Kategori: Litteratur

The top five regrets of the dying

MP900202038Arv eller miljö? Denna ständiga fråga. Vissa tror på John Lockes teori om ”tabula rasa” (latin, ”tom tavla”), där människan föds helt utan förutbestämda egenskaper. Barnet är ett oskrivet blad som förvärvar egenskaper och dylikt under livets gång. Andra lutar mer åt Carl Gustav Jungs teori om ”arketyper”, som är ett slags urbilder eller urtyper – ett nedärvt sätt att tänka och känna. Dessa arketyper – exempelvis ”den gamle mannen”, ”den evige ynglingen”, ”urmodern”, etc. – är alltså ”inbyggda” i alla människor, vilket enligt Jung är anledningen till att man kan finna liknande sagor och folktro i oberoende kulturer. Grundläggande mänskliga känslor av skuld, skam, glädje, ilska, kärlek är nedärvda genom evolutionsprocesser.

Oavsett vad man nu tror är svaret på frågan om arv eller miljö, är det lätt att se hur hjälplöst ett litet nyfött barn är. Det är helt beroende av sin omgivning (sin miljö) för att överleva. Vilket i och för sig på sitt sätt är en evolutionär gåta. Jämför med många andra mare_and_foaldjur som hästar eller vissa fåglar, där ungarna både kan gå, se, äta och flytta hemifrån relativt omgående – vilket evolutionärt egentligen borde vara mer fördelaktigt. Dock måste även dessa djur, oftast genom imitation av äldre representanter av arten, lära sig en hel del viktiga överlevnadsbeteenden. Emellertid är väl inte den samlade kunskapen hos exempelvis hästar ens i närheten av den enorma kunskapsbank som vi i homo sapiens sapiens genom årtusendena har tillskansat oss, så det snabba myndigförklarandet av en häst kanske inte är så konstigt ändå…

Nåväl, en människa som föds och växer upp utanför mänsklig samvaro kan kanske sägas vara ett slags ”tabula rasa” – ett oskrivet blad. Åtminstone i större utsträckning än vi andra. baby-cut-turkeyDen människan blir på ett sätt nollställd, eftersom dess omgivning är nollställd. Den måste uppfinna hjulet på nytt, ”börja om från början” så att säga. Måste prova om det går att äta de här bären, de här svamparna, om det gör ont att trampa på en igelkott eller få en stor sten i huvudet etc. Enkla saker som vi tar för självklara, men som vår omgivning/miljö (eller egna dumhet/misstag) har lärt oss. Förmodligen var det väldigt länge sedan människoarten gjorde dessa (i dag banala) upptäckter, och vi borde egentligen vara mer tacksamma mot alla som genom historien fått sätta livet till bara för att kommande generationer ska få veta att man inte ska äta flugsvamp eller gå för nära ett björnide på vintern.

Som tur är så finns det inte så många fall där människor har drabbats av det fatala ödet att växa upp utan mänsklig samvaro. Men de få fall som finns av så kallade ”vargbarn” visar bulrushestydligt att det är genom mänsklig kontakt vi blir just människor (som vi känner dem). Ty gemensamt för dessa barn är att de efter kontakt med mänsklig civilisation har mycket svårt att anpassa sig till samhället; de kan inte ens lära sig tala, eftersom de tillbringat den kritiska perioden då man lär sig ett språk isolerade från mänsklig kontakt. Vissa försöker till och med fly tillbaka till den präglade tillvaro de tidigare haft – exempelvis i djungeln tillsammans med vilda hundar eller vargar.

Alltså, om vi som växt upp och lever i den civiliserade mänskliga världen kan sägas ligga längst fram i utvecklingen och har lyckan att ha tillgång till den samlade imaginära kunskapsbank som alla tidigare generationer med stor möda investerat hela sitt andliga livsförvärv i, så tycker jag att vi – med stor respekt och vördnad – oftare borde besöka denna guldgruva av kunskap och på ett medvetet plan försöka lära av tidigare generationers misstag och insikter.

Holding Hands with Elderly PatientSåledes: Vilka är då de största lärdomarna som personer som ligger på dödsbädden anser att de har dragit av livet?

I en bok av den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Ware – som arbetat med, och intervjuat, gamla personer som står inför sin skoningslösa, ensamma och nakna död – listas de fem viktigaste lärdomarna:

1. Jag önskar att jag hade haft modet att vara mer sann mot mig själv och inte leva ett liv som andra människor förväntar sig av mig.

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt/mycket.

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka vad jag känner.

4. Jag önskar att jag hade haft bättre kontakt med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lite lyckligare i livet.

Eftersom det enda man med säkerhet vet att livet består av är tid, så ska man – om man nu tror på dessa punkter och inte vill ligga i dödens väntrum och vara ångerfull och bitter – alltså försöka skapa en tillvaro där man så gott det går maximerar tiden man lägger på sina vänner, sin familj, sina genuina intressen, sina genuina drömmar och samtidigt tycka att gräset man då står på är det grönaste gräs som finns och tillåta sig själv – i sann hedonistisk anda – att njuta.

Njuta av livets korta tid och så ofta det går skapa tillfällen då man med emfatisk äkta glädje säger de magiska orden: ”Det här är livet!”

Retired

 

Sonett:

Först fanns det blott bakterier och kryp,
men någon gång långt före Gustav Vasa
så väcktes konceptionens arketyp
bredvid en trolsk neandertalarbrasa:

”Vill du ha ett kopulerande nyp
och föra vidare vår kunskap?” ”Ja!” sa
den andre. ”Vi gör en ny prototyp,
en människa, en tom tabula rasa!”

