Kategori: Politik

Dags för ett nytt samhällsparadigm

Inom den normativa etiken – alltså vilken moral som är den rätta eller mest välgrundade – finns ett antal huvudinriktningar:

Deontologiska, som stipulerar absoluta principer som det alltid är fel att bryta mot – oavsett konsekvenserna. Exempel är rättighetsetik och pliktetik.

Dygdetiska, som försöker svara på hur vi bör vara som människor, där vissa karaktärsdrag klassas som moraliskt eftersträvansvärda – eviga dygder.

Teleologiska, som i motsats till de båda ovanstående föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan. Det är med andra ord en handlings konsekvenser som är den avgörande faktorn, inte en absolut princip eller en evig dygd.

Den sistnämnda kategorin företräds i huvudsak av utilitarismen, vilken har blivit lite av huvudinriktning inom moralfilosofin och den lära som andra ofta jämförs emot. Utilitarismen saknar heller inte invändningar och problem. Det kanske största gäller vad det egentligen är som ska ”maximeras” (det naturalistiska misstaget). Utilitarismen har därför ett antal underliggande inriktningar som på olika sätt försöker ge svar på den frågan.

Är det lycka/lust? Ja, det tycker den hedonistiska utilitarismen.

Är det önskeuppfyllande, där vi ska ta hänsyn till att alla berördas önskningar och intressen tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt? Ja, det tycker preferensutilitarismen.

Ett annat problem är den ofta felaktigt tolkade utilitaristiska devisen ”största möjliga lycka (mängd av det goda) åt största möjliga antal”. I stället för att det är båda dessa variabler (det goda och antal) är det den sammanlagda mängden goda som är det centrala. Oavsett antal.

Detta implicerar då den så kallade ”motbjudande slutsatsen”, d.v.s. att en utilitarist tvingas inse att en värld med 100 miljarder knappt lyckliga människor, som precis anser livet vara värt att leva, är bättre än en värld med 1 miljard mycket lyckliga människor.

Detta är givetvis enbart ett tankeexperiment. I en mer realistisk syn på världen borde emellertid teorin om den avtagande marginalnyttan medföra att det faktiskt är bättre att försöka öka det stora flertalet personers lyckonivåer i stället för att göra några få extremt lyckliga.

Mother and DaughterOch hur gör man då det? Vad är det som gör människor lyckliga? Vad har människor för önskningar, intressen och preferenser i livet?

Ja, när de grundläggande behoven för överlevnad tillgodosetts och materiell välfärd uppnåtts, var både den konservative Edmund Burke, socialisten Karl Marx och liberalen John Stuart Mill överens om att det då är andra värden som måste växa: mer fri tid, mer kultur och mer social närvaro. Värden som av en händelse sammanfaller med det som människor i studier uppger att de blir lyckliga av.

Dessa frågor borde därför vara centrala inom politiken. Det är de också på många håll i världen. Efter att den kinesiske premiärministern Wen Jiabao för några år sedan sade att ”den främsta måttstocken för bedömningen av våra tjänstemäns prestationsförmåga blir huruvida folk känner sig glada och nöjda, inte hur många projekt med skyskrapor de varit inblandade i”, godkände den kinesiska folkkongressen att lycka, xingfu, blir det nya mottot. I Storbritannien utreds metoder att mäta lycka för att kunna kontrollera om britterna blir mer eller mindre lyckliga av den förda politiken. I Frankrike vill regeringen att folk inte bara ska vara mätta och friska utan också uppleva lycka och välbefinnande.

Det nya målet med politiken bör i stället för ekonomisk tillväxt vara lycka. Bruttonationalprodukten, BNP, har spelat ut sin roll som ledstjärna för politiken. En sorts bruttonationallycka bör införas.

I Sverige är det dock få som talar om något annat än ekonomisk tillväxt. Den var viktig för den materiella utvecklingen, men har nu – precis som arbete – blivit ett luddigt självändamål. Detta märks inte minst i det nedanstående replikskiftet i Riksdagen mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt – en av få som ”vågar” svära i den tillväxtfixerade kyrkan (som Fredrik Lindström så förträffligt liknade vårt konsumtionshetsande samhälle i sitt vinterprat i P1) .

