Dags för ett nytt samhällsparadigm

Inom den normativa etiken – alltså vilken moral som är den rätta eller mest välgrundade – finns ett antal huvudinriktningar:

Deontologiska, som stipulerar absoluta principer som det alltid är fel att bryta mot – oavsett konsekvenserna. Exempel är rättighetsetik och pliktetik.

Dygdetiska, som försöker svara på hur vi bör vara som människor, där vissa karaktärsdrag klassas som moraliskt eftersträvansvärda – eviga dygder.

Teleologiska, som i motsats till de båda ovanstående föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan. Det är med andra ord en handlings konsekvenser som är den avgörande faktorn, inte en absolut princip eller en evig dygd.

Den sistnämnda kategorin företräds i huvudsak av utilitarismen, vilken har blivit lite av huvudinriktning inom moralfilosofin och den lära som andra ofta jämförs emot. Utilitarismen saknar heller inte invändningar och problem. Det kanske största gäller vad det egentligen är som ska ”maximeras” (det naturalistiska misstaget). Utilitarismen har därför ett antal underliggande inriktningar som på olika sätt försöker ge svar på den frågan.

Är det lycka/lust? Ja, det tycker den hedonistiska utilitarismen.

Är det önskeuppfyllande, där vi ska ta hänsyn till att alla berördas önskningar och intressen tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt? Ja, det tycker preferensutilitarismen.

Ett annat problem är den ofta felaktigt tolkade utilitaristiska devisen ”största möjliga lycka (mängd av det goda) åt största möjliga antal”. I stället för att det är båda dessa variabler (det goda och antal) är det den sammanlagda mängden goda som är det centrala. Oavsett antal.

Detta implicerar då den så kallade ”motbjudande slutsatsen”, d.v.s. att en utilitarist tvingas inse att en värld med 100 miljarder knappt lyckliga människor, som precis anser livet vara värt att leva, är bättre än en värld med 1 miljard mycket lyckliga människor.

Detta är givetvis enbart ett tankeexperiment. I en mer realistisk syn på världen borde emellertid teorin om den avtagande marginalnyttan medföra att det faktiskt är bättre att försöka öka det stora flertalet personers lyckonivåer i stället för att göra några få extremt lyckliga.

Mother and DaughterOch hur gör man då det? Vad är det som gör människor lyckliga? Vad har människor för önskningar, intressen och preferenser i livet?

Ja, när de grundläggande behoven för överlevnad tillgodosetts och materiell välfärd uppnåtts, var både den konservative Edmund Burke, socialisten Karl Marx och liberalen John Stuart Mill överens om att det då är andra värden som måste växa: mer fri tid, mer kultur och mer social närvaro. Värden som av en händelse sammanfaller med det som människor i studier uppger att de blir lyckliga av.

Dessa frågor borde därför vara centrala inom politiken. Det är de också på många håll i världen. Efter att den kinesiske premiärministern Wen Jiabao för några år sedan sade att ”den främsta måttstocken för bedömningen av våra tjänstemäns prestationsförmåga blir huruvida folk känner sig glada och nöjda, inte hur många projekt med skyskrapor de varit inblandade i”, godkände den kinesiska folkkongressen att lycka, xingfu, blir det nya mottot. I Storbritannien utreds metoder att mäta lycka för att kunna kontrollera om britterna blir mer eller mindre lyckliga av den förda politiken. I Frankrike vill regeringen att folk inte bara ska vara mätta och friska utan också uppleva lycka och välbefinnande.

Det nya målet med politiken bör i stället för ekonomisk tillväxt vara lycka. Bruttonationalprodukten, BNP, har spelat ut sin roll som ledstjärna för politiken. En sorts bruttonationallycka bör införas.