På livets hav i din allena skuta
du tankfullt skvalpar, dålig på att njuta,
men klotet snurrar fort och tiden går.

Så sätt dig ner i lugn och ro – och skriv ett
beting vad gäller meningen med livet
och tyck att gräset är grönt där du står.

 

Sluta dalta

Det är med en stänk av sorg jag läser efterorden till Göran Häggs imponerande genomgång av den svenska litteraturhistorien – och då inte i första hand för att en mycket intressant och läsvärd bok på 692 sidor går mot sitt slut. Nä, det är för att jag efter alla dessa sidor, fyllda av ljuvlig eskapism, blir smärtsamt påmind om den bistra verkligheten – både den historiska som existerade jämte de avhandlade författarna och de följder den fått för den kontemporära.

Göran Hägg är från början helt ärlig med att han skriver, till skillnad mot tidigare litteraturhistoriska genomgångar, subjektivt och värderande. Det är en mycket underhållande och befriande läsning. Nu har jag i och för sig, skamligt nog, inte läst en enda bok i den svenska litteraturhistorien, så jag kanske därav inte stör mig på Görans värdeomdömen. Jag har liksom ingen egen uppfattning att jämföra med.

Nåväl, det är trots allt härligt med en rak och ärlig text. Göran är tuff och tycks minsann inte vara rädd att stöta sig med någon. (Visserligen har lejonparten av de som omskrivs i boken sedan länge ”gått vidare” – kanske till Nangijala, för att försöka få in en krystad litteraturreferens. Men ändå, lite tuff är han.)

Det är därför – efter all den befriande ärligheten, den sköna litterära nostalgin och den ljuvliga eskapismen – lite tråkigt att läsa efterordens ängsliga reservationer.

Göran skriver i en passus:

För ögonblicket är det emellertid i stort sett bara en enda aspekt på urval och omdömen som diskuteras inför litteraturantologier, översiktsverk och läroböcker. Hur många kvinnor finns med? […] Jag vill gärna föreställa mig att detta är det hittills jämställdaste verket i genren […]. Kanske visar det sig att jag har fel – jag har inte suttit med måttband.

Att kvinnor under långa tider i hög grad var utestängda från den litterära offentligheten är givetvis bedrövligt (det är så självklart att det nästan inte behöver sägas), men det mest intressanta från ovanstående citat är emellertid att den initialt välmenta, och av uppenbara skäl minst sagt välbehövliga, kvinnokampen tycks ha slagit över – som på så många andra områden i vårt nutida samhälle – och medfört att det även inom litteraturen finns detta ensidiga kvinnofokus, gärna i termer av kvantitet. Vilket naturligtvis är ett feltänk.

Diskursen tycks fungera som ett skepp i en häftig storm som inte kan stå rakt upp, utan antingen har slagsida åt det ena eller det andra hållet. Alla skeppets kanoner och folk ombord dråsar hjälplöst över däcket, sedan det för tillfället mäktiga och tunga tolkningsföreträdesetablissemanget bestämt sida. Förr bestod detta av enfaldiga manschauvinister, i dag av lika goda kålsupande mediafeminister.

Vidare skriver Göran:

Det går att i det föregående hitta nedsättande omdömen om kvinnliga skribenter, men aldrig i deras egenskap av kvinnliga skribenter.

Jag förstår att denna reservation och förtydligande givetvis har samband med den historiska förkastliga litterära kvinnodiskrimineringen – som förmodligen bland annat innehöll nedsättande omdömen om kvinnor just för att de var kvinnor.

Men i en text – fylld av befriande ärlig kritik, som vågar skriva rakt ut att någon, man som kvinna, är kass – skriven i nutid, som är en tid av jämställdhet och mängder av framgångsrika kvinnliga författare, borde det inte behövas.

Men vi lever också tyvärr i en tid med det kvinnliga offerkortet i leken. Det går därför nästan inte att kritisera en kvinna utan att bli anklagad för sexism. Och det är väl därför Göran – tyvärr – mer eller mindre är tvingad att lägga till ett dylikt förtydligande.

Men, nota bene, det är bara sexism om det gäller en kvinna; en man kan man, som sagt, kasta hur mycket skit på som helst. Det står till exempel inte en motsvarande manlig reservation: den i boken svidande kritiken mot bland andra Heidenstam förtydligas inte på samma sätt, d.v.s. att den ”inte beror på att han är man”, utan för att Göran helt enkelt tycker att han är kass. Gott så.

Själv löpte jag dock, till skillnad mot Göran som alltså vek ner sig i efterorden, hela linan ut och i tidigare inlägg sågade pianisterna i ”Så ska det låta”, utan att förtydliga att jag ”inte sågade dem för att de var kvinnor”. Ja, jag nämnde inte ens att de var kvinnor, eftersom det i sammanhanget givetvis är helt irrelevant.

Ty jag har inte – hittills i alla fall – sett någon manlig pianist spela piano med sin penis, som en sorts extra hjälpande patriarkal hand. (Ej heller på samma sätt skrivit en bok.)

Kön är alltså, i sann jämställdhet, helt ointressant. Så snälla feminister: sluta spela ut det kvinnliga offerkortet och sluta räkna antal snoppar och snippor; det förstärker ju bara fokus på just kön. Och ni andra: sluta reservera era åsikter, sluta dalta, annars kan inte sann jämställdhet uppnås. Vi måste hjälpas åt att räta upp det kantrade samhällsskeppet på en rak och jämställd köl.

Tack på förhand!