillfället mäktiga och tunga tolkningsföreträdesetablissemanget bestämt sida. Förr bestod detta av enfaldiga manschauvinister, i dag av lika goda kålsupande mediafeminister.

Vidare skriver Göran:

Det går att i det föregående hitta nedsättande omdömen om kvinnliga skribenter, men aldrig i deras egenskap av kvinnliga skribenter.

Jag förstår att denna reservation och förtydligande givetvis har samband med den historiska förkastliga litterära kvinnodiskrimineringen – som förmodligen bland annat innehöll nedsättande omdömen om kvinnor just för att de var kvinnor.

Men i en text – fylld av befriande ärlig kritik, som vågar skriva rakt ut att någon, man som kvinna, är kass – skriven i nutid, som är en tid av jämställdhet och mängder av framgångsrika kvinnliga författare, borde det inte behövas.

Men vi lever också tyvärr i en tid med det kvinnliga offerkortet i leken. Det går därför nästan inte att kritisera en kvinna utan att bli anklagad för sexism. Och det är väl därför Göran – tyvärr – mer eller mindre är tvingad att lägga till ett dylikt förtydligande.

Men, nota bene, det är bara sexism om det gäller en kvinna; en man kan man, som sagt, kasta hur mycket skit på som helst. Det står till exempel inte en motsvarande manlig reservation: den i boken svidande kritiken mot bland andra Heidenstam förtydligas inte på samma sätt, d.v.s. att den ”inte beror på att han är man”, utan för att Göran helt enkelt tycker att han är kass. Gott så.

Själv löpte jag dock, till skillnad mot Göran som alltså vek ner sig i efterorden, hela linan ut och i tidigare inlägg sågade pianisterna i ”Så ska det låta”, utan att förtydliga att jag ”inte sågade dem för att de var kvinnor”. Ja, jag nämnde inte ens att de var kvinnor, eftersom det i sammanhanget givetvis är helt irrelevant.

Ty jag har inte – hittills i alla fall – sett någon manlig pianist spela piano med sin penis, som en sorts extra hjälpande patriarkal hand. (Ej heller på samma sätt skrivit en bok.)

Kön är alltså, i sann jämställdhet, helt ointressant. Så snälla feminister: sluta spela ut det kvinnliga offerkortet och sluta räkna antal snoppar och snippor; det förstärker ju bara fokus på just kön. Och ni andra: sluta reservera era åsikter, sluta dalta, annars kan inte sann jämställdhet uppnås. Vi måste hjälpas åt att räta upp det kantrade samhällsskeppet på en rak och jämställd köl.

Tack på förhand!

Share on Twitter

Så visste jag det skulle låta

För sju år sedan slutade Peter Harryson som programledare för succéprogrammet Så ska det låta. Efter en lika lång avhållsamhet från samma program, kunde jag inte motstå att utmana mina reaktionära och nostalgiska tendenser då fyra briljanta GAS-medlemmar i söndags gästade programmet.

Dessa gäster gjorde mig som väntat inte besviken. Vad gäller programmet som sådant fick dock mina nämnda tendenser tyvärr en del vatten på sin redan snabbt bakåt snurrande kvarn.

Jag har tre saker att säga. Helt i Robert Gustafssons reaktionära vaktmästaranda:

För det första: Visst, pianisterna är säkert inte tondöva, men oj vilken klasskillnad det är rent musikaliskt. Med Anders Berglund och Robert Wells vid flygelrodren var det pianot som var det drivande huvudinstrumentet. Alltifrån skönt jazzig pianobarstämning till intensiva ”pianoriff” i absolut världsklass. Och då kameran svepte runt bakom lagen kunde man fascinerat studera deras passionerade pianoekvilibrism. (Bara Anders Berglunds skratt och funderingen kring ”vilket coolt sätt Robert Wells ska avsluta den här låten” saknar jag.) Nu vet jag inte ens om pianisterna hördes alls. Spelade de över huvud taget? Jag vet inte.