I Sverige är det dock få som talar om något annat än ekonomisk tillväxt. Den var viktig för den materiella utvecklingen, men har nu – precis som arbete – blivit ett luddigt självändamål. Detta märks inte minst i det nedanstående replikskiftet i Riksdagen mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt – en av få som ”vågar” svära i den tillväxtfixerade kyrkan (som Fredrik Lindström så förträffligt liknade vårt konsumtionshetsande samhälle i sitt vinterprat i P1) .

I detta klipp är det verkligen tydligt hur två olika paradigm möts. Reinfeldt talar om ”fler arbetade timmar” som det principiella självändamål det som sagt har blivit, och Jonas Sjöstedt talar om det jag själv hoppas och tror blir nästa steg i samhällsevolutionen: mer fri tid, mer tid för sociala relationer, mer tid för våra barn, fler tillfällen då vi spontant utropar ”det här är livet” etc.

Använder man den vetenskapliga termen induktion, alltså det förfaringssätt som härleder slutsatser från empiriska erfarenheter, så kan man dels se att Moderaterna har varit emot alla tidigare arbetstidsförkortningar och utökade semesterveckor, dels att arbetstiden de facto hela tiden sedan det agrara samhället har minskats.

Arbetstiden borde således ofrånkomligen åter komma att minskas. Om vi inte – som till min förskräckelse ibland tycks vara fallet – fortsätter att tillämpa arbetstiden och ”fler arbetade timmar” som en absolut princip och inte ser till en större helhet och till vilka sysslor ”som behöver utföras” och hur människor ”mår” och vad de har för önskningar.

Dagens politiska mål tycks i stället vara att stressa ihjäl både människor och vår moder jord. Ty även om minskad konsumtion och arbetstidsförkortning (eller kanske ska det kallas arbetstidsfördelning, om vi tillsammans med bortrationaliserade människor bättre kan dela på arbetstiden) ensamt är starka argument, finns även det skoningslösa sambandet mellan ekonomisk tillväxt (med den ökande konsumtion som densamma förutsätter) och vår planets produktionsförmåga (åkermark, fiskbestånd, grundvatten m.m.).

Hands on a globeDen australiske etikprofessorn Clive Hamilton har i flera böcker kritiserat vår tids girighet, övermod och exploatering av människor och natur, vars följder är olyckliga människor och en miljökris som hotar civilisationens framtid. Redan på 1980-talet passerade vi den punkt där ekosystemens produktionsförmåga precis räckte till mänsklighetens behov. I dag underminerar vi i stället kraftigt de ekosystem vi är beroende av.

Men eftersom dagens dominerande neoliberala ekonomiska system med dess tillväxtfetischism, globaliseringsideologi och konsumism till sin natur är kortsiktig, är det ingenting som exempelvis Fredrik Reinfeldt bryr sig någonting om.

Inte just nu i alla fall.

Han tycks i stället – i likhet med de flesta politiker – hålla fast vid sina ”absoluta principer” i stället för att vidga vyerna och likt en pragmatisk, konsekventialistisk och hedonistisk utilitarist försöka se vilka långsiktiga konsekvenser dagens ekonomiska system får för vår jord och de där boende stressade konsumtionsmänniskorna som alltför sällan har något av det som är det enda de har – tid.

I stället karaktäriseras samhället enligt Hamilton av folk som ”köper saker de inte behöver med pengar de inte har för att imponera på människor de inte tycker om”.

Vi undrar ofta vad ”meningen med livet är”. Det känns som att vi i och med denna samhällsordning tyvärr är ganska långt ifrån svaret.

Kroppen är en barometer

vaderVädrets makter är starka. De påverkar oss vare sig vi vill det eller inte. Ingen kommer undan. Dock kan man dela in denna påverkan i ett antal olika kategorier, som vi av geografiska, biologiska och kronologiska skäl påverkas lite olika av. De hänger emellertid samman och växelverkar med varandra.