I detta klipp är det verkligen tydligt hur två olika paradigm möts. Reinfeldt talar om ”fler arbetade timmar” som det principiella självändamål det som sagt har blivit, och Jonas Sjöstedt talar om det jag själv hoppas och tror blir nästa steg i samhällsevolutionen: mer fri tid, mer tid för sociala relationer, mer tid för våra barn, fler tillfällen då vi spontant utropar ”det här är livet” etc.

Använder man den vetenskapliga termen induktion, alltså det förfaringssätt som härleder slutsatser från empiriska erfarenheter, så kan man dels se att Moderaterna har varit emot alla tidigare arbetstidsförkortningar och utökade semesterveckor, dels att arbetstiden de facto hela tiden sedan det agrara samhället har minskats.

Arbetstiden borde således ofrånkomligen åter komma att minskas. Om vi inte – som till min förskräckelse ibland tycks vara fallet – fortsätter att tillämpa arbetstiden och ”fler arbetade timmar” som en absolut princip och inte ser till en större helhet och till vilka sysslor ”som behöver utföras” och hur människor ”mår” och vad de har för önskningar.

Dagens politiska mål tycks i stället vara att stressa ihjäl både människor och vår moder jord. Ty även om minskad konsumtion och arbetstidsförkortning (eller kanske ska det kallas arbetstidsfördelning, om vi tillsammans med bortrationaliserade människor bättre kan dela på arbetstiden) ensamt är starka argument, finns även det skoningslösa sambandet mellan ekonomisk tillväxt (med den ökande konsumtion som densamma förutsätter) och vår planets produktionsförmåga (åkermark, fiskbestånd, grundvatten m.m.).

Hands on a globeDen australiske etikprofessorn Clive Hamilton har i flera böcker kritiserat vår tids girighet, övermod och exploatering av människor och natur, vars följder är olyckliga människor och en miljökris som hotar civilisationens framtid. Redan på 1980-talet passerade vi den punkt där ekosystemens produktionsförmåga precis räckte till mänsklighetens behov. I dag underminerar vi i stället kraftigt de ekosystem vi är beroende av.

Men eftersom dagens dominerande neoliberala ekonomiska system med dess tillväxtfetischism, globaliseringsideologi och konsumism till sin natur är kortsiktig, är det ingenting som exempelvis Fredrik Reinfeldt bryr sig någonting om.

Inte just nu i alla fall.

Han tycks i stället – i likhet med de flesta politiker – hålla fast vid sina ”absoluta principer” i stället för att vidga vyerna och likt en pragmatisk, konsekventialistisk och hedonistisk utilitarist försöka se vilka långsiktiga konsekvenser dagens ekonomiska system får för vår jord och de där boende stressade konsumtionsmänniskorna som alltför sällan har något av det som är det enda de har – tid.

I stället karaktäriseras samhället enligt Hamilton av folk som ”köper saker de inte behöver med pengar de inte har för att imponera på människor de inte tycker om”.

Vi undrar ofta vad ”meningen med livet är”. Det känns som att vi i och med denna samhällsordning tyvärr är ganska långt ifrån svaret.

Sentimental story

”Snälla! Sluta! Stopp!” skrek samvetet samtidigt som skarprättaren snabbt stannade sitt startade svärdshugg. ”Ska samtida samhället straffa sina statsmedborgare såhär sadistiskt? Ska staten stipulera sådana stadgar?” spekulerade samvetets sangviniska sida.

”Straffa?!” skrek skarprättarens starka stämma. ”Såklart skurken ska straffas!”

”Säg såhär: skulle straffet suspenderas, så skulle skurkens samvete så småningom svära stadgarna sitt solidariska stöd”, spådde samvetet.

”Struntprat”, svarade skarprättaren skeptiskt. ”Skurken saknar sannolikt samvete.”