För det andra: Åh, vad jag är trött på publik i tv-studios. Jag klarar inte av dagens krystade applåder i tid och otid. Varför ska det till exempel applåderas så fort en deltagare har tagit den första tonen på en låt som kanske inte alls kommer låta bra? Att det ska vara en applåd efter ett framförande kan jag köpa, men att det dessutom ska komma en till fem sekunder senare när Peter Settman – visserligen med ett emfatiskt applådlockande tonfall – säger ”bra!” och ytterligare en när han strax därpå säger ”det blir poäng för det”, förstår jag inte. Och varför i hela friden ställer sig publiken upp mitt i en låt? Skämskudde fram. Så var det inte på Peter Harrysons tid.

Publiken beter sig ungefär på samma psykotiskt förledda sätt som i detta galenskaparklipp, från ca 2,25 min:

Detta fenomen gäller för övrigt alla tv-program i dag. Skavlan är ytterligare ett skräckexempel. Det går ju knappt att kolla på numera. De understundom riktigt intressanta samtalen störs hela tiden av publikens krystade applåder. Gästerna och inte minst Fredrik själv är inte heller oskyldiga. De styrs likt naturliga betingningsprinciper och förstärker givetvis det beteende som tydligen går hem hos publiken. Det resulterar i ett ständigt flirtande efter feedback med inte helt lyckade skämt och oneliners, varefter Fredrik dessutom är tyst eller möjligen fnissande tittar ner i sina manuskort, vilket får publiken att känna sig osäker, ”ska vi klappa nu eller?”. Och ja, verkar de flesta efter ett kort ögonblick av reflektion chansa på är rätt. Detta gör programmet onödigt ytligt och hackigt. Styr upp detta omedelbart Henric von Zweigbergk.

Man kan i sammanhanget med fördel jämföra med det briljanta programmet Videokväll hos Luuk. Ingen publik och en fantastiskt skön, lugn och koncentrerad stämning i studion. Mer sånt. Men jag antar att dagens synnerligen otrogna tv-tittare tyvärr snabbt zappar förbi ett program som inte har denna maniskt applåderande publik. ”Åh, det här verkar många tycka är bra! Det tittar jag på!”

För det tredje: Även om jag vet att Så ska det låta alltid lidit av en form av konstlad spontanitet, så verkar denna spontanitet – programmets kärna – vara ett alltmer avlägset minne blott. Allt är numera pinsamt uppenbart regisserat. Ibland tänker jag: varför inte helt strunta i själva tävlingen – och den härliga spontanmusikalitet den i sin grundidé ska framkalla – och i stället låta alla deltagare uppträda på en scen med valfria, välkända och inrepade låtar. Ty nu förpackas allt i en rätt så onödig kvasi-spontan tävling, allt för att ändå få gästerna att framföra de låtar man vill. Varför ta denna omväg? Varför inte visa direkt vad folk vill se?

En inte helt långsökt liknelse kan här göras med dokusåpan Big Brother. Ty den är ju bara en konstlad programidé och tillika svepskäl för att kunna visa folk nakna. Varför ta denna omväg? Varför inte visa direkt vad folk vill se?

I Så ska det låta fanns förr emellertid mer utrymme för spontana musikaliska utsvävningar fångade i stunden – och det är ju då programmet är som bäst. Till exempel Fredrik Lindströms – i de höga tonerna – något sura version av Sofia dansar go go, Jonas Gardells oemotståndliga och oväntade Trubbel-duett med Tova Carson eller Siw Malmkvists härligt otajmade avslutningskoreografi i Främling från det allra första programmet den 17 januari 1997.

Situationer skapade i nuet. Som inte behöver vara perfekta. En aforism som också är värd att tänka på över huvud taget.

Och på tal om musik skapad i stunden:

Share on Twitter

Moralfilosofi och monarki

Moralfilosofi – det vill säga den del av filosofin som försöker besvara frågor av typen ”vad är rätt?”, ”hur bör man bete sig?” etc. – tycker jag är ett av de mest intressanta ämnen som finns. Och också ett av de viktigaste. Det är därför sorgligt hur lite dessa frågor diskuteras i det allmänna mediala utrymmet.

Det borde diskuteras mycket mer, på nyheterna, i Debatt, Agenda o.s.v. Politiker och andra makthavare borde oftare få frågor om deras bakomliggande moralfilosofiska motiv. Varför de tycker som de tycker, varför de gör som de gör; argumenten (om det finns några) borde skärskådas noggrannare.