1. För det första har vi rena ”naturkatastrofer”: översvämningar, stormar, extrem kyla eller hetta etc.

2. För det andra har vi det väderberoendet som vi förr hade, och många människor än i dag har, vad gäller exempelvis spannmålsskörd etc. Är/var inte vädret gynnsamt finns/fanns det en överhängande risk att helt enkelt svälta ihjäl.

3. För det tredje har vi vädrets korrelation med vårt mående. Är det soligt väder blir vi gladare. Men bara om vi får ta del av solljuset, visar studier. Tvingas vi däremot vara inomhus vid soligt väder tycks vi i stället bli på sämre humör av det vackra vädret.

4. För det fjärde finns en biometeorologisk påverkan. Djur och växter kan känna av väderleksförändringar långt i förväg: blommor sluter sig, katter blir oroliga och fåglar söker mat som galningar för att vara mätta när ovädret kommer. Snabba väderomslag kan också få oss människor att bli trötta, irriterade, känsliga och statistik visar bland annat en ökning av hjärtattacker, migränanfall, blödande magsår och värkande leder.

En del av förklaringen ligger i att kroppen kan sägas fungera som en sorts barometer. Människokroppen består till 60-70 procent av vatten. Tänk då dels på hur starkt månens och solens gravitation påverkar jordens tidvatten, dels på att små och snabba barometertryckförändringar i atmosfären som sker inför ett väderomslag inte utjämnas lika fort i kroppen som stora förändringar i detsamma gör, så förstår man att det vore konstigt om inte all denna kroppsvätska – och dess förändringar – påverkade våra vävnader, leder och allmänna mående. Ännu värre kan det vara för gravida kvinnor, vars fostervatten på samma sätt ökar och minskar i förhållande till lufttrycket. Ett plötsligt lågtryck kan då göra att vattnet expanderar så mycket att det sätter igång förlossningen.

Vi mår således bäst vid högtryck, mycket sol, behagliga temperaturer och lagom luftfuktighet. Medelhavsklimat är med andra ord det mest optimala för människan: massor med dagsljus, inte alltför stark sol, behaglig luftfuktighet på 60 procent – och lagom värme året runt, så att kroppen inte behöver slösa energi på att vare sig kyla ner sig eller hålla värmen.

Tyvärr var det några – uppenbarligen mindre begåvade – individer som för x antal tusen år sedan valde att lämna detta vädermässiga paradis och vandra norrut. Mot kylan och ensamheten. Så för oss som sedan blev ättlingar till dessa ärthjärnor gäller det att gå ut och njuta av solen och ladda D-vitaminbatterierna när tillfälle ges, och därigenom få kraft att stå ut med de – ofta inom en alltför snar framtid – kommande lågtrycken.

Det finns dock en del saker vi kan trösta oss med:

1. Vi har ljusa somrar (och för de riktigt korkade, som gick ända upp till norra Skandinavien, finns till och med midnattssol under några veckor).

2. Vi kan efter ett åskväder – då ett överskott av positivt laddade joner laddas ur till ett överskott av negativa dito – känna en friskhet i luften och bli närmast euforiska. En sådan sval, skön och negativt laddad luft finns också vid havet, i fjällen och på platser med kraftig grönska, varför många människor trivs väldigt bra i dessa miljöer – den till namnet så kallade ”negativt” laddade luften till trots.

paraply3. Vi kan faktiskt också av ett riktigt ruskväder med regn och kraftig blåst få en energikick. Tänk att du går på gatan i ösregn. Det är mörkt. Du har motvind. Du går framåtlutad och tittar ner i backen, dels för att du tror dig då lättare forcera vinden, dels för att om möjligt försöka undvika det sneda regnets obehagliga stänk i ansiktet. Ditt synfält består i huvudsak av ilande höstlöv, som i motvinden möter dig längs marken. Denna suggestiva atmosfär fyller nu din kropp med adrenalin. Man kan helt enkelt ”må lite bra” och bli pigg av en del, lagom stora, strider med vädrets makter.