Samvetet såg sin samtalspartner sakta starta sitt skoningslösa svärdshugg.

”Så, så ser skarprättaren saken. Specificera skurkens straffskäl, straffets substrat?” sa samvetet snabbt sekunden senare.

Skarprättaren stannade, stod stilla, stirrade stint, synade stadigt sin svaromålsgivare. Samvetet svettades, samtidigt som skarprättaren surt simulerade sitt stoppade svärdshugg.

”Skurken smädade skattemedelssubventionerade statsfeminismens sanningar”, svarade skarprättaren sedan. ”Skurken sa sig sträva ’salomonisk samhällelig samvaro’, samt skrota Sveriges statsskick.”

”Sverige ska sluta styras statsfeministiskt! Sverige ska sluta sädesvätskestyras! Sverige ska således sluta särbehandla speciella statsmedborgare! Samtida samhället ska skicklighetsstyras!” skanderade skurken sina snart straffade sympatier.

”Se själv”, skrockade skarprättaren skrupellöst. ”Skarprättarens skrå saknar samvete. Suveräna skarprättarsubjektivismen segrar ständigt”, suggererade sedan skarprättaren stolt.

Skocken som samlats stampade stressat, såg spektaklet, skrek sitt spott, sitt spe, sitt stegrade skenheliga skall så saliven sprutade: ”Skalpera skurken! Skalpera skurken!”

”Schhhh!” skrek samvetet strängt.

Skaran stod spöklikt stilla. Sekunderna sinkade sig sakta. Skurken spydde sin sista spya, samtidigt som skaran såväl som samtiden spänt stundade sitt stora, sympatiska systemskifte. Slutligen sa samvetet sorgfullt:

”Stigmatiserade stackare ska slippa samvetslösa, svekfulla skarpsinneskojare. Sänd stackaren sin sannfärdiga, salomoniska skapare. Svinga således svärdet!”

Samvetet såg stackarens spända, spröda strupe.

”Splattt!!!”

Skarprättaren slog slentrianmässigt sitt svärd spikrakt, statuerade strategiskt straffet som separerade stackarens sfäriska sinnevärld, samtidigt som slamsorna spritsade skampålen. Stackaren stöp. Skulden statsmannamässigt sanerad. Sommarsolen skänkte steglet sina sista skälvande strålar. Stämningen spirade. Skocken skålade sofistikerat.

Samvetet somnade. Svarta skurar spionerade.

Snipp snapp slut, satiriska sensmoralen slut!

Kvinnodagen – bra eller dålig?

I dag är det internationella kvinnodagen. En väldigt viktig dag. En dag som uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. En situation som på många håll är allt annat än jämställd. Man kan dock i två steg problematisera denna dag:

Dels kan man som den luxemburgska EU-kommisionären Viviane Reding argumentera för att ”så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter. Målet är jämställdhet, så vi inte längre behöver en sådan här dag.” Och ja, det låter ju vettigt och fint.

Men:

Dels kan man gå ännu ett steg längre i sin intellektuella utveckling och likt den tyska feministen Alice Schwarzer argumentera för ett fullständigt avskaffande av dagen och i stället propagera för att 365 dagar om året ska vara för både kvinnor och män.

Detta tycker jag låter ännu vettigare och finare. Visserligen är uppmärksamheten kring denna dag bra och det ena utesluter ju nödvändigtvis inte det andra, men personligen får jag lite ”värnlösa barns dag-vibbar”. Alltså samtidigt som dagen syftar till att uppmärksamma kvinnors ”värnlöshet”, så cementerar den också på något sätt detsamma: kvinnors offerroll, som någon som inte kan klara sig själv, som inte är ett handlingskraftigt subjekt, utan som behöver hjälp.

Men det är kanske just det som många av världens kvinnor till stor del tyvärr behöver. Det är givetvis tragiskt och beklagligt. Så kvinnodagen kanske trots allt fortfarande kan försvara sin plats. Jag vacklar som synes om dess behövda existens. I alla fall i Sverige.