Men vi lever i ett flyktigt och ytligt samhälle som inte har tid att stanna upp och reflektera på ett djupare plan. Då är det lätt att med sin trötta och stressade ekorrhjulshjärna inskränka sin dagliga konsumtion av reflektion till en modebloggs senaste outfit och basera sina (kortsiktiga) politiska åsikter enkom på hur många extra hundralappar man får i månaden (så man har råd att köpa denna outfit eller kunna idka någon annan typ av slit-och-slängkonsumtion).

Fast om man nu trots allt skulle lyckas med konststycket att värja sig mot samhällets flyktighet och ytlighet, och medelst en imaginär machete slå sig fram på samhällets offentliga väg, kantad av förföriska reklambanners, lättsmält kommersiell TV, skvallrande Facebook-inlägg, ovarvade tv-spel och intetsägande debatter där folk varken får tala till punkt eller, som sagt, får frågor om sina moralfilosofiska motiv, så kan man mitt i all efemär prålighet faktiskt nå fram till en fantastiskt skön och reflekterande oas: Moraltestet i programmet Christer i P3. Där diskuteras de av mig så efterlysta, intressanta och viktiga moralfilosofiska frågorna ytterst explicit, varefter en lika intressant argumentationsanalys utförs av ”testets skapare och ständige utvärderare” professor Bengt Brülde.

I detta test finns mängder av infallsvinklar att diskutera – både i frågorna, svaren och i den efterföljande analysen. Ett av de vanligaste argumentationsfelen i testet är att man hänvisar till ”traditioner”, ”historien” etc. Speciellt i en fråga huruvida det ”är rätt att döda djur för att få mat eller kläder, trots att vi kan misstänka att de lider”, är det vanligt att den svarande förklarar sin jakande åsikt med argument av typen ”så har vi alltid gjort”, ”det ligger i människans natur”, ”det är tradition” etc. Alla dessa ”argument” är givetvis nonsens ur ett argumentationsanalysperspektiv. Det vill säga, bara för att vi har gjort på ett visst sätt tidigare betyder inte det att det ”är rätt” att fortsätta att göra det. Det är således inget argument i frågan.

Detta historiska kvasi-argument brukar också inte sällan kunna höras i debatten om monarkins bevarande: ”Det är en historia vi ska vara rädda om”, ”det är svensk tradition” etc.

Och ja, nog är monarkin något historiskt alltid. Det blir man inte minst påmind om vid kungliga högtider, exempelvis kronprinsessbröllopet sommaren 2010. Jag fick då gnugga mig i ögonen; ser jag verkligen det jag ser? Är det en lång parad genom staden med flaggviftande undersåtar? Är det alléer av soldater i 1700-talsutrustning som med honnör och höjd värja längs en utrullad matta välkomnar gamla, nypermanentade tanter med pråliga klänningar, diadem och adliga namn – direkt upptinade från medeltiden? Hör jag kronprinsessan från den kungliga balkongen – som hämtad från sagornas värld – ”tacka folket för att de givit henne sin prins”? Och sänds hela skiten i Sveriges Television?

Ja, tyvärr.

Det hela var bisarrt. Vilket är synd att säga om en kärlekens högtid, men det kan inte hjälpas. Det var bisarrt. Det var som att beskåda en välgjord och realistisk dokumentär från Gustav Vasas militärdiktatur eller Nordkoreas kontemporära dito. Men med de i sammanhanget väsentliga skillnaderna att folket – tyvärr och obegripligt – sluter upp helt frivilligt och att giftermålet – till min stora och oförställda glädje – sker av äkta amorösa skäl.

Nu är ytterligare en kunglig högtid i antågande. Det vill säga nedkomsten av den inkarnerade syntesen av denna äkta kärlek. För tydligen är det så att Victoria och Daniel vid något tillfälle lämnats utan uppsikt av både skvallerpressen och Säpo (skandal!) och då, enligt uppgift, haft sex med varandra. Detta ska ha skett i början av juni 2011 – kanske efter nationaldagsfirandet, kanske på morgonen efter – varför den beräknade nedkomsten enligt hovet är i ”början av mars”.

