Kategori: Filosofi

Dags för ett nytt samhällsparadigm

Inom den normativa etiken – alltså vilken moral som är den rätta eller mest välgrundade – finns ett antal huvudinriktningar:

Deontologiska, som stipulerar absoluta principer som det alltid är fel att bryta mot – oavsett konsekvenserna. Exempel är rättighetsetik och pliktetik.

Dygdetiska, som försöker svara på hur vi bör vara som människor, där vissa karaktärsdrag klassas som moraliskt eftersträvansvärda – eviga dygder.

Teleologiska, som i motsats till de båda ovanstående föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan. Det är med andra ord en handlings konsekvenser som är den avgörande faktorn, inte en absolut princip eller en evig dygd.

Den sistnämnda kategorin företräds i huvudsak av utilitarismen, vilken har blivit lite av huvudinriktning inom moralfilosofin och den lära som andra ofta jämförs emot. Utilitarismen saknar heller inte invändningar och problem. Det kanske största gäller vad det egentligen är som ska ”maximeras” (det naturalistiska misstaget). Utilitarismen har därför ett antal underliggande inriktningar som på olika sätt försöker ge svar på den frågan.

Är det lycka/lust? Ja, det tycker den hedonistiska utilitarismen.

Är det önskeuppfyllande, där vi ska ta hänsyn till att alla berördas önskningar och intressen tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt? Ja, det tycker preferensutilitarismen.

Ett annat problem är den ofta felaktigt tolkade utilitaristiska devisen ”största möjliga lycka (mängd av det goda) åt största möjliga antal”. I stället för att det är båda dessa variabler (det goda och antal) är det den sammanlagda mängden goda som är det centrala. Oavsett antal.

Detta implicerar då den så kallade ”motbjudande slutsatsen”, d.v.s. att en utilitarist tvingas inse att en värld med 100 miljarder knappt lyckliga människor, som precis anser livet vara värt att leva, är bättre än en värld med 1 miljard mycket lyckliga människor.

Detta är givetvis enbart ett tankeexperiment. I en mer realistisk syn på världen borde emellertid teorin om den avtagande marginalnyttan medföra att det faktiskt är bättre att försöka öka det stora flertalet personers lyckonivåer i stället för att göra några få extremt lyckliga.

Mother and DaughterOch hur gör man då det? Vad är det som gör människor lyckliga? Vad har människor för önskningar, intressen och preferenser i livet?

Ja, när de grundläggande behoven för överlevnad tillgodosetts och materiell välfärd uppnåtts, var både den konservative Edmund Burke, socialisten Karl Marx och liberalen John Stuart Mill överens om att det då är andra värden som måste växa: mer fri tid, mer kultur och mer social närvaro. Värden som av en händelse sammanfaller med det som människor i studier uppger att de blir lyckliga av.

Dessa frågor borde därför vara centrala inom politiken. Det är de också på många håll i världen. Efter att den kinesiske premiärministern Wen Jiabao för några år sedan sade att ”den främsta måttstocken för bedömningen av våra tjänstemäns prestationsförmåga blir huruvida folk känner sig glada och nöjda, inte hur många projekt med skyskrapor de varit inblandade i”, godkände den kinesiska folkkongressen att lycka, xingfu, blir det nya mottot. I Storbritannien utreds metoder att mäta lycka för att kunna kontrollera om britterna blir mer eller mindre lyckliga av den förda politiken. I Frankrike vill regeringen att folk inte bara ska vara mätta och friska utan också uppleva lycka och välbefinnande.

Det nya målet med politiken bör i stället för ekonomisk tillväxt vara lycka. Bruttonationalprodukten, BNP, har spelat ut sin roll som ledstjärna för politiken. En sorts bruttonationallycka bör införas.

I Sverige är det dock få som talar om något annat än ekonomisk tillväxt. Den var viktig för den materiella utvecklingen, men har nu – precis som arbete – blivit ett luddigt självändamål. Detta märks inte minst i det nedanstående replikskiftet i Riksdagen mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt – en av få som ”vågar” svära i den tillväxtfixerade kyrkan (som Fredrik Lindström så förträffligt liknade vårt konsumtionshetsande samhälle i sitt vinterprat i P1) .