Summasummarum:

Principiellt: Bort med kvinnodagen.
Pragmatiskt: Ha den kvar. Kanske.

Kvinnodagens syfte att uppmärksamma ”ojämställdhet och kvinnors situation” fungerar åtminstone i svenska tidningar emellertid minst sagt bra. Aftonbladet gör bland annat sin årliga genomgång av jämställdhetsstatusen på en del olika områden. Man tar sin utgångspunkt enligt följande:

På alla områden utom ett är 50 procent idealet, då delar kvinnor och män lika. Går utvecklingen mot 50 procent så går den alltså i rätt riktning. Enda undantaget är lönen. Där är idealet 100 procent, det vill säga att kvinnor tjänar lika mycket som män.

Med denna utgångspunkt är dock ett par av de grafiska mätfigurerna i artikeln lite motsägelsefulla. Bland annat får jag inte ihop hur jämställdheten (enligt Aftonbladet alltså definierad som 50 procents fördelning mellan kvinnor och män) kan ha blivit ”bättre” om andelen kvinnliga landshövdingar har ökat från 52 procent till 57 procent (se bild).

Detta är dock talande för hur polariserad och blind den svenska – nota bene: svenska, inte iranska, afghanska eller saudiarabiska – jämställdhetsdebatten är. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att exempelvis de ovan nämnda länderna fick en släng av den svenska feminismen. Vi har likt materiellt överflöd även överflöd på detta. Kan man skicka sådant i bistånd? Man kanske kan slänga ner Gudrun Schyman i en UFF-container?

Och som om inte detta vore nog, tycker jag att man även kan problematisera Aftonbladets veritabla axiom om 50 procent som ideal. Man kan därför ställa upp två varianter av jämställdhet:

1. Lika utfall: Det vill säga Aftonbladets definition, där målet är 50 procents fördelning mellan könen.

2. Lika regler: Lika rättigheter och skyldigheter för båda könen. Sen behöver fördelningen nödvändigtvis inte bli 50 procent på alla områden, det viktiga är att alla har samma möjligheter.

Den senare varianten lutar jag personligen åt – vilket givetvis inte utesluter att jag kan tycka att det vore bra med en 50/50-fördelning på många områden. Exempelvis föräldraförsäkringen. Och även om riksdag och regering i första hand ska företräda sina väljares åsikter och inte deras kön, så kan jag också tycka att dessa – och många andra offentliga inrättningar – kan ha en normerande funktion och ha en så nära 50/50-fördelning som möjligt.

Tack WordPress, internet och den svenska yttrandefrihetsgrundlagen för ordet!

Ni andra kvinnor, och män, som inte har denna möjlighet har mitt fulla stöd – såväl på kvinnodagen som alla andra dagar!

Moralfilosofi och monarki

Moralfilosofi – det vill säga den del av filosofin som försöker besvara frågor av typen ”vad är rätt?”, ”hur bör man bete sig?” etc. – tycker jag är ett av de mest intressanta ämnen som finns. Och också ett av de viktigaste. Det är därför sorgligt hur lite dessa frågor diskuteras i det allmänna mediala utrymmet.

Det borde diskuteras mycket mer, på nyheterna, i Debatt, Agenda o.s.v. Politiker och andra makthavare borde oftare få frågor om deras bakomliggande moralfilosofiska motiv. Varför de tycker som de tycker, varför de gör som de gör; argumenten (om det finns några) borde skärskådas noggrannare.

Men vi lever i ett flyktigt och ytligt samhälle som inte har tid att stanna upp och reflektera på ett djupare plan. Då är det lätt att med sin trötta och stressade ekorrhjulshjärna inskränka sin dagliga konsumtion av reflektion till en modebloggs senaste outfit och basera sina (kortsiktiga) politiska åsikter enkom på hur många extra hundralappar man får i månaden (så man har råd att köpa denna outfit eller kunna idka någon annan typ av slit-och-slängkonsumtion).

