Kategori: Film

Top 5 filmer

Det som jag tycker definierar en bra film är att den ska framkalla känslor – beröra på något sätt, positivt och/eller negativt. Det som skapar detta, d.v.s. handlingen, skådespeleriet, fotot, musiken etc., måste därför vara i perfektion för att filmen ska bli ett mästerverk. En sådan film kan man direkt efter att man har sett den spola tillbaka – för att använda en VHS-anakronism – och se om igen. I så fall vet man att filmen är ”bra”. Alla har ju sina kan-se-hur-många-gånger-som-helst-filmer. Detta är mina fem första:

1. The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Man kunde redan i den första delen av Sergio Leones ”spaghetti-western-trilogi”, lågbudgetfilmen A fistful of dollars (1964), skönja tendenser av ett annalkande mästerverk; i den andra delen, For a few dollars more (1965), framträder dessa tendenser ännu tydligare, för att i den tredje delen, The Good, the Bad and the Ugly (1966), ha nått sin totala fulländning. Sergio Leone – detta visuella geni – hade hela filmen i huvudet och såg varje scen som en tavla. Fotot i filmen är därav stor konst: kameraåkningarna, de långa svepande bilderna över den amerikanska pseudo-södern inspelade i Andalusien i Spanien, de varierade vertikala perspektiven, närbilderna, panoramadito. Detta ackompanjerat av en vågad men ack så lyckad lakonism – de första tio minuterna av filmen saknar helt dialog – och inte minst den av Sergio Leones gamla skolkamrat Ennio Morricone komponerade episka musiken, som fulländar mästerverket.

Det paradoxala i sammanhanget är emellertid att filmen faktiskt inte uppfyller mitt ovan nämnda första kriterium vad gäller en bra film. Det vill säga att den ska beröra känslomässigt. The Good, the Bad and the Ugly skildrar visserligen det blodiga amerikanska inbördeskriget och ger en relativt realistisk bild av den gamla cyniska västern, men är i huvudsak en skämtsam satir av klassiska western-filmer och består i allt väsentligt av en genialisk skattjakt mellan våldsamma och okomplicerade män, som Leone själv beskrev de män han menade att ”Vilda västern” utgjordes av. Men tydligen räcker det ändå för att den ska ligga på min listas plats 1. Ty det är en njutning att se den. Det räcker som ”beröring” antar jag – hedonist som jag är.

2. 12 Angry Men (1957)

I filmens anslag vandrar kameran in genom en praktfull domstolsbyggnad med pelare och bred trapp. Inne i rättssalen sitter en 18-årig pojke anklagad för mord på sin far. Snett bakom honom sitter tolv jurymedlemmar som efter domstolsförhandlingarna i enrum skall överlägga huruvida pojken skall bedömas skyldig och avrättas eller inte. Efter att kameran relativt snabbt vandrat in genom byggnaden och svept över pojken och de tolv jurymedlemmarna, får vi utan någon djupare vetskap om det aktuella fallet följa med in i juryrummet, där sedan hela filmen utspelar sig. Juryn måste vara helt enig i sitt beslut innan de kommer ut. I den initiala omröstningen är elva jurymedlemmar övertygade om pojkens skuld. Den tolfte reserverar sig för att det eventuellt kan finnas rimliga tvivel. Diskussionen kan börja…

Filmen ligger på 7:e plats över de bästa filmerna genom tiderna på Imdb:s top 250-lista. Och trots att hela filmen utspelar sig i ett enda rum med långa tagningar och kameraåkningar, utan datoranimationer, explosioner, action, romantik, science fiction etc., så ligger den före filmer som Sagan om ringen, Star wars, Matrix, Inception etc. Det är imponerande att endast dialog och skådespeleri – 55 år gammal sådan – kan åstadkomma något så briljant som filmen faktiskt gör.

Det är som om vi sitter med i rummet, som att vi sitter med på scenen till det magnifika melodramat. Ju längre filmen går, desto varmare blir det i rummet. Vi känner jurymedlemmarnas alltmer tilltagande frustration. De svettas ymnigt. Filmen är dessutom filmad med gradvis förändrade kameralinser, så att vi successivt kommer närmare personerna och samtidigt upplever att rummet blir mindre och mindre – vilket förstärker känslan av klaustrofobi.

Det som de flesta av jurymedlemmarna bara trodde skulle bli en formalitet, visar sig närmast bli en mardröm. De tolv männen som gick in i rummet är inte samma personer när de kommer ut. Alla har på olika sätt fått ifrågasätta sig själva, sina liv, åsikter och fördomar. Vissa personer så till den grad att de brutit ihop.

Filmen behandlar en mängd juridiska och sociologiska aspekter. Det centrala perspektivet – filmens premiss – kretsar kring den juridiska principen att man inte kan döma någon om det finns så kallat ”rimligt tvivel”; det är det som diskussionen utgår ifrån och vidrör sedan därifrån olika allmänmänskliga aspekter av gruppsykologi, fördomar, klass, etnicitet, moral etc. Filmen är därför lika aktuell då som nu. Ett veritabelt mästerverk.