I detta klipp är det verkligen tydligt hur två olika paradigm möts. Reinfeldt talar om ”fler arbetade timmar” som det principiella självändamål det som sagt har blivit, och Jonas Sjöstedt talar om det jag själv hoppas och tror blir nästa steg i samhällsevolutionen: mer fri tid, mer tid för sociala relationer, mer tid för våra barn, fler tillfällen då vi spontant utropar ”det här är livet” etc.

Använder man den vetenskapliga termen induktion, alltså det förfaringssätt som härleder slutsatser från empiriska erfarenheter, så kan man dels se att Moderaterna har varit emot alla tidigare arbetstidsförkortningar och utökade semesterveckor, dels att arbetstiden de facto hela tiden sedan det agrara samhället har minskats.

Arbetstiden borde således ofrånkomligen åter komma att minskas. Om vi inte – som till min förskräckelse ibland tycks vara fallet – fortsätter att tillämpa arbetstiden och ”fler arbetade timmar” som en absolut princip och inte ser till en större helhet och till vilka sysslor ”som behöver utföras” och hur människor ”mår” och vad de har för önskningar.

Dagens politiska mål tycks i stället vara att stressa ihjäl både människor och vår moder jord. Ty även om minskad konsumtion och arbetstidsförkortning (eller kanske ska det kallas arbetstidsfördelning, om vi tillsammans med bortrationaliserade människor bättre kan dela på arbetstiden) ensamt är starka argument, finns även det skoningslösa sambandet mellan ekonomisk tillväxt (med den ökande konsumtion som densamma förutsätter) och vår planets produktionsförmåga (åkermark, fiskbestånd, grundvatten m.m.).

Hands on a globeDen australiske etikprofessorn Clive Hamilton har i flera böcker kritiserat vår tids girighet, övermod och exploatering av människor och natur, vars följder är olyckliga människor och en miljökris som hotar civilisationens framtid. Redan på 1980-talet passerade vi den punkt där ekosystemens produktionsförmåga precis räckte till mänsklighetens behov. I dag underminerar vi i stället kraftigt de ekosystem vi är beroende av.

Men eftersom dagens dominerande neoliberala ekonomiska system med dess tillväxtfetischism, globaliseringsideologi och konsumism till sin natur är kortsiktig, är det ingenting som exempelvis Fredrik Reinfeldt bryr sig någonting om.

Inte just nu i alla fall.

Han tycks i stället – i likhet med de flesta politiker – hålla fast vid sina ”absoluta principer” i stället för att vidga vyerna och likt en pragmatisk, konsekventialistisk och hedonistisk utilitarist försöka se vilka långsiktiga konsekvenser dagens ekonomiska system får för vår jord och de där boende stressade konsumtionsmänniskorna som alltför sällan har något av det som är det enda de har – tid.

I stället karaktäriseras samhället enligt Hamilton av folk som ”köper saker de inte behöver med pengar de inte har för att imponera på människor de inte tycker om”.

Vi undrar ofta vad ”meningen med livet är”. Det känns som att vi i och med denna samhällsordning tyvärr är ganska långt ifrån svaret.

The top five regrets of the dying

MP900202038Arv eller miljö? Denna ständiga fråga. Vissa tror på John Lockes teori om ”tabula rasa” (latin, ”tom tavla”), där människan föds helt utan förutbestämda egenskaper. Barnet är ett oskrivet blad som förvärvar egenskaper och dylikt under livets gång. Andra lutar mer åt Carl Gustav Jungs teori om ”arketyper”, som är ett slags urbilder eller urtyper – ett nedärvt sätt att tänka och känna. Dessa arketyper – exempelvis ”den gamle mannen”, ”den evige ynglingen”, ”urmodern”, etc. – är alltså ”inbyggda” i alla människor, vilket enligt Jung är anledningen till att man kan finna liknande sagor och folktro i oberoende kulturer. Grundläggande mänskliga känslor av skuld, skam, glädje, ilska, kärlek är nedärvda genom evolutionsprocesser.