Men trots det är det nog ganska självklart vilket slags paraply man helst väljer att befinna sig under – lugn, glad och med en balanserad kroppsbarometer:

Couple at Beach

 

The top five regrets of the dying

MP900202038Arv eller miljö? Denna ständiga fråga. Vissa tror på John Lockes teori om ”tabula rasa” (latin, ”tom tavla”), där människan föds helt utan förutbestämda egenskaper. Barnet är ett oskrivet blad som förvärvar egenskaper och dylikt under livets gång. Andra lutar mer åt Carl Gustav Jungs teori om ”arketyper”, som är ett slags urbilder eller urtyper – ett nedärvt sätt att tänka och känna. Dessa arketyper – exempelvis ”den gamle mannen”, ”den evige ynglingen”, ”urmodern”, etc. – är alltså ”inbyggda” i alla människor, vilket enligt Jung är anledningen till att man kan finna liknande sagor och folktro i oberoende kulturer. Grundläggande mänskliga känslor av skuld, skam, glädje, ilska, kärlek är nedärvda genom evolutionsprocesser.

Oavsett vad man nu tror är svaret på frågan om arv eller miljö, är det lätt att se hur hjälplöst ett litet nyfött barn är. Det är helt beroende av sin omgivning (sin miljö) för att överleva. Vilket i och för sig på sitt sätt är en evolutionär gåta. Jämför med många andra mare_and_foaldjur som hästar eller vissa fåglar, där ungarna både kan gå, se, äta och flytta hemifrån relativt omgående – vilket evolutionärt egentligen borde vara mer fördelaktigt. Dock måste även dessa djur, oftast genom imitation av äldre representanter av arten, lära sig en hel del viktiga överlevnadsbeteenden. Emellertid är väl inte den samlade kunskapen hos exempelvis hästar ens i närheten av den enorma kunskapsbank som vi i homo sapiens sapiens genom årtusendena har tillskansat oss, så det snabba myndigförklarandet av en häst kanske inte är så konstigt ändå…

Nåväl, en människa som föds och växer upp utanför mänsklig samvaro kan kanske sägas vara ett slags ”tabula rasa” – ett oskrivet blad. Åtminstone i större utsträckning än vi andra. baby-cut-turkeyDen människan blir på ett sätt nollställd, eftersom dess omgivning är nollställd. Den måste uppfinna hjulet på nytt, ”börja om från början” så att säga. Måste prova om det går att äta de här bären, de här svamparna, om det gör ont att trampa på en igelkott eller få en stor sten i huvudet etc. Enkla saker som vi tar för självklara, men som vår omgivning/miljö (eller egna dumhet/misstag) har lärt oss. Förmodligen var det väldigt länge sedan människoarten gjorde dessa (i dag banala) upptäckter, och vi borde egentligen vara mer tacksamma mot alla som genom historien fått sätta livet till bara för att kommande generationer ska få veta att man inte ska äta flugsvamp eller gå för nära ett björnide på vintern.

Som tur är så finns det inte så många fall där människor har drabbats av det fatala ödet att växa upp utan mänsklig samvaro. Men de få fall som finns av så kallade ”vargbarn” visar bulrushestydligt att det är genom mänsklig kontakt vi blir just människor (som vi känner dem). Ty gemensamt för dessa barn är att de efter kontakt med mänsklig civilisation har mycket svårt att anpassa sig till samhället; de kan inte ens lära sig tala, eftersom de tillbringat den kritiska perioden då man lär sig ett språk isolerade från mänsklig kontakt. Vissa försöker till och med fly tillbaka till den präglade tillvaro de tidigare haft – exempelvis i djungeln tillsammans med vilda hundar eller vargar.

Alltså, om vi som växt upp och lever i den civiliserade mänskliga världen kan sägas ligga längst fram i utvecklingen och har lyckan att ha tillgång till den samlade imaginära kunskapsbank som alla tidigare generationer med stor möda investerat hela sitt andliga livsförvärv i, så tycker jag att vi – med stor respekt och vördnad – oftare borde besöka denna guldgruva av kunskap och på ett medvetet plan försöka lära av tidigare generationers misstag och insikter.