Fast om man nu trots allt skulle lyckas med konststycket att värja sig mot samhällets flyktighet och ytlighet, och medelst en imaginär machete slå sig fram på samhällets offentliga väg, kantad av förföriska reklambanners, lättsmält kommersiell TV, skvallrande Facebook-inlägg, ovarvade tv-spel och intetsägande debatter där folk varken får tala till punkt eller, som sagt, får frågor om sina moralfilosofiska motiv, så kan man mitt i all efemär prålighet faktiskt nå fram till en fantastiskt skön och reflekterande oas: Moraltestet i programmet Christer i P3. Där diskuteras de av mig så efterlysta, intressanta och viktiga moralfilosofiska frågorna ytterst explicit, varefter en lika intressant argumentationsanalys utförs av ”testets skapare och ständige utvärderare” professor Bengt Brülde.

I detta test finns mängder av infallsvinklar att diskutera – både i frågorna, svaren och i den efterföljande analysen. Ett av de vanligaste argumentationsfelen i testet är att man hänvisar till ”traditioner”, ”historien” etc. Speciellt i en fråga huruvida det ”är rätt att döda djur för att få mat eller kläder, trots att vi kan misstänka att de lider”, är det vanligt att den svarande förklarar sin jakande åsikt med argument av typen ”så har vi alltid gjort”, ”det ligger i människans natur”, ”det är tradition” etc. Alla dessa ”argument” är givetvis nonsens ur ett argumentationsanalysperspektiv. Det vill säga, bara för att vi har gjort på ett visst sätt tidigare betyder inte det att det ”är rätt” att fortsätta att göra det. Det är således inget argument i frågan.

Detta historiska kvasi-argument brukar också inte sällan kunna höras i debatten om monarkins bevarande: ”Det är en historia vi ska vara rädda om”, ”det är svensk tradition” etc.

Och ja, nog är monarkin något historiskt alltid. Det blir man inte minst påmind om vid kungliga högtider, exempelvis kronprinsessbröllopet sommaren 2010. Jag fick då gnugga mig i ögonen; ser jag verkligen det jag ser? Är det en lång parad genom staden med flaggviftande undersåtar? Är det alléer av soldater i 1700-talsutrustning som med honnör och höjd värja längs en utrullad matta välkomnar gamla, nypermanentade tanter med pråliga klänningar, diadem och adliga namn – direkt upptinade från medeltiden? Hör jag kronprinsessan från den kungliga balkongen – som hämtad från sagornas värld – ”tacka folket för att de givit henne sin prins”? Och sänds hela skiten i Sveriges Television?

Ja, tyvärr.

Det hela var bisarrt. Vilket är synd att säga om en kärlekens högtid, men det kan inte hjälpas. Det var bisarrt. Det var som att beskåda en välgjord och realistisk dokumentär från Gustav Vasas militärdiktatur eller Nordkoreas kontemporära dito. Men med de i sammanhanget väsentliga skillnaderna att folket – tyvärr och obegripligt – sluter upp helt frivilligt och att giftermålet – till min stora och oförställda glädje – sker av äkta amorösa skäl.

Nu är ytterligare en kunglig högtid i antågande. Det vill säga nedkomsten av den inkarnerade syntesen av denna äkta kärlek. För tydligen är det så att Victoria och Daniel vid något tillfälle lämnats utan uppsikt av både skvallerpressen och Säpo (skandal!) och då, enligt uppgift, haft sex med varandra. Detta ska ha skett i början av juni 2011 – kanske efter nationaldagsfirandet, kanske på morgonen efter – varför den beräknade nedkomsten enligt hovet är i ”början av mars”.