Oavsett vad man nu tror är svaret på frågan om arv eller miljö, är det lätt att se hur hjälplöst ett litet nyfött barn är. Det är helt beroende av sin omgivning (sin miljö) för att överleva. Vilket i och för sig på sitt sätt är en evolutionär gåta. Jämför med många andra mare_and_foaldjur som hästar eller vissa fåglar, där ungarna både kan gå, se, äta och flytta hemifrån relativt omgående – vilket evolutionärt egentligen borde vara mer fördelaktigt. Dock måste även dessa djur, oftast genom imitation av äldre representanter av arten, lära sig en hel del viktiga överlevnadsbeteenden. Emellertid är väl inte den samlade kunskapen hos exempelvis hästar ens i närheten av den enorma kunskapsbank som vi i homo sapiens sapiens genom årtusendena har tillskansat oss, så det snabba myndigförklarandet av en häst kanske inte är så konstigt ändå…

Nåväl, en människa som föds och växer upp utanför mänsklig samvaro kan kanske sägas vara ett slags ”tabula rasa” – ett oskrivet blad. Åtminstone i större utsträckning än vi andra. baby-cut-turkeyDen människan blir på ett sätt nollställd, eftersom dess omgivning är nollställd. Den måste uppfinna hjulet på nytt, ”börja om från början” så att säga. Måste prova om det går att äta de här bären, de här svamparna, om det gör ont att trampa på en igelkott eller få en stor sten i huvudet etc. Enkla saker som vi tar för självklara, men som vår omgivning/miljö (eller egna dumhet/misstag) har lärt oss. Förmodligen var det väldigt länge sedan människoarten gjorde dessa (i dag banala) upptäckter, och vi borde egentligen vara mer tacksamma mot alla som genom historien fått sätta livet till bara för att kommande generationer ska få veta att man inte ska äta flugsvamp eller gå för nära ett björnide på vintern.

Som tur är så finns det inte så många fall där människor har drabbats av det fatala ödet att växa upp utan mänsklig samvaro. Men de få fall som finns av så kallade ”vargbarn” visar bulrushestydligt att det är genom mänsklig kontakt vi blir just människor (som vi känner dem). Ty gemensamt för dessa barn är att de efter kontakt med mänsklig civilisation har mycket svårt att anpassa sig till samhället; de kan inte ens lära sig tala, eftersom de tillbringat den kritiska perioden då man lär sig ett språk isolerade från mänsklig kontakt. Vissa försöker till och med fly tillbaka till den präglade tillvaro de tidigare haft – exempelvis i djungeln tillsammans med vilda hundar eller vargar.

Alltså, om vi som växt upp och lever i den civiliserade mänskliga världen kan sägas ligga längst fram i utvecklingen och har lyckan att ha tillgång till den samlade imaginära kunskapsbank som alla tidigare generationer med stor möda investerat hela sitt andliga livsförvärv i, så tycker jag att vi – med stor respekt och vördnad – oftare borde besöka denna guldgruva av kunskap och på ett medvetet plan försöka lära av tidigare generationers misstag och insikter.

Holding Hands with Elderly PatientSåledes: Vilka är då de största lärdomarna som personer som ligger på dödsbädden anser att de har dragit av livet?

I en bok av den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Ware – som arbetat med, och intervjuat, gamla personer som står inför sin skoningslösa, ensamma och nakna död – listas de fem viktigaste lärdomarna:

1. Jag önskar att jag hade haft modet att vara mer sann mot mig själv och inte leva ett liv som andra människor förväntar sig av mig.

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt/mycket.

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka vad jag känner.

4. Jag önskar att jag hade haft bättre kontakt med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lite lyckligare i livet.

Eftersom det enda man med säkerhet vet att livet består av är tid, så ska man – om man nu tror på dessa punkter och inte vill ligga i dödens väntrum och vara ångerfull och bitter – alltså försöka skapa en tillvaro där man så gott det går maximerar tiden man lägger på sina vänner, sin familj, sina genuina intressen, sina genuina drömmar och samtidigt tycka att gräset man då står på är det grönaste gräs som finns och tillåta sig själv – i sann hedonistisk anda – att njuta.