Vi kommer då att återigen översköljas av motbjudande anakronism. En försmak av denna redovisas i en faktaruta i Aftonbladet. Enligt denna så sker vid en kunglig födsel bland annat detta:

  • Riksmarskalken meddelar rikets ledning om födseln.
  • Det hålls en traditionsenlig vittnesbekräftelse av talman, statsminister, riksmarskalk samt överhovsmästarinna, som med underskrifter och sigill bekräftar… öh, ja, jag vet inte riktigt vad de egentligen ska bekräfta, det framgår inte av faktarutan… att ungen verkar ha kommit ut ur rätt hål eller nåt kanske? Kanske är de med under själva förlossningen för att vara riktigt säkra på sin sak?
  • Kungen kallar till en konselj där han informerar regeringen om titel, namn, tilltalsnamn samt tilldelat hertigdöme/hertiginnedöme för tronarvingen.
  • Det skjuts salut från Skeppsholmen i Stockholm samt vid salutstationerna i Boden, Härnösand, Vaxholm, Fårösund, Karlskrona och Göteborg enligt Försvarsmaktens ceremonibestämmelser.
  • I Storkyrkan hålls dagen efter födseln¹ en tacksägelsegudstjänst, Te Deum, vilket är en gammal kyrklig ceremoni som äger rum vid viktiga händelser i kungahuset. Inbjudna gäster är den närmaste familjen, representanter för riksdag, regering och övriga representanter från det officiella Sverige samt hovets personal.

Åtminstone jag känner en stor spontan avsmak vid läsandet av denna lista. Sker detta verkligen i nådens år 2012 i den moderna demokratin Sverige? Tydligen. För mig låter det som något från, åtminstone, 1700-talet.

Men på samma sätt som att argument med hänvisning till gamla traditioner inte kan godtas till förmån för monarkin, så kan heller inte det omvända gälla för argumentation mot monarkin. Det vill säga, bara för att något är gammalt, som åtminstone tycks höra hemma på 1700-talet, så betyder inte det med automatik att det är dåligt.

Nä, det måste till bättre argument – från bägge sidor. Riktiga argument, som är fria från irrelevanta faktorer som ”känslor” och ”traditioner” etc. Saken måste ses med så objektiva och klarsynta ögon som möjligt.

De argument som då blir kvar för de traditionsdyrkande rojalisterna är att monarkin sägs fungera som en enande, opolitisk kraft i samhället (vilket jag förvisso också tycker är flummiga känsloargument) samt det betydligt mer relevanta, att det påstås ha ekonomiska fördelar; Sverige tjänar pengar i form av uppmärksamhet, souvenirer och turism på sitt sagoliknande, nostalgiska och eskapistiska kungahus.

Mot detta står sedan sakliga och principiella demokratiska argument: För det första ska en statschef i en demokrati utses genom val, inte genom arv, och den ska också kunna röstas bort. Den fina devisen om ”alla människors lika värde” kan därför ifrågasättas – speciellt eftersom kungen dessutom innehar åtalsfrihet och inte kan dömas för något brott.

Efter den tidigare mötta kompromissen om kungens formella makts avskaffande på 1970-talet (och påståendet att kungen i dag därav skulle sakna makt är ju kvalificerat skitsnack), är kungahusets syfte och plikter dessutom synnerligen luddiga. Alla andra offentliga inrättningar, myndigheter, politiker etc., står under en särskilt stipulerad kontroll och insyn medelst konstitutionsutskott, offentlighetsprincip etc. Detta saknas helt för det icke-demokratiska kungahuset.²

Men en majoritet av det svenska folket är – beklagligt och obegripligt nog – för monarkin. Det hela blir därför en klassisk demokratisk paradox: vad gör man om majoriteten är för något som per definition är odemokratiskt?

Hoppas den kloke kungen själv inser det orimliga. För om kungen vill följa sitt valspråk – ”för Sverige i tiden” – gör han bäst i att abdikera och förklara Sverige republik.

Och om inte rojalisterna vill avskaffa monarkin av alla dessa sakliga, demokratiska skäl, så kan de väl gå med på att göra det för kungahusmedlemmarnas egen skull (för deras väl och ve vurmar de väl för eller är det verkligen enkom själva statsskicket de gillar?). Ty i dag är det ju en sorts svensk hederskultur: kronprinsessan måste inte bara ha sin pappa kungens godkännande av tilltänkt brudgum, utan även statsministerns välsignelse. Sjukt. Dessutom inskränker monarkins neutralitet deras yttrandefrihet och de tvingas att vara politiskt obundna – dock måste de bekänna sig till den kristna kyrkan, varför även deras religionsfrihet inskränks.

