Kategori: Övrigt

Kroppen är en barometer

vaderVädrets makter är starka. De påverkar oss vare sig vi vill det eller inte. Ingen kommer undan. Dock kan man dela in denna påverkan i ett antal olika kategorier, som vi av geografiska, biologiska och kronologiska skäl påverkas lite olika av. De hänger emellertid samman och växelverkar med varandra.

1. För det första har vi rena ”naturkatastrofer”: översvämningar, stormar, extrem kyla eller hetta etc.

2. För det andra har vi det väderberoendet som vi förr hade, och många människor än i dag har, vad gäller exempelvis spannmålsskörd etc. Är/var inte vädret gynnsamt finns/fanns det en överhängande risk att helt enkelt svälta ihjäl.

3. För det tredje har vi vädrets korrelation med vårt mående. Är det soligt väder blir vi gladare. Men bara om vi får ta del av solljuset, visar studier. Tvingas vi däremot vara inomhus vid soligt väder tycks vi i stället bli på sämre humör av det vackra vädret.

4. För det fjärde finns en biometeorologisk påverkan. Djur och växter kan känna av väderleksförändringar långt i förväg: blommor sluter sig, katter blir oroliga och fåglar söker mat som galningar för att vara mätta när ovädret kommer. Snabba väderomslag kan också få oss människor att bli trötta, irriterade, känsliga och statistik visar bland annat en ökning av hjärtattacker, migränanfall, blödande magsår och värkande leder.

En del av förklaringen ligger i att kroppen kan sägas fungera som en sorts barometer. Människokroppen består till 60-70 procent av vatten. Tänk då dels på hur starkt månens och solens gravitation påverkar jordens tidvatten, dels på att små och snabba barometertryckförändringar i atmosfären som sker inför ett väderomslag inte utjämnas lika fort i kroppen som stora förändringar i detsamma gör, så förstår man att det vore konstigt om inte all denna kroppsvätska – och dess förändringar – påverkade våra vävnader, leder och allmänna mående. Ännu värre kan det vara för gravida kvinnor, vars fostervatten på samma sätt ökar och minskar i förhållande till lufttrycket. Ett plötsligt lågtryck kan då göra att vattnet expanderar så mycket att det sätter igång förlossningen.

Vi mår således bäst vid högtryck, mycket sol, behagliga temperaturer och lagom luftfuktighet. Medelhavsklimat är med andra ord det mest optimala för människan: massor med dagsljus, inte alltför stark sol, behaglig luftfuktighet på 60 procent – och lagom värme året runt, så att kroppen inte behöver slösa energi på att vare sig kyla ner sig eller hålla värmen.

Tyvärr var det några – uppenbarligen mindre begåvade – individer som för x antal tusen år sedan valde att lämna detta vädermässiga paradis och vandra norrut. Mot kylan och ensamheten. Så för oss som sedan blev ättlingar till dessa ärthjärnor gäller det att gå ut och njuta av solen och ladda D-vitaminbatterierna när tillfälle ges, och därigenom få kraft att stå ut med de – ofta inom en alltför snar framtid – kommande lågtrycken.

Det finns dock en del saker vi kan trösta oss med:

1. Vi har ljusa somrar (och för de riktigt korkade, som gick ända upp till norra Skandinavien, finns till och med midnattssol under några veckor).

2. Vi kan efter ett åskväder – då ett överskott av positivt laddade joner laddas ur till ett överskott av negativa dito – känna en friskhet i luften och bli närmast euforiska. En sådan sval, skön och negativt laddad luft finns också vid havet, i fjällen och på platser med kraftig grönska, varför många människor trivs väldigt bra i dessa miljöer – den till namnet så kallade ”negativt” laddade luften till trots.

paraply3. Vi kan faktiskt också av ett riktigt ruskväder med regn och kraftig blåst få en energikick. Tänk att du går på gatan i ösregn. Det är mörkt. Du har motvind. Du går framåtlutad och tittar ner i backen, dels för att du tror dig då lättare forcera vinden, dels för att om möjligt försöka undvika det sneda regnets obehagliga stänk i ansiktet. Ditt synfält består i huvudsak av ilande höstlöv, som i motvinden möter dig längs marken. Denna suggestiva atmosfär fyller nu din kropp med adrenalin. Man kan helt enkelt ”må lite bra” och bli pigg av en del, lagom stora, strider med vädrets makter.

Men trots det är det nog ganska självklart vilket slags paraply man helst väljer att befinna sig under – lugn, glad och med en balanserad kroppsbarometer:

Couple at Beach

 

”Det är inget man skjuter upp då…?”