Njuta av livets korta tid och så ofta det går skapa tillfällen då man med emfatisk äkta glädje säger de magiska orden: ”Det här är livet!”

Retired

 

Sonett:

Först fanns det blott bakterier och kryp,
men någon gång långt före Gustav Vasa
så väcktes konceptionens arketyp
bredvid en trolsk neandertalarbrasa:

”Vill du ha ett kopulerande nyp
och föra vidare vår kunskap?” ”Ja!” sa
den andre. ”Vi gör en ny prototyp,
en människa, en tom tabula rasa!”

På livets hav i din allena skuta
du tankfullt skvalpar, dålig på att njuta,
men klotet snurrar fort och tiden går.

Så sätt dig ner i lugn och ro – och skriv ett
beting vad gäller meningen med livet
och tyck att gräset är grönt där du står.

 

Sentimental story

”Snälla! Sluta! Stopp!” skrek samvetet samtidigt som skarprättaren snabbt stannade sitt startade svärdshugg. ”Ska samtida samhället straffa sina statsmedborgare såhär sadistiskt? Ska staten stipulera sådana stadgar?” spekulerade samvetets sangviniska sida.

”Straffa?!” skrek skarprättarens starka stämma. ”Såklart skurken ska straffas!”

”Säg såhär: skulle straffet suspenderas, så skulle skurkens samvete så småningom svära stadgarna sitt solidariska stöd”, spådde samvetet.

”Struntprat”, svarade skarprättaren skeptiskt. ”Skurken saknar sannolikt samvete.”

Samvetet såg sin samtalspartner sakta starta sitt skoningslösa svärdshugg.

”Så, så ser skarprättaren saken. Specificera skurkens straffskäl, straffets substrat?” sa samvetet snabbt sekunden senare.

Skarprättaren stannade, stod stilla, stirrade stint, synade stadigt sin svaromålsgivare. Samvetet svettades, samtidigt som skarprättaren surt simulerade sitt stoppade svärdshugg.

”Skurken smädade skattemedelssubventionerade statsfeminismens sanningar”, svarade skarprättaren sedan. ”Skurken sa sig sträva ’salomonisk samhällelig samvaro’, samt skrota Sveriges statsskick.”

”Sverige ska sluta styras statsfeministiskt! Sverige ska sluta sädesvätskestyras! Sverige ska således sluta särbehandla speciella statsmedborgare! Samtida samhället ska skicklighetsstyras!” skanderade skurken sina snart straffade sympatier.

”Se själv”, skrockade skarprättaren skrupellöst. ”Skarprättarens skrå saknar samvete. Suveräna skarprättarsubjektivismen segrar ständigt”, suggererade sedan skarprättaren stolt.

Skocken som samlats stampade stressat, såg spektaklet, skrek sitt spott, sitt spe, sitt stegrade skenheliga skall så saliven sprutade: ”Skalpera skurken! Skalpera skurken!”

”Schhhh!” skrek samvetet strängt.

Skaran stod spöklikt stilla. Sekunderna sinkade sig sakta. Skurken spydde sin sista spya, samtidigt som skaran såväl som samtiden spänt stundade sitt stora, sympatiska systemskifte. Slutligen sa samvetet sorgfullt:

”Stigmatiserade stackare ska slippa samvetslösa, svekfulla skarpsinneskojare. Sänd stackaren sin sannfärdiga, salomoniska skapare. Svinga således svärdet!”

Samvetet såg stackarens spända, spröda strupe.

”Splattt!!!”

Skarprättaren slog slentrianmässigt sitt svärd spikrakt, statuerade strategiskt straffet som separerade stackarens sfäriska sinnevärld, samtidigt som slamsorna spritsade skampålen. Stackaren stöp. Skulden statsmannamässigt sanerad. Sommarsolen skänkte steglet sina sista skälvande strålar. Stämningen spirade. Skocken skålade sofistikerat.