Stackars människor. Och stackars bebis. Ty även om den kommer vara född med silversked i munnen, bo på ett slott och leva på ett skönt apanage hela livet, så är detta utstakade, begränsade och närmast diskriminerande rojalistiska liv en inte så liten smula tragiskt. Nä, det är ju en hel bulle. En stackars oskyldig liten bulle som nu ligger i kronprinsessan Victorias mage och jäser.

Undra om den någonsin kommer att höra talas om moralfilosofi?

Fotnoter:

¹ Såvida inte födseln sker på en lördag, då hålls gudstjänsten följande måndag.

² Det enda positiva med kungahuset är att de genom åren varit tacksamma att skämta om. Allt från enklare skämt som:

- Grattis på namnsdagen!
- Vadå? Det är väl varken Carl eller Gustaf i dag?
- Nä, men det är den 16:e…

Till mer träffande satir som:

Länkar: AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, GP, GP, HD, SK, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SVD, SVD, SVD, SVD, SVD, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT.

Share on Twitter

Könsrasism i SVT:s Veckans brott

Veckans brott i SVT är ett fantastiskt bra program. För det första finns det alltid nervkittlande ämnet brott där som en grund – som en björn på stranden¹ (det är lite som den populära litterära deckargenren som låter läsaren utan risk känna spänning och närma sig farliga saker).

Sen är det intressanta och informativa reportage. Redan här hade det varit ett sevärt och bra program. Men lägg sedan dessutom till unikumet Leif GW Persson, som relativt fritt får orera kring de aktuella ämnena med sina fantastiska liknelser och dräpande oneliners, så får man ett program som absolut inte bör missas.

Den som på ett skickligt sätt ska fungera som en straight man och ställa ”de dumma frågorna” till Leif, och som på så sätt driver fram dessa underhållande kommentarer, är journalisten Camilla Kvartoft. Hon har en gedigen bakgrund på Studio Ett i P1 och sköter sin programledarroll i Veckans brott på ett bra sätt. I senaste avsnittet tyckte jag dock att hon tyvärr trampade rejält i det alltmer infekterade och – glädjande nog – ifrågasatta feministträsket.

Följande hände: Med anledning av att det är 10 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa, så diskuterades fenomenet hedersmord. En kvinnlig advokat var inbjuden för att tala om ämnet. Hon var mycket vettig, insatt, kunnig och hade en självsäker svada att till och med den svårimponerade Leif såg förtjust och hänförd ut (han hade inte det där andra ”nedlåtande leendet” han ibland kan ha då han tycker att någon har fel).

Hon talade om hur viktigt det är att ”ha de rätta kunskaperna”. För annars ser man inte problematiken, man ser inte motiven och kan inte hitta alla gärningsmän, det vill säga kollektivet som är inblandat: familjen, släkten. Man kan då heller inte vare sig lagföra de som begår brotten eller skydda offren.

Lite senare i diskussionen säger Camilla Kvartoft:

Det finns ju dom som ändå hävdar att det är rasistiskt att tala om hedersbrott, att man pekar ut vissa kulturer och att det är bättre att säga ”mäns våld mot kvinnor”.

Ok, för då pekar man ju inte ut en viss grupp?

Advokaten har alltså precis poängterat hur viktigt det är med de rätta kunskaperna, att förstå de kollektiva strukturerna, se det komplexa i de hedersrelaterade brotten, och då vill alltså programledaren ”vidga perspektivet” flertalet nivåer ut från den mycket lilla minoritet som sysslar med dessa vidriga brott, till det mycket svepande – och tröttsamma – uttrycket ”mäns våld mot kvinnor”. Man häpnar. Då har man ju helt tappat ”den så viktiga kunskapen” och är verkligen långt ifrån att ”ringa in problemet”.

Det är ungefär lika korkat som då man försöker hitta en redan svårfunnen nål i en höstack, bestämmer sig för att sluta leta i den relativt begränsade stacken och i stället blandar ut den med hälften av jordens totala tillgång på hö.