Alla känner väl nån gång ibland en obehagskänsla, vi kan kalla den ångest, då vissa beslut ska fattas eller vissa uppgifter ska göras. Det är då inte ovanligt att en känsla av att vilja ”skjuta upp” det obehagliga infinner sig. Sker emellertid detta återkommande och personens vardagliga liv påverkas negativt, talar man i stället om en psykologisk dysfunktion kallad patologisk prokrastinering – uppskjutningssjuka.

Prokrastinerare är särskilt mottagliga för aktiviteter som präglas av bekvämlighet, minimal skyldighet och brist på omedelbara obehag, varför internetanvändning och liknande aktiviteter är särskilt lockande. I dagens samhälle finns för övrigt mängder med lättkonsumerade företeelser som ständigt frestar och retar den disciplinärt dubiösa prokrastinerarens svaga sinne. Hela tiden något tv-program, något på Facebook, något tv-spel, något sms, som går före det man egentligen ska göra.

En eskapism och uppsjö av distraktioner vars motsvarigheter i en svunnen pre-elektricitetstid jag inte kan komma på. För vad lockade egentligen det agrara (eller för all del under den lååånga tidsepoken före den neolitiska revolutionen) samhällets prokrastinerare att göra i stället för att… ja, inte vet jag vad de gjorde… mata djuren, så och skörda åkern eller jobba i skogen? Var det att ligga och njuta i en mjuk och följsam höskulle eller kanske att sitta lutad mot ett träd med ett grässtrå i munnen och svalka sig i skuggan med en hatt liggande i 45 grader mot nästippen?

Eller fanns det helt enkelt inte tillräckligt begärliga nöjen under denna tid för att i någon större utsträckning locka in prokrastinerarna i den ”förströende fällan”? De kanske trots allt gick där och kämpade med det jobbiga och tröstlösa slitet bakom plogen och tyst förbannade att de inte var födda 200 år senare och i stället – med en andes osynlighet, dold för sitt stränga, lutherska samvete – kunde glida ner i soffan och titta på någon hjärndöd dokusåpa eller för femtielfte gången gå igenom webbläsarens bokmärken för att se om det ”har hänt något” de senaste fem minuterna?

Ja, det skulle verkligen vara surt att vara född i en tid då nöjena (förutom tidsoberoende dito som att äta, sova och kopulera) förmodligen inskränkte sig till att läsa bibeln, sjunga psalmer, klättra i träd, leka med kottar, bada och tävla om vem som kan hålla käften längst. Gör man en sannolikhetsberäkning över homo sapiens sapiens hela tidsålder är det häpnadsväckande hur enormt stor sannolikhet det är för en individ att just vara tvungen att bita i detta sura äpple. Även om nämnda aktiviteter inte helt ska föraktas; de kan – inte minst för dagens barn – vara väl så viktiga att utöva (ja, kanske inte de två första då).

I vår i dag självklara värld (”så här har det väl alltid varit?”) kan vi nästan inte föreställa oss att det från homo sapiens sapiens skoningslösa intåg i det evolutionära spelet för ca 195 000 år sedan, till för bara någon/några generationer sedan, inte fanns en enda bok eller tidning att förströ sig med, ingen elektricitet (tänk vad mörkt det måste ha varit) och följaktligen ingen tv, dator, telefon o.s.v. Ingen musik att lyssna på, ingen film eller fotboll att titta på. Ingenting.

Men det kanske var just avsaknaden av dessa förströende distraktioner under sisådär 194 900 år som gjorde dessa människor så asketiskt – och sedermera också lutherskt/calvinistiskt – effektiva, att de till slut lyckades uppfinna dessa nöjen. Fast det tog ett tag. Och frågan är om människans lättköpta prokrastinerade och – för att tala med freudiansk terminologi – lustbegärliga sida kan hantera dem? Och då menar jag såväl den normalt uppskjutande individen som den patologiska. Jag ser därför – i bästa Spanar-anda – med fasa en inte helt orealistisk förlamande Wall-E-dystopi i antågande.

Räddningen på individnivå kan kanske vara den ”Ig Nobelpris”-belönade filosofiprofessorn John Perry’s teori om ”strukturerad prokrastinering”. Den går i korthet ut på att skriva ner en ”att göra”-lista med en rangordning över hur viktig en uppgift är. I toppen placeras uppgifter som anses vara särskilt viktiga. De lite mindre viktiga uppgifterna längre ner på listan kommer sedan att bli gjorda tack vare att det ligger i den prokrastinerades natur att ständigt undvika det viktiga genom att göra något annat. På så sätt blir det åtminstone nånting gjort.

För att sedan verkligen få det ”viktiga gjort” är tricket att lura sig själv och placera skenbart viktiga uppgifter i toppen av listan. Detta är inga problem eftersom praktiskt taget alla prokrastinerare, enligt Perry, redan har välutvecklade självbedrägliga färdigheter och han frågar sig vidare vad som kan vara mer ädelt än att använda ett negativt karaktärsdrag till att neutralisera de dåliga effekterna av ett annat?