3. Amélie (2001)

Precis som i The Good, the Bad and the Ugly är fotot komponerat likt en mängd vackra tavlor. Men här är den konstnärliga lekfullheten större. De små animationerna, den perfekta dekoren – både de färgglada tapeterna inomhus och den romantiska Pariskulissen – de direkta samtalen med tittaren, den finkänsliga castingen, den gultonade bilden och den stämningsfulla franska musiken, skapar en enligt mig oöverträffad suggestiv helhet som tar betraktaren med på en fantastisk eskapistisk ”feel good”-resa.

Om The Good, the Bad and the Ugly i princip helt saknar några djupare budskap, utan mest är ren och skär underhållning, och 12 Angry Men på ett relativt explicit sätt behandlar sina de facto existerande dito, så har Amélie desto fler subtila andemeningar att fundera kring:

Dels det ständiga dilemmat kring vilka händelser i livet som beror på slump, öde eller egna handlingar. Om det moralfilosofiskt är rätt att ingripa i folks liv, eller i varje fall hjälpa lyckan på traven – även om det innebär att till och med förfalska verkligheten. I en sorts konsekventialistisk utilitaristisk mening skulle det kunna vara rätt, ja rent av ett anmodat handlande. Något mer subtila och moralfilosofiskt försiktiga små allegoriska uppmaningar finns emellertid också: den jordenruntresande trädgårdstomten, den lossryckta och fritt springande hästen etc.

Dels de psykodynamiska analyser som kan göras av Amélies tragiska barndom: framför allt moderns död och faderns obefintliga taktila omsorg. Är man av anknytningsteoretiskt slag kan här plausibla kausala paralleller dras till den vuxna Amélies svårigheter att ingå nära relationer. Och då inte bara den i filmen direkt uttryckliga utsagan om detta, utan också i den ytterst försiktiga katt-och-råtta-lek som sedermera inleds av Amélie med den mystiska och intressanta fotoautomatskorts-samlande mannen.

Amelie-and-Nino Efter att under lång tid, och delvis under stora våndor, ha gått som en katt kring het gröt, står de slutligen tyst och försiktigt på varsin sida om Amélies dörr. En försiktighet, och spår av investeringsrädsla, som till och med kan skönjas i de strax därpå följande mycket aktsamma kyssarna; dessa vågar inte riktigt heller sig fram till sitt epicentriska huvudmål.

En mer finstämd kärleksscen har jag inte sett sedan avslutningsscenen i Bert – den siste oskulden (1995) av den då relativt okände regissören Tomas Alfredson. I glittrande romantiskt regn omfamnar sig då de båda sökande tonåringarna varandra. En förtrollande vacker scen. En förtrollning som efter en lång, vuxen och pretentiös kyss bryts av att Bert – med immiga glasögon – pilskt slickar sig själv om munnen och möter Victorias kåta blick, varpå Michael B. Tretows ystra soundtrack taktfullt ackompanjerar eftertexterna. Fint.

4. American Beauty (1999)

American-beautyDet är med upprepade spontana applåder i åskådarfåtöljen jag följer Kevin Spaceys rollfigur Lester Burnhams uppgörelse med sitt skitiga liv – både hemma och på jobbet. Det är ett genialt och cyniskt manus om en familj i sönderfall, som sedan regidebuterande Sam Mendes perfekt iscensatt i en ständigt pendlande stämning mellan komik och tragik. Den suggestiva marimbamusiken förstärker ytterligare den lite obehagliga men ändå lockande politiskt inkorrekta stämningen.

Förmodligen är det många som känner igen sig på en mängd olika sätt i filmen. Här finns den gubbsjuka pappan, förtvivlade frun, osäkra tonåringen, homofoba militärveteranen etc. Det är nästan för uppenbart och lättanalyserat, men briljant. Välförtjänt flerfaldigt Oscarsbelönad. En förlösande film.

5. Livet är underbart (1997)

Redan i anslagets vådliga bilfärd sätts tonen för huvudrollsinnehavaren, tillika filmens manusförfattare och regissör, Roberto Benignis ständiga pladdrande och Chaplin-inspirerade slapstickkomik. Efter ungefär halva filmen byter den karaktär till en koncentrationslägersfilm om tragik och överlevnad. Benigni kör dock på i samma jovialiska stil. Delvis för att rädda livet och hålla modet uppe på sin lille son. Det är i all sin enkelhet en mycket fin berättelse om en mycket rolig far som gör allt för sin son – och mina popcorn och salta pinnar blir alltid lite extra salta av de varje gång droppande tårarna i slutet av filmen. Det slår aldrig fel.