Och om man nu vill undvika att peka ut någon specifik religion eller kultur, så ska man kanske också undvika att peka ut ett visst kön.² För det, om nåt, är ju utpekande och stigmatiserande, eftersom det statistiskt sett finns betydligt fler oskyldiga ”i gruppen män”, än om man specificerar problemet – och därav erhåller mer av den så viktiga kunskapen – så långt det går.

Därmed inte sagt att männen och de patriarkala strukturerna inom dessa grupper inte är det stora problemet. Men det är en väldigt stor skillnad på att säga det specifika ”det finns våldsamma patriarkala element i vissa kollektiva kulturer” och att säga det svepande och svartmålande ”mäns våld mot kvinnor”³.

Detta är ingen personlig kritik mot Camilla Kvartoft. Hon förmedlar bara politiskt korrekta tankar som finns i samhället; hon tänker säkert inte, utan gör detta helt automatiskt: alltså kastar stigmatiserande och fördomsfull skit på den enda grupp i samhället som det i dag är fullständigt legitimt att kasta på – det vill säga män.

Fotnoter:

¹ ”Björn på stranden” är ett berättartekniskt hjälpmedel för att fånga läsarens/tittarens spänning och göra en historia bättre. Det vill säga, det är tämligen ointressant att läsa/se ett kärlekspar sitta på stranden, men om man i bakgrunden lägger in ett hot – exempelvis en björn – så blir det genast mycket mer spännande.

² Dessutom konstateras det ju i reportaget att det är män såväl som kvinnor som är drabbade och män såväl som kvinnor som är skyldiga. Så av rena faktamässiga skäl är det ju också en olämplig formulering.

³ Eller varför inte köra ”vissa mäns våld mot kvinnor” som nytt feministiskt mantra? Denna lilla förändring skulle underlätta motsättningarna mellan könen, som tyvärr – mycket på grund av den här feministiska konfrontativa retoriken – existerar och också riskerar att förvärras ytterligare.

Share on Twitter

Om sannolikhet

En ung och rabulistisk Anders Borg sa en gång att han ville att ”folk skulle få göra exakt vad de ville” – i alla lägen. Detta radikala uttalande är egentligen inget konstigt eller ovanligt. De flesta politiker har varit lite radikala i sin ungdom.¹ Sedan när de lämnat ungdomsförbunden och tar klivet över till ”den riktiga politiken” inser de – kanske av beundransvärda idealistiska skäl, kanske av populistiskt maktbegär – att de måste nyansera sin ideologiska verklighetsuppfattning för att kunna attrahera så många väljare som möjligt.

Så verkar också ha skett i fallet Anders Borg. Exempelvis berättar han i en intervju med Ulf Elfving att han med åren kommit till insikt om att kollektiva lösningar och offentlig sektor inte är så dåligt. Dessutom har han agerat på ett hårt, rättframt och föredömligt sätt gentemot bankerna under den senaste finanskrisen. Det återstår dock att se om de goda orden också omsätts i praktisk aktion. Ty, förenklat, går det inte att – som den tidigare Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman påtalat – fortsätta privatisera vinster och socialisera förluster.

Men som Muhammad Ali har sagt: ”En man som ser världen på samma sätt när han är 50 år som när han var 20 år har slösat bort 30 år av sitt liv.” Nu är Anders Borg bara 44 år, så än pågår den här utvecklingen. Faktum kvarstår dock att han fortfarande är moderat – och framför allt ekonom. Och det är en yrkesgrupp och kvasivetenskap som har stora problem med trovärdigheten. Inte bara i kristider.

Detta bevisas inte minst av att en schimpans har goda möjligheter att vinna exempelvis börs-SM. Ekonomi är nog den enda ”vetenskap” där en apa kan lyckas lika bra som en disputerad forskare eller proffstyckande civilekonom. Det bevisas också av vad som föregick den senaste finanskrisens utbrott under hösten 2008. Den svenska riksbanken höjde då nämligen sin styrränta, för att strax därpå bli fullständigt överraskade av finanskrisens utbrott och sedermera vara tvungna att i princip gå ner på nollränta. De har med andra ord ingen aning om vad de håller på med eller vad som ska hända.

Det är som om en annan – oförtjänt tycker jag – utskälld, likaledes predicerande, yrkesgrupp – meteorologerna – för morgondagen skulle förutspå högtryck och 30 grader varmt, för att sedan mötas av en snöstorm och 20 minusgrader. Men det händer inte, för meteorologi är – till skillnad från ekonomi – en riktig vetenskap.