Ja, jag vet inte. Men jag vet emellertid att det föreliggande fenomenet med att man ”skjuter upp” saker, i alla fall är bättre än att idka samma sak fast med en betoningsförskjutning på ”skjuter upp” från versfoten anapest till dito daktyl. För lyssningsexempel på det senare – och för referens till citatet i rubriken till detta inlägg – spola fram till 1,02 i detta Hassan-spår:

Och jag vet också att denna prokrastinering – kanske här lite mer byråkratisk – på ett lysande sätt gestaltas i Monty Python’s briljanta film Life of Brian. Detta klipp sammanfattar hela saken på ett synnerligen kärnfullt och, framför allt, roligt sätt:

Religion, humanism och Postkodlotteriet

Kan man tillämpa en sorts ”sist in, först ut”-princip vad beträffar Sveriges relation till Kristendomen? Vad ger egentligen mest tröst, lycka och välmående i ett sekulärt samhälle? Och vad har egentligen Postkodlotteriet i sammanhanget att göra?

Kristendomen nådde, i sin utbredning över Europa, det nordliga Sverige relativt sent, samtidigt som Sverige i dag anses vara ett i hög grad avkristnat, sekulariserat samhälle – med en stat som inte baserar sina lagar på någon religion, utan är neutral i trosfrågor (detta sekulariserade samhälle behöver dock nödvändigtvis inte innebära att färre människor är religiösa – även om så antagligen också är fallet – bara att det offentliga hålls konfessionsfritt och att tron är personlig).

För min egen personliga del, så har jag – trots att jag är född i en icke-religiös familj i det, relativt många andra länder, sekulariserade Sverige – haft en relativt medveten kristen tro. Kanske delvis förmedlat via min lågstadielärare, som var av den ”gamla skolan” och varje morgon arrangerade böner och psalmsång. Jag minns hur jag fascinerades av de bibliska berättelserna och tog starkt intryck av religiösa fenomen. När jag blivit äldre har väl en mer skeptisk hållning infunnit sig. Och ett antal år av akademiska studier – med tillhörande sekulär västerländsk vetenskapsfilosofi, främst representerat av Poppers falsifikationskriterium – främjar kanske i först hand en mer tvivlande agnostisk position.

Som en motvikt till det alltjämt starka inflytande över olika samhälleliga lagar, normer och värderingar världen över, som religiösa ideologier och organisationer utövar – inte sällan vidmakthållet med hjälp av hot och straff – tror jag därför att det är bra att det, i någon slags dialektisk anda, finns en motsatt sekulär och humanistisk livsåskådning, där i stället människan själv är i fokus och ges ett eget värde och det fulla ansvaret för sin moral och sina handlingar.

Något viktigt som emellertid har slagit mig då jag har läst religion på universitetet, och som kanske många med mig inte så ofta reflekterar över, är att denna, för oss i den sekulariserade delen av världen närmast självklara dikotoma diskursen – med ett definierat och separerat religionsbegrepp – inte med samma självklarhet finns överallt i världen. Bara en sån sak som att det på många ställen inte ens finns ett begrepp (eller för all del skolämne) som heter ”religion”.

Jag kan också i sammanhanget lägga till ett par, som jag tycker, pregnanta citat från sällskapet Humanisternas idéprogram (s. 3):

Humanismen bedömer etik och politik utifrån deras följder för mänsklig lycka och välfärd. […] Humanismen försvarar alla människors rätt att leva sina liv hur de vill, så länge de inte inkräktar på andras liv och frihet.

Denna form av hedonistisk konsekventialism, kombinerat med den sympatiska liberala grundprincipen, är lätt att tilltalas av och utesluter ju faktiskt inte att även religion kan vara det som för den enskilde individen just ger denna lycka och välfärd. Det låter i alla fall sunt att – som Humanisterna vill – ha ett fritt, sekulärt och demokratiskt samhälle, men alltså däri nödvändigtvis inte ha vare sig (av samhället) påtvingade sekulära eller religiösa individer.

Min numera sekulära och vetenskapliga syn på världen ger mig emellertid livsfilosofiska luckor och en viss tomhet. Jag kan därför ibland känna en saknad efter en helhetsförklaring av världen och livet som många religioner ger (dock ingen ”förklaring” i vetenskaplig mening, men ändå). Men denna eventuella brist kanske – ur det hedonistiska konsekventialistiska perspektivet – uppvägs rent lyckomässigt av en slags självförtroendedimension som ges i och med humanismens sekulära tilltro till ”människan själv” i stället för till religion och högre makter.