Holding Hands with Elderly PatientSåledes: Vilka är då de största lärdomarna som personer som ligger på dödsbädden anser att de har dragit av livet?

I en bok av den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Ware – som arbetat med, och intervjuat, gamla personer som står inför sin skoningslösa, ensamma och nakna död – listas de fem viktigaste lärdomarna:

1. Jag önskar att jag hade haft modet att vara mer sann mot mig själv och inte leva ett liv som andra människor förväntar sig av mig.

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt/mycket.

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka vad jag känner.

4. Jag önskar att jag hade haft bättre kontakt med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lite lyckligare i livet.

Eftersom det enda man med säkerhet vet att livet består av är tid, så ska man – om man nu tror på dessa punkter och inte vill ligga i dödens väntrum och vara ångerfull och bitter – alltså försöka skapa en tillvaro där man så gott det går maximerar tiden man lägger på sina vänner, sin familj, sina genuina intressen, sina genuina drömmar och samtidigt tycka att gräset man då står på är det grönaste gräs som finns och tillåta sig själv – i sann hedonistisk anda – att njuta.

Njuta av livets korta tid och så ofta det går skapa tillfällen då man med emfatisk äkta glädje säger de magiska orden: ”Det här är livet!”

Retired

 

Sonett:

Först fanns det blott bakterier och kryp,
men någon gång långt före Gustav Vasa
så väcktes konceptionens arketyp
bredvid en trolsk neandertalarbrasa:

”Vill du ha ett kopulerande nyp
och föra vidare vår kunskap?” ”Ja!” sa
den andre. ”Vi gör en ny prototyp,
en människa, en tom tabula rasa!”

På livets hav i din allena skuta
du tankfullt skvalpar, dålig på att njuta,
men klotet snurrar fort och tiden går.

Så sätt dig ner i lugn och ro – och skriv ett
beting vad gäller meningen med livet
och tyck att gräset är grönt där du står.

 

Sentimental story

”Snälla! Sluta! Stopp!” skrek samvetet samtidigt som skarprättaren snabbt stannade sitt startade svärdshugg. ”Ska samtida samhället straffa sina statsmedborgare såhär sadistiskt? Ska staten stipulera sådana stadgar?” spekulerade samvetets sangviniska sida.

”Straffa?!” skrek skarprättarens starka stämma. ”Såklart skurken ska straffas!”

”Säg såhär: skulle straffet suspenderas, så skulle skurkens samvete så småningom svära stadgarna sitt solidariska stöd”, spådde samvetet.

”Struntprat”, svarade skarprättaren skeptiskt. ”Skurken saknar sannolikt samvete.”

Samvetet såg sin samtalspartner sakta starta sitt skoningslösa svärdshugg.

”Så, så ser skarprättaren saken. Specificera skurkens straffskäl, straffets substrat?” sa samvetet snabbt sekunden senare.

Skarprättaren stannade, stod stilla, stirrade stint, synade stadigt sin svaromålsgivare. Samvetet svettades, samtidigt som skarprättaren surt simulerade sitt stoppade svärdshugg.

”Skurken smädade skattemedelssubventionerade statsfeminismens sanningar”, svarade skarprättaren sedan. ”Skurken sa sig sträva ’salomonisk samhällelig samvaro’, samt skrota Sveriges statsskick.”

”Sverige ska sluta styras statsfeministiskt! Sverige ska sluta sädesvätskestyras! Sverige ska således sluta särbehandla speciella statsmedborgare! Samtida samhället ska skicklighetsstyras!” skanderade skurken sina snart straffade sympatier.

”Se själv”, skrockade skarprättaren skrupellöst. ”Skarprättarens skrå saknar samvete. Suveräna skarprättarsubjektivismen segrar ständigt”, suggererade sedan skarprättaren stolt.