Med anledning av att Sverige nu, till en mycket låg ränta på 0,1 procent, ska låna ut 100 miljarder till Europas krisländer via IMF, har Anders Borg gjort ett i sammanhanget intressant uttalande, där han kommenterar riskerna med att Sverige inte skulle få tillbaka pengarna:

Jag skulle säga att det finns en väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt liten risk för det.

Jag vet inte om han är felciterad eller om han verkligen sa exakt så. I vilket fall tycks Anders Borg anse att riskerna med lånet är väldigt små. Så tolkar jag det i alla fall…

Men trots hans tvärsäkerhet för att det blir ”strålande solsken i morgon”, så opponerar sig nationalekonomen Lars Calmfors direkt och påtalar att det mycket väl kan komma in regnskurar som stör Borgs ”blåa himmel”. För om det går illa med eurokrisen kan länderna få svårt att betala tillbaka.

Jag kommer osökt att tänka på likheterna med 1970-80-talens debatt om kärnkraft. Den påstods ju vara ungefär lika bombsäker som Anders Borg är i föreliggande fall. Trots det har flera veritabla olyckor och flertalet incidenter skett.²

Denna genialiska monolog från tiden för den demokratiskt tvivelaktiga folkomröstningen om kärnkraft 1980, hade därför lika gärna kunnat appliceras på dagens kapitalism och de nyliberala ekonomernas svårigheter att förutse de däri – beklagligt pålitligt – återkommande ekonomiska härdsmältorna:

Läs mer: DN, DN, DN, DN, SVD, SVD, SVD, SVT, SR, SR, AB, AB, AB, AB, GP, SVT, SVT, SVT, SVT.

Fotnoter:

¹ Men ingen har nog varit så radikal som den förre vänsterledaren Lars Ohly. Och då syftar jag inte på hans revolutionära, kommunistiska förflutna, utan på det faktum att han i sin ungdom var med i Folkpartiets ungdomsförbund.

² Nu menar jag nödvändigtvis inte att Sverige inte skulle låna ut dessa pengar – vi måste ju vara med och lösa krisen på nåt sätt – utan vill bara som exempel visa hur nyckfull och osäker den ekonomiska världen är.

Share on Twitter

Åldrade gitarrister

I Henrik Schyfferts lysande retrospektiva show ”The 90s – Ett försvarstal” lanserade han en teori om att en person gärna stannar i den klädstil som man hade då man en gång blev ordentligt bekräftad, då man var med om något ”stort, varmt och härligt i livet”.

Förutom att han anser att teorin stämmer skrämmande bra in på sig själv, tar han som exempel upp Ulf Lundell, som fortfarande ser ut som en ”grekisk solstolsuthyrare med uppknäppt jeansskjorta ner till naveln, tre hajtänder runt halsen, indianbälte och motorcykelboots”, precis som han såg ut då han var stor på 1970-talet.

I detta exempel kan man, i linje med teorin, se ett klart orsakssamband. Få ett svar på varför, i detta fall, Ulf Lundell går klädd som han gör. Det finns dock mer svårtolkade exempel, varför Schyffert senare med emfas frågar sig:

Anders Borg, Sveriges finansminister, va i helvete har du på huvet? Vad var det som hände den där natten i stallet för 30 år sen när du satt där med alla tjejkompisarna?

Ja, jag vet inte. Men nåt måste ju ha hänt. Lättare är det ju då att likt Ulf Lundell-exemplet se sig omkring i artistbranschen och hitta fler förståeliga fall. För att begränsa sig till den delikata gruppen 40-talistgitarrister så finns det några intressanta varianter att skärskåda. Vi kan ta tre exempel från vardera sidan. Alltså dels de som klär sig som de gjorde ”förr i tiden”, dels de som tycks ha lämnat den tiden bakom sig och klär sig mer… vad ska jag säga… neutralt.