Tyvärr tycks dock denna sekulära och humanistiska ”tro” i många fall bara fungera då allt ”flyter på” utan problem. Vid dödsfall eller andra krissituationer kan det hända att den allra mest hårdnackade ateist bokstavligt talat ”kryper till korset” och söker ett något skenheligt andligt stöd. Inget fel i det, men man kan ju lite skämtsamt fundera över vad Gud (om han/hon nu finns) tycker i frågan. ”Jaså, nu passar det minsann…”

För mig, som väl närmast alltså kan liknas vid någon form av agnostiker, inbillar jag mig att det emellertid finns ett i alla fall lite mindre skenheligt utrymme för tillbedjan till högre makter. Det har faktiskt i mitt fall utökats till en daglig återkommande bönevana. Jag har inte bestämt mig för om det (1) beror på min utpräglade neurotiska faiblesse för tvångstankar, (2) att jag i själva verket är jättereligiös, eller (3) är tecken på att mitt liv befinner sig i en ständig krissituation.

Jag har emellertid kommit fram till att det kan liknas vid stående lottorader eller deltagande i Postkodlotteriet. För om man antar att Gud finns och fungerar lite som en sorts jultomte – en stressad jultomte som, sin allsmäktighet till trots, inte hinner hjälpa alla som ber/önskar – så vore det ju väldigt försmädligt att missa när Gud kom till byn och därmed inte få delta i ”grannyran” bara för att man precis slutat att be.

Jag ska också tillägga att jag varken är med i Postkodlotteriet eller spelar på Lotto. Jag ber ju som sagt i stället; det är ungefär lika tröstlöst/framgångsrikt. Jag inser också, vid närmare eftertanke, att denna lotteriförklaring nog faktiskt inbegriper alla tre ovan spekulerade orsaker. Snarare förstärker den allihop…

Dessutom tror jag inte att Gud, i händelse av hans eller hennes existens, skulle bli så glad över att liknas vid ett lotteri eller för att vara nån slags Rickard Sjöberg-figur (inget ont om honom), så jag skulle nog bli lottlös ändå. Såvida inte – som det påstås i en känd svensk ungdomsserie från 1994 – Gud har humor?

Röstens åldrande

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har en genial podcast. I ett avsnitt har de en passus om att åldrande inte bara sker visuellt, utan även röstmässigt. Den tämligen självklara tesen behöver väl kanske inte beläggas, men ett klockrent exempel på detta finns emellertid i den restaurerade nyutgåvan av den gamla westernklassikern ”Den gode, den onde, den fule” (1966).

Om jag minns historien rätt från extramaterialet jag såg för länge sedan, så klipptes filmen ner med ett antal scener – till regissören Sergio Leones förmodade stora förtret – då den efter sin initiala succé i Italien skulle gå upp på bio i USA. Anledningen till detta var att amerikanerna ansågs alltför typ ”rastlösa” för att en film på tre timmar skulle funka riktigt bra.

När filmen sedermera blev en stor succé och skulle restaureras och ges ut på DVD, så bestämdes det att de bortklippta scenerna skulle återinföras. Problemet var bara att det inte fanns något amerikanskt originalljud till dessa scener, utan endast det italienskdubbade originalet, varför en drygt 70-årig Clint Eastwood och en nästan 90-årig Eli Wallach fick gå in och dubba sig själva till de då nästan 40 år gamla bilderna.

Man behöver inte, som jag, vara ett inbitet fan av filmen för att upptäcka att den föreliggande hypotesen om röstens åldrande stämmer ganska bra, då Clintans om möjligt ännu mer viskande stämma och Eli’s sköra och närmast gulliga old-man-röst, mer än väl avslöjar vilka de tillagda scenerna är. Vill man överdriva lite så kan man nästan säga att ”den onde” låter mest likt ”sig själv” som ”ung” – och då är han ändå dubbad av en helt annan person, eftersom han själv tyvärr var död vid restaureringen (och är det fortfarande, död alltså).

Bland annat får vi av den gamle och fragile Eli oss till livs den i dag närmast moderna postmaterialistiska maximen ”Why work for a living if you kill yourself working?”¹. Synd att den skulle vara bortklippt i 40 år. Den kändes för mig till en början nästan anakronistisk i 1860-talets amerikanska western, men vid närmare eftertanke kanske det var precis då och under industrialismens mest intensiva år som den verkligen gällde i sin bokstavliga betydelse. I dag är det väl mer en bildlig ”stressar-ihjäl-oss-tolkning” som råder. Men det filosofiska budskapet är väl ungefär detsamma.

Fotnot:

¹En maxim jag även en gång återberättade för en kontrollant från Arbetsmiljöverket som inspekterade en tidigare arbetsplats. Det var en riktig isbrytare. Plötsligt talade vi samma språk. Kanske ett framtida motto för en ganska tråkig – MEN viktig – myndighet?