Skocken som samlats stampade stressat, såg spektaklet, skrek sitt spott, sitt spe, sitt stegrade skenheliga skall så saliven sprutade: ”Skalpera skurken! Skalpera skurken!”

”Schhhh!” skrek samvetet strängt.

Skaran stod spöklikt stilla. Sekunderna sinkade sig sakta. Skurken spydde sin sista spya, samtidigt som skaran såväl som samtiden spänt stundade sitt stora, sympatiska systemskifte. Slutligen sa samvetet sorgfullt:

”Stigmatiserade stackare ska slippa samvetslösa, svekfulla skarpsinneskojare. Sänd stackaren sin sannfärdiga, salomoniska skapare. Svinga således svärdet!”

Samvetet såg stackarens spända, spröda strupe.

”Splattt!!!”

Skarprättaren slog slentrianmässigt sitt svärd spikrakt, statuerade strategiskt straffet som separerade stackarens sfäriska sinnevärld, samtidigt som slamsorna spritsade skampålen. Stackaren stöp. Skulden statsmannamässigt sanerad. Sommarsolen skänkte steglet sina sista skälvande strålar. Stämningen spirade. Skocken skålade sofistikerat.

Samvetet somnade. Svarta skurar spionerade.

Snipp snapp slut, satiriska sensmoralen slut!

Top 5 filmer

Det som jag tycker definierar en bra film är att den ska framkalla känslor – beröra på något sätt, positivt och/eller negativt. Det som skapar detta, d.v.s. handlingen, skådespeleriet, fotot, musiken etc., måste därför vara i perfektion för att filmen ska bli ett mästerverk. En sådan film kan man direkt efter att man har sett den spola tillbaka – för att använda en VHS-anakronism – och se om igen. I så fall vet man att filmen är ”bra”. Alla har ju sina kan-se-hur-många-gånger-som-helst-filmer. Detta är mina fem första:

1. The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Man kunde redan i den första delen av Sergio Leones ”spaghetti-western-trilogi”, lågbudgetfilmen A fistful of dollars (1964), skönja tendenser av ett annalkande mästerverk; i den andra delen, For a few dollars more (1965), framträder dessa tendenser ännu tydligare, för att i den tredje delen, The Good, the Bad and the Ugly (1966), ha nått sin totala fulländning. Sergio Leone – detta visuella geni – hade hela filmen i huvudet och såg varje scen som en tavla. Fotot i filmen är därav stor konst: kameraåkningarna, de långa svepande bilderna över den amerikanska pseudo-södern inspelade i Andalusien i Spanien, de varierade vertikala perspektiven, närbilderna, panoramadito. Detta ackompanjerat av en vågad men ack så lyckad lakonism – de första tio minuterna av filmen saknar helt dialog – och inte minst den av Sergio Leones gamla skolkamrat Ennio Morricone komponerade episka musiken, som fulländar mästerverket.

Det paradoxala i sammanhanget är emellertid att filmen faktiskt inte uppfyller mitt ovan nämnda första kriterium vad gäller en bra film. Det vill säga att den ska beröra känslomässigt. The Good, the Bad and the Ugly skildrar visserligen det blodiga amerikanska inbördeskriget och ger en relativt realistisk bild av den gamla cyniska västern, men är i huvudsak en skämtsam satir av klassiska western-filmer och består i allt väsentligt av en genialisk skattjakt mellan våldsamma och okomplicerade män, som Leone själv beskrev de män han menade att ”Vilda västern” utgjordes av. Men tydligen räcker det ändå för att den ska ligga på min listas plats 1. Ty det är en njutning att se den. Det räcker som ”beröring” antar jag – hedonist som jag är.