Samvetet somnade. Svarta skurar spionerade.

Snipp snapp slut, satiriska sensmoralen slut!

Varför gillar man det man gillar?

Att ställa frågan ”varför?” tycker jag är synnerligen intressant – och viktigt. Varför gillar man det man gillar till exempel? Varför gillar jag den doften? Varför tycker jag att den där låten är bra, den där tapeten snygg, den där maten god eller den där tjejen vacker? Och finns det över huvud taget ett svar eller är allt bara slumpartat? Det kanske de facto finns ett svar, men det är omöjligt för oss att ta reda på vilket det är?

Det kanske är likt Karl Poppers teori om vetenskap: att vi kan ha hypoteser om sanningen, men vi kan aldrig vara säkra på att vi har nått den? För att emellertid öka sannolikheten för att vi eventuellt har funnit sanningen, bör vi därför enligt Popper utsätta våra hypoteser för så svåra prövningar som möjligt. De som faller läggs åt sidan, de som klarar prövningarna får tills vidare gälla som den hittills bästa hypotesen – och genom denna uteslutningsmetod närmar vi oss förhoppningsvis och troligtvis sanningen.

Nota bene: För att vara en giltig vetenskaplig hypotes måste dock hypotesen för det första kunna falsifieras; den måste kunna vederläggas. Av den anledningen är exempelvis inte påståendet ”Gud finns” ett vetenskapligt påstående, eftersom det inte går att motbevisa (och inte bevisa heller för den delen).

Det vanliga exemplet för att åskådliggöra både detta och många andra vetenskapsteoretiska begrepp, som vi för tillfället kan lämna därhän, är följande:

Vetenskaplig hypotes: Alla svanar är vita. Kan den falsifieras? Ja, det är bara att hitta en svart svan, så är den hypotesen körd. Är hypotesen sann? Nej, det kan vi som sagt aldrig veta. Det kan ju alltid dyka upp en svart svan som sätter allt i en annan dager. Men eftersom alla svanar som hittills har setts har varit vita får hypotesen gälla tills vidare (ja, svarta svanar finns).

Exempel: Förr trodde man att jorden var platt och att solen cirkulerade runt jorden. Det mesta – för att inte säga allt – tydde på att så var fallet. Det var stensäkert. Marken är platt eller hur? Och solen flyttar sig runt på himlen. Jorden måste bara vara platt och har en rund gul sak snurrande runt sig. Med tiden kunde emellertid modernare fysiska beräkningar falsifiera denna ”sanning” och via det så kallade heliocentriska paradigmskiftet visa att jorden i stället var rund och cirkulerade runt solen.

Tidigare bespottade och för hädelse anklagade teoretiker såsom Copernicus och Galilei hade alltså haft rätt. Eller för att vara Poppers vetenskapsfilosofi trogen: tills vidare rätt. För man vet ju aldrig om även denna teori/sanning kommer att falsifieras en dag. Vem vet, det kanske visar sig att jorden i stället är fyrkantig? Fast mer realistiskt kommer nog nästa stora paradigmskifte att ske kring teorin om den mörka energins existens i universum.¹ Spännande…

Pseudovetenskaplig hypotes: Gud finns. Kan den falsifieras? Nej, hur skulle det gå till? Är hypotesen sann? Nej, det kan vi självklart följaktligen inte veta.

Ur detta vetenskapsfilosofiska perspektiv skulle därför inte den initialt ställda frågan ”varför?” – i detta fall om varför man gillar det man gillar – särskilt ofta vara av vetenskaplig karaktär. Men likt pseudovetenskapliga religiösa och existentiella spörsmål inte desto mindre intressant att fundera över.

Så varför gillar man det man gillar då? Och nu när man har slängt av sig det vetenskapliga oket kan man ju likt den bästa kvacksalvande demagog spekulera och argumentera helt fritt.

Jag tror jag tar min utgångspunkt i det ständiga dilemmat mellan arv och miljö. Och även om jag har starka känslor för det genetiska, så lutar jag trots det i detta fall kraftigt åt miljösidan.