I den första gruppen kan vi som exempel räkna in Jeff Beck, Keith Richards och Ronnie Wood, som alla har en svartfärgad golvmoppsfrisyr, löständer och utsmyckning i klass med Jack Sparrow.¹ I den andra gruppen kan vi räkna in Eric Clapton, David Gilmour och Joe Walsh, som i stället har friserat 60-70-talsfrisyrerna betydligt och oftast har vanliga jeans ihop med enkla skjortor eller t-shirts – eller till och med som den senare ibland: någon form av mönstrade pyjamasbyxor och jympadojjor.

Ja, då återstår det att utvärdera, eller rättare sagt värdera, hela saken; värdeobjektivistiskt, enväldigt och skoningslöst säga vad som är rätt och fel:

Fråga: Är det patetiskt eller är det bara bra att köra sin stil fullt ut, strunta i modets periodiska sinuskurva och ”vara sig själv”?

Svar 1: Spontant svarar jag att det utan tvekan är patetiskt – i betydelsen löjeväckande.

Svar 2: Samtidigt kan jag ändå köpa delar av den antydan till argumentation för motsatsen som står i den därav något ledande frågan.

Svar 3: Ett mer eftertänksamt och analyserande svar (se nedan) landar emellertid i att det snarare är tragiskt än patetiskt, men att svar 2 i enskilda fall ändock kan gälla.

Analys

Teorin om den konserverade klädstilen har klara paralleller med den freudianska försvarsmekanismen regression, där man för att klara av verkligheten och för att upprätthålla en tillfredsställande självbild, använder omedvetna psykologiska strategier – i regressionens fall genom en återgång till ett tidigare utvecklingsstadium.

Då är frågan om det är önskvärt att ”ha kvar sin identitet i det förgångna”, att med (opererade) näbbar och (manikyrerade) klor klamra sig fast vid denna identitet och göra allt (läs: färga håret, bleka tänder, botoxa ansiktet etc.) för att bibehålla den?

Nä, jag tror inte det. Identiteten bör inte – som jag antar är fallet för exempelvis sönderopererade Britt Ekland, det rojalistiska kuttersmycket drottning Silvia eller för all del några av de förstnämnda gitarristerna – förankras i något så förgängligt som utseendet, utan bör komma inifrån.

Regressionsbeteendet och sökandet efter sin identitet är emellertid på intet sätt förvånande. Dock alltså inte särskilt önskvärt i en djupare, mer långsiktig psykologisk mening – och därför tragiskt.

Än mer tragiskt blir det ju också om Schyfferts teori om att man ”stannar i den klädstil som man hade då man en gång blev ordentligt bekräftad, då man var med om något stort, varmt och härligt i livet” verkligen i sin bokstavliga betydelse skulle stämma. Det skulle ju med andra ord betyda att dessa personer inte har blivit ”ordentligt bekräftade” eller varit med om något ”stort, varmt och härligt i livet” sedan dess – vilket i sin tur ytterligare bevisar beteendets tragiska symtom. Ty man kan nog inte, som Schyffert avslutande säger, ”tro att det här mysiga kommer tillbaks, för det gör det inte”.

Och ärligt talat, är inte Eric Claptons allvarsamma och vemodiga ansiktsuttryck under nedanstående låts sista sekunder det mest värdiga man kan ha? Han har levt ett vilt, dekadent, promiskuöst och roligt rock’n’roll-liv, varit nere i drogträsket, förlorat ett barn, varit deprimerad, balanserat mellan liv och död, och kommit ut på andra sidan med nya insikter om livet. Iklädd en anspråkslös grå skjorta, jeans, ansatt skägg och diskreta glasögon, står han nu i låtens sista skälvande sekunder vänd mot bandet, dröjer en extra sekund och med en sorgsen och värdig blick tänker på sin bortgångne vän² George.

Men hans vemodiga ögon får snart nytt liv, när George’s son – sin far upp i dagen – ödmjukt tackar för hyllningen och samtidigt inkarnerar livets fortsatta kretslopp.

Fint.

Fotnoter:

¹ Det är ju ingen slump att Johnny Depp inför rollen som Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean hade Keith Richards som visuell förebild. Richards som passande nog spelade Jack Sparrows pappa i senare filmer.

² Och buksvåger. George Harrison’s första fru Pattie Boyd (1966-1974) gifte sig senare med George’s bäste vän Clapton (1979-1988). Hon kan därav skryta med att ha varit omsjungen i flertalet hitlåtar. Bland annat i världens bästa låt genom tiderna: Something.

Share on Twitter