Bubblare:

It’s a Wonderful Life (1946)

Feel good-filmernas feel good-film, julfilmernas julfilm. En film som enligt tradition går på tv i USA varje jul. Har höga 8,7 på Imdb. Handlar om en deprimerad man som får uppleva hur livet skulle vara om han aldrig hade existerat. Mina glädjetårar går helt enkelt inte att stoppa då verkligen allt vräks på i det oemotståndliga slutet. Allt amerikanskt, kärnfamiljskt, kristet, juligt, försonligt. Allt. Alla är glada.

En kommentar jag läste om filmen sammanfattar det hela kärnfullt och bra: ”En film man egentligen borde hata, men det går inte…”

Peter Dalle – Ett veritabelt geni

Det finns inte många geniala film-, teater- och tv-serieskapare i Sverige. Men Peter Dalle är definitivt en av de få som finns. Han är fenomenal på att regissera, han har en fantastisk tajming i sitt skådespeleri och han är mirakulöst bra på att skriva manus. En komplett filmskapare.

Han slog igenom i TV-serien Lorry som första gången sändes 1989. En till viss del Monty Python-inspirerad (fast vilken humor efter 1975 är inte det?) serie fylld med fristående sketcher, varav vissa endast syftade till att vara roliga, vissa med igenkännande relationskomik och vissa med träffsäker satir. Denna fantastiska bredd har sedan dess återkommit i senare produktioner som Yrrol (1994), Ogifta par – en film som skiljer sig (1997) och Skenbart – en film om tåg (2003).

Ett utmärkande drag i alla dessa filmer är också den höga manuskvalitén. Alla texter Peter Dalle skriver är inget annat än lysande. I exempelvis Ogifta par är i princip alla repliker han själv har dräpande oneliners – med klimax vid ”vad sägs om kåt, glad och tacksam” – som hade fått varje annan manusförfattare skrivkomplex och stilla bedja om att kunna komma på åtminstone en sådan träffsäker replik.¹ Jag tror till och med att självaste Woody Allen hade varit avundsjuk om han hade sett filmen.

Det är filmer med sådana kvalitetsmanus som håller i längden och som man kan se om och om igen. Och då inte bara för att hela tiden upptäcka nya slagfärdiga repliker – inte sällan upptäckta om man lyssnar noga på Dalles ofta i smyg mumlande sarkasmer – utan också för det fantastiska skådespeleriet i form av den svartsjuka, osäkra och tyst ängsliga Suzanne Reuter, den mer utåtagerande och humörsvajiga Lena Endre samt den timide och misslyckade Johan Ulveson – vars fylleslapstick i slutet av filmen är en klassiker.

Det är därför tråkigt att Dalle tydligen har svårigheter att få produktionsstöd av Svenska Filminstitutet till att göra fler filmer. Enligt honom själv beror det delvis på att ”han har fel kön”:

 – Det är helt vansinnigt och konstigt att det man har mellan benen ska styra fördelningen av pengarna, säger han.

Jag kan inte annat än hålla med. Ty sedan Filminstitutets jämställdhetspolicy infördes 2006 är målet att ”andelen kvinnor i yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent, bör vara minst 40 procent bland de projekt som får stöd”. I det filmavtal som börjar gälla den 1 januari 2013 är jämställdhetsmålet ännu tydligare formulerat: ”stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män”.

Detta är givetvis ett gigantiskt feltänk. För det första borde en jämställd värld inte tala, eller bry sig, om kön överhuvudtaget. För det andra medför en sådan på förhand uppställd fördelning en betydande diskriminering i det fall det finns en kraftig snedfördelning av könen på de som ansöker om stöd. Säg att det under ett år ges bidrag till 20 filmer och att det är 100 män och 10 kvinnor som söker. Detta medför att 100 procent av kvinnorna och 10 procent av männen enligt den från och med 2013 på förhand 50/50-uppställda fördelningen får en bifallande ansökan. Det är naturligtvis lika illa i en omvänd situation med 100 sökande kvinnor och 10 sökande män.

Ergo: Så länge denna på förhand uppställda fördelning tillämpas och det är en majoritet av män som ansöker om dessa produktionsstöd, har Peter Dalle helt rätt i att ”han har fel kön” och oavsett detta har han ALLTID rätt i att det är ”vansinnigt och konstigt att det man har mellan benen ska styra fördelningen av pengarna”.

Nä, självklart borde Filminstitutet titta på filmens potentiella kvalité och inte be den stackars regissören som står framför deras skrivbord med mössan i handen att dra ner byxorna.

Pinsamt.

Nä, heja Peter Dalle! Jag väntar otåligt på Ogifta par 2.

Fotnot:

¹ Det orealistiska i sammanhanget är dock att ingen i verkligheten kan vara så snabbtänkt och slagfärdig som Dalle är i filmen. Det är precis som med Hjalmar Söderbergs dagboksroman Doktor Glas; det enda att anmärka på i den är att det är fullständigt orealistisk att Doktor Glas själv hade kunnat skriva den bländande Söderbergsprosan.