Åldrade gitarrister

I Henrik Schyfferts lysande retrospektiva show ”The 90s – Ett försvarstal” lanserade han en teori om att en person gärna stannar i den klädstil som man hade då man en gång blev ordentligt bekräftad, då man var med om något ”stort, varmt och härligt i livet”.

Förutom att han anser att teorin stämmer skrämmande bra in på sig själv, tar han som exempel upp Ulf Lundell, som fortfarande ser ut som en ”grekisk solstolsuthyrare med uppknäppt jeansskjorta ner till naveln, tre hajtänder runt halsen, indianbälte och motorcykelboots”, precis som han såg ut då han var stor på 1970-talet.

I detta exempel kan man, i linje med teorin, se ett klart orsakssamband. Få ett svar på varför, i detta fall, Ulf Lundell går klädd som han gör. Det finns dock mer svårtolkade exempel, varför Schyffert senare med emfas frågar sig:

Anders Borg, Sveriges finansminister, va i helvete har du på huvet? Vad var det som hände den där natten i stallet för 30 år sen när du satt där med alla tjejkompisarna?

Ja, jag vet inte. Men nåt måste ju ha hänt. Lättare är det ju då att likt Ulf Lundell-exemplet se sig omkring i artistbranschen och hitta fler förståeliga fall. För att begränsa sig till den delikata gruppen 40-talistgitarrister så finns det några intressanta varianter att skärskåda. Vi kan ta tre exempel från vardera sidan. Alltså dels de som klär sig som de gjorde ”förr i tiden”, dels de som tycks ha lämnat den tiden bakom sig och klär sig mer… vad ska jag säga… neutralt.

I den första gruppen kan vi som exempel räkna in Jeff Beck, Keith Richards och Ronnie Wood, som alla har en svartfärgad golvmoppsfrisyr, löständer och utsmyckning i klass med Jack Sparrow.¹ I den andra gruppen kan vi räkna in Eric Clapton, David Gilmour och Joe Walsh, som i stället har friserat 60-70-talsfrisyrerna betydligt och oftast har vanliga jeans ihop med enkla skjortor eller t-shirts – eller till och med som den senare ibland: någon form av mönstrade pyjamasbyxor och jympadojjor.

Ja, då återstår det att utvärdera, eller rättare sagt värdera, hela saken; värdeobjektivistiskt, enväldigt och skoningslöst säga vad som är rätt och fel:

Fråga: Är det patetiskt eller är det bara bra att köra sin stil fullt ut, strunta i modets periodiska sinuskurva och ”vara sig själv”?

Svar 1: Spontant svarar jag att det utan tvekan är patetiskt – i betydelsen löjeväckande.

Svar 2: Samtidigt kan jag ändå köpa delar av den antydan till argumentation för motsatsen som står i den därav något ledande frågan.

Svar 3: Ett mer eftertänksamt och analyserande svar (se nedan) landar emellertid i att det snarare är tragiskt än patetiskt, men att svar 2 i enskilda fall ändock kan gälla.

Analys

Teorin om den konserverade klädstilen har klara paralleller med den freudianska försvarsmekanismen regression, där man för att klara av verkligheten och för att upprätthålla en tillfredsställande självbild, använder omedvetna psykologiska strategier – i regressionens fall genom en återgång till ett tidigare utvecklingsstadium.

Då är frågan om det är önskvärt att ”ha kvar sin identitet i det förgångna”, att med (opererade) näbbar och (manikyrerade) klor klamra sig fast vid denna identitet och göra allt (läs: färga håret, bleka tänder, botoxa ansiktet etc.) för att bibehålla den?

Nä, jag tror inte det. Identiteten bör inte – som jag antar är fallet för exempelvis sönderopererade Britt Ekland, det rojalistiska kuttersmycket drottning Silvia eller för all del några av de förstnämnda gitarristerna – förankras i något så förgängligt som utseendet, utan bör komma inifrån.

Regressionsbeteendet och sökandet efter sin identitet är emellertid på intet sätt förvånande. Dock alltså inte särskilt önskvärt i en djupare, mer långsiktig psykologisk mening – och därför tragiskt.

Än mer tragiskt blir det ju också om Schyfferts teori om att man ”stannar i den klädstil som man hade då man en gång blev ordentligt bekräftad, då man var med om något stort, varmt och härligt i livet” verkligen i sin bokstavliga betydelse skulle stämma. Det skulle ju med andra ord betyda att dessa personer inte har blivit ”ordentligt bekräftade” eller varit med om något ”stort, varmt och härligt i livet” sedan dess – vilket i sin tur ytterligare bevisar beteendets tragiska symtom. Ty man kan nog inte, som Schyffert avslutande säger, ”tro att det här mysiga kommer tillbaks, för det gör det inte”.

Och ärligt talat, är inte Eric Claptons allvarsamma och vemodiga ansiktsuttryck under nedanstående låts sista sekunder det mest värdiga man kan ha? Han har levt ett vilt, dekadent, promiskuöst och roligt rock’n’roll-liv, varit nere i drogträsket, förlorat ett barn, varit deprimerad, balanserat mellan liv och död, och kommit ut på andra sidan med nya insikter om livet. Iklädd en anspråkslös grå skjorta, jeans, ansatt skägg och diskreta glasögon, står han nu i låtens sista skälvande sekunder vänd mot bandet, dröjer en extra sekund och med en sorgsen och värdig blick tänker på sin bortgångne vän² George.

Men hans vemodiga ögon får snart nytt liv, när George’s son – sin far upp i dagen – ödmjukt tackar för hyllningen och samtidigt inkarnerar livets fortsatta kretslopp.

Fint.

Fotnoter:

¹ Det är ju ingen slump att Johnny Depp inför rollen som Jack Sparrow i Pirates of the Caribbean hade Keith Richards som visuell förebild. Richards som passande nog spelade Jack Sparrows pappa i senare filmer.

² Och buksvåger. George Harrison’s första fru Pattie Boyd (1966-1974) gifte sig senare med George’s bäste vän Clapton (1979-1988). Hon kan därav skryta med att ha varit omsjungen i flertalet hitlåtar. Bland annat i världens bästa låt genom tiderna: Something.

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>