2. 12 Angry Men (1957)

I filmens anslag vandrar kameran in genom en praktfull domstolsbyggnad med pelare och bred trapp. Inne i rättssalen sitter en 18-årig pojke anklagad för mord på sin far. Snett bakom honom sitter tolv jurymedlemmar som efter domstolsförhandlingarna i enrum skall överlägga huruvida pojken skall bedömas skyldig och avrättas eller inte. Efter att kameran relativt snabbt vandrat in genom byggnaden och svept över pojken och de tolv jurymedlemmarna, får vi utan någon djupare vetskap om det aktuella fallet följa med in i juryrummet, där sedan hela filmen utspelar sig. Juryn måste vara helt enig i sitt beslut innan de kommer ut. I den initiala omröstningen är elva jurymedlemmar övertygade om pojkens skuld. Den tolfte reserverar sig för att det eventuellt kan finnas rimliga tvivel. Diskussionen kan börja…

Filmen ligger på 7:e plats över de bästa filmerna genom tiderna på Imdb:s top 250-lista. Och trots att hela filmen utspelar sig i ett enda rum med långa tagningar och kameraåkningar, utan datoranimationer, explosioner, action, romantik, science fiction etc., så ligger den före filmer som Sagan om ringen, Star wars, Matrix, Inception etc. Det är imponerande att endast dialog och skådespeleri – 55 år gammal sådan – kan åstadkomma något så briljant som filmen faktiskt gör.

Det är som om vi sitter med i rummet, som att vi sitter med på scenen till det magnifika melodramat. Ju längre filmen går, desto varmare blir det i rummet. Vi känner jurymedlemmarnas alltmer tilltagande frustration. De svettas ymnigt. Filmen är dessutom filmad med gradvis förändrade kameralinser, så att vi successivt kommer närmare personerna och samtidigt upplever att rummet blir mindre och mindre – vilket förstärker känslan av klaustrofobi.

Det som de flesta av jurymedlemmarna bara trodde skulle bli en formalitet, visar sig närmast bli en mardröm. De tolv männen som gick in i rummet är inte samma personer när de kommer ut. Alla har på olika sätt fått ifrågasätta sig själva, sina liv, åsikter och fördomar. Vissa personer så till den grad att de brutit ihop.

Filmen behandlar en mängd juridiska och sociologiska aspekter. Det centrala perspektivet – filmens premiss – kretsar kring den juridiska principen att man inte kan döma någon om det finns så kallat ”rimligt tvivel”; det är det som diskussionen utgår ifrån och vidrör sedan därifrån olika allmänmänskliga aspekter av gruppsykologi, fördomar, klass, etnicitet, moral etc. Filmen är därför lika aktuell då som nu. Ett veritabelt mästerverk.

3. Amélie (2001)

Precis som i The Good, the Bad and the Ugly är fotot komponerat likt en mängd vackra tavlor. Men här är den konstnärliga lekfullheten större. De små animationerna, den perfekta dekoren – både de färgglada tapeterna inomhus och den romantiska Pariskulissen – de direkta samtalen med tittaren, den finkänsliga castingen, den gultonade bilden och den stämningsfulla franska musiken, skapar en enligt mig oöverträffad suggestiv helhet som tar betraktaren med på en fantastisk eskapistisk ”feel good”-resa.

Om The Good, the Bad and the Ugly i princip helt saknar några djupare budskap, utan mest är ren och skär underhållning, och 12 Angry Men på ett relativt explicit sätt behandlar sina de facto existerande dito, så har Amélie desto fler subtila andemeningar att fundera kring:

Dels det ständiga dilemmat kring vilka händelser i livet som beror på slump, öde eller egna handlingar. Om det moralfilosofiskt är rätt att ingripa i folks liv, eller i varje fall hjälpa lyckan på traven – även om det innebär att till och med förfalska verkligheten. I en sorts konsekventialistisk utilitaristisk mening skulle det kunna vara rätt, ja rent av ett anmodat handlande. Något mer subtila och moralfilosofiskt försiktiga små allegoriska uppmaningar finns emellertid också: den jordenruntresande trädgårdstomten, den lossryckta och fritt springande hästen etc.