Hypotesen är därför något i stil med följande: Man gillar det man gillar på grund av vilka känslor, begär och minnen – såväl omedvetna som explicita – olika företeelser väcker, företrädesvis härstammande från barndomen.

Och ja, hypotesen är tydligt freudiansk – med en uttrycklig (om än inte helt likartad) generalisering av principen bakom begreppet Oidipuskomplex (eller Elektrakomplex) till de flesta preferenser man har i livet (d.v.s. det man gillar).

Med andra ord: Förnimmer man en doft som exempelvis påminner om hur det doftade under sin barndoms sorglösa somrar hos sin mormor och morfars sommarstuga, så ”gillar” man antagligen den doften. Och för att i detta sammanhang återknyta till den freudianska utgångspunkten har jag till och med för mig att jag har läst att tjejer omedvetet attraheras av killar med samma parfym/rakvatten som sin pappa.

Luktsinnet är för övrigt det av kroppens sinnen som har bäst ”minne”. Förnims en doft kan man på ett ögonblick kastas långt tillbaka i tiden. Plötsligt får nyklippt gräs en att stå på en fotbollsplan, vara 10 år gammal, få bollen i ett friläge, sätta den i krysset samtidigt som man i ögonvrån ser alla föräldrar stå vid sidlinjen och med en närmast psykotisk emfas skrika ”fotboll, fotboll, fotboll”.

Eller hör man musik man förknippar med något positivt man tidigare har upplevt, så ”gillar” man den: ”Den här musiken spelade alltid min gammelfarmor på sin grammofon, den får mig alltid att känna mig glad till mods, en skön känsla sprider sig i kroppen” eller ”Den här skivan spelade vi då vi åkte på roadtrip i USA 1984” eller ”Den här låten dansade jag tryckare till på skoldiskot när jag var 9 år”. Ibland vet man dock inte varför man gillar en viss typ av musik, men tänker man efter så finns det nästan alltid mer eller mindre tydliga associationer med tidigare upplevelser. Upplevelser som ägt rum mer eller mindre tidigt i livet.

Redan en liten bebis tycks ha dessa drag av nostalgisk regression. Ty det finns ett enda ord/ljud som har samma betydelse på alla världens språk: nämligen det som betyder tyst: ’hysch’. Det antas påminna om det susande ljud som alla människor förnimmer under fosterstadiet i livmodern. Det pulserande ljudet av människans blodomlopp skulle därför vara människans äldsta imitation.² De flesta föräldrar märker också snart att ”hyschande” läten och ett slumpmässigt, skumpaktigt vaggande är det bästa sättet att få små barn att sova. Allt tydligt påminnande om den trygga, susande och skönt skumpande tillvaron i mammans mage. Och även i vuxen ålder är ju skumpande tåg, bakomskvalande röster och susande ljud sövande.³

Således: Allt som skapar någon sorts ”trygghet”, det ”gillar” man. Och ofta är det som skapar trygghet olika former av positiv igenkänning – mer eller mindre medveten – från barndomen (eller åtminstone någon gång tidigare i livet).

Man kan också vidga detta till att förfäkta hypotesen ”att man har fötts för sent” som i Woody Allens Oscarsbelönade film Midnight in Paris (2011). Det vill säga, man kan även ”längta” till, ”gilla”, en tid – med alla dess kläder, musik och konst – långt före sin egen födelse. En tid man tror är bättre. Dock blir det som filmen visar ett evighetsspel, där alla hela tiden längtar tillbaka till en tidigare epok, och att vi ändock till sist bara kan leva på ett ställe: i nuet.

Men ett ”nu” alltså fyllt av intryck från det förgångna…

Fotnoter:

¹ En gigantisk mörk energi antas finnas i universum eftersom beräkningarna av bland annat vårt solsystems rotation i Vintergatan annars inte går ihop.

² Lindström, F. (2002). Jordens smartaste ord. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

³ Prova exempelvis att lyssna på den havsbris eller det vågskvalp som ibland sänds på nätterna i P1.