Dels de psykodynamiska analyser som kan göras av Amélies tragiska barndom: framför allt moderns död och faderns obefintliga taktila omsorg. Är man av anknytningsteoretiskt slag kan här plausibla kausala paralleller dras till den vuxna Amélies svårigheter att ingå nära relationer. Och då inte bara den i filmen direkt uttryckliga utsagan om detta, utan också i den ytterst försiktiga katt-och-råtta-lek som sedermera inleds av Amélie med den mystiska och intressanta fotoautomatskorts-samlande mannen.

Amelie-and-Nino Efter att under lång tid, och delvis under stora våndor, ha gått som en katt kring het gröt, står de slutligen tyst och försiktigt på varsin sida om Amélies dörr. En försiktighet, och spår av investeringsrädsla, som till och med kan skönjas i de strax därpå följande mycket aktsamma kyssarna; dessa vågar inte riktigt heller sig fram till sitt epicentriska huvudmål.

En mer finstämd kärleksscen har jag inte sett sedan avslutningsscenen i Bert – den siste oskulden (1995) av den då relativt okände regissören Tomas Alfredson. I glittrande romantiskt regn omfamnar sig då de båda sökande tonåringarna varandra. En förtrollande vacker scen. En förtrollning som efter en lång, vuxen och pretentiös kyss bryts av att Bert – med immiga glasögon – pilskt slickar sig själv om munnen och möter Victorias kåta blick, varpå Michael B. Tretows ystra soundtrack taktfullt ackompanjerar eftertexterna. Fint.

4. American Beauty (1999)

American-beautyDet är med upprepade spontana applåder i åskådarfåtöljen jag följer Kevin Spaceys rollfigur Lester Burnhams uppgörelse med sitt skitiga liv – både hemma och på jobbet. Det är ett genialt och cyniskt manus om en familj i sönderfall, som sedan regidebuterande Sam Mendes perfekt iscensatt i en ständigt pendlande stämning mellan komik och tragik. Den suggestiva marimbamusiken förstärker ytterligare den lite obehagliga men ändå lockande politiskt inkorrekta stämningen.

Förmodligen är det många som känner igen sig på en mängd olika sätt i filmen. Här finns den gubbsjuka pappan, förtvivlade frun, osäkra tonåringen, homofoba militärveteranen etc. Det är nästan för uppenbart och lättanalyserat, men briljant. Välförtjänt flerfaldigt Oscarsbelönad. En förlösande film.

5. Livet är underbart (1997)

Redan i anslagets vådliga bilfärd sätts tonen för huvudrollsinnehavaren, tillika filmens manusförfattare och regissör, Roberto Benignis ständiga pladdrande och Chaplin-inspirerade slapstickkomik. Efter ungefär halva filmen byter den karaktär till en koncentrationslägersfilm om tragik och överlevnad. Benigni kör dock på i samma jovialiska stil. Delvis för att rädda livet och hålla modet uppe på sin lille son. Det är i all sin enkelhet en mycket fin berättelse om en mycket rolig far som gör allt för sin son – och mina popcorn och salta pinnar blir alltid lite extra salta av de varje gång droppande tårarna i slutet av filmen. Det slår aldrig fel.

Bubblare:

It’s a Wonderful Life (1946)

Feel good-filmernas feel good-film, julfilmernas julfilm. En film som enligt tradition går på tv i USA varje jul. Har höga 8,7 på Imdb. Handlar om en deprimerad man som får uppleva hur livet skulle vara om han aldrig hade existerat. Mina glädjetårar går helt enkelt inte att stoppa då verkligen allt vräks på i det oemotståndliga slutet. Allt amerikanskt, kärnfamiljskt, kristet, juligt, försonligt. Allt. Alla är glada.

En kommentar jag läste om filmen sammanfattar det hela kärnfullt och bra: ”En film man egentligen borde hata, men det går inte…”