Vi kommer då att återigen översköljas av motbjudande anakronism. En försmak av denna redovisas i en faktaruta i Aftonbladet. Enligt denna så sker vid en kunglig födsel bland annat detta:

  • Riksmarskalken meddelar rikets ledning om födseln.
  • Det hålls en traditionsenlig vittnesbekräftelse av talman, statsminister, riksmarskalk samt överhovsmästarinna, som med underskrifter och sigill bekräftar… öh, ja, jag vet inte riktigt vad de egentligen ska bekräfta, det framgår inte av faktarutan… att ungen verkar ha kommit ut ur rätt hål eller nåt kanske? Kanske är de med under själva förlossningen för att vara riktigt säkra på sin sak?
  • Kungen kallar till en konselj där han informerar regeringen om titel, namn, tilltalsnamn samt tilldelat hertigdöme/hertiginnedöme för tronarvingen.
  • Det skjuts salut från Skeppsholmen i Stockholm samt vid salutstationerna i Boden, Härnösand, Vaxholm, Fårösund, Karlskrona och Göteborg enligt Försvarsmaktens ceremonibestämmelser.
  • I Storkyrkan hålls dagen efter födseln¹ en tacksägelsegudstjänst, Te Deum, vilket är en gammal kyrklig ceremoni som äger rum vid viktiga händelser i kungahuset. Inbjudna gäster är den närmaste familjen, representanter för riksdag, regering och övriga representanter från det officiella Sverige samt hovets personal.

Åtminstone jag känner en stor spontan avsmak vid läsandet av denna lista. Sker detta verkligen i nådens år 2012 i den moderna demokratin Sverige? Tydligen. För mig låter det som något från, åtminstone, 1700-talet.

Men på samma sätt som att argument med hänvisning till gamla traditioner inte kan godtas till förmån för monarkin, så kan heller inte det omvända gälla för argumentation mot monarkin. Det vill säga, bara för att något är gammalt, som åtminstone tycks höra hemma på 1700-talet, så betyder inte det med automatik att det är dåligt.

Nä, det måste till bättre argument – från bägge sidor. Riktiga argument, som är fria från irrelevanta faktorer som ”känslor” och ”traditioner” etc. Saken måste ses med så objektiva och klarsynta ögon som möjligt.

De argument som då blir kvar för de traditionsdyrkande rojalisterna är att monarkin sägs fungera som en enande, opolitisk kraft i samhället (vilket jag förvisso också tycker är flummiga känsloargument) samt det betydligt mer relevanta, att det påstås ha ekonomiska fördelar; Sverige tjänar pengar i form av uppmärksamhet, souvenirer och turism på sitt sagoliknande, nostalgiska och eskapistiska kungahus.

Mot detta står sedan sakliga och principiella demokratiska argument: För det första ska en statschef i en demokrati utses genom val, inte genom arv, och den ska också kunna röstas bort. Den fina devisen om ”alla människors lika värde” kan därför ifrågasättas – speciellt eftersom kungen dessutom innehar åtalsfrihet och inte kan dömas för något brott.

Efter den tidigare mötta kompromissen om kungens formella makts avskaffande på 1970-talet (och påståendet att kungen i dag därav skulle sakna makt är ju kvalificerat skitsnack), är kungahusets syfte och plikter dessutom synnerligen luddiga. Alla andra offentliga inrättningar, myndigheter, politiker etc., står under en särskilt stipulerad kontroll och insyn medelst konstitutionsutskott, offentlighetsprincip etc. Detta saknas helt för det icke-demokratiska kungahuset.²

Men en majoritet av det svenska folket är – beklagligt och obegripligt nog – för monarkin. Det hela blir därför en klassisk demokratisk paradox: vad gör man om majoriteten är för något som per definition är odemokratiskt?

Hoppas den kloke kungen själv inser det orimliga. För om kungen vill följa sitt valspråk – ”för Sverige i tiden” – gör han bäst i att abdikera och förklara Sverige republik.

Och om inte rojalisterna vill avskaffa monarkin av alla dessa sakliga, demokratiska skäl, så kan de väl gå med på att göra det för kungahusmedlemmarnas egen skull (för deras väl och ve vurmar de väl för eller är det verkligen enkom själva statsskicket de gillar?). Ty i dag är det ju en sorts svensk hederskultur: kronprinsessan måste inte bara ha sin pappa kungens godkännande av tilltänkt brudgum, utan även statsministerns välsignelse. Sjukt. Dessutom inskränker monarkins neutralitet deras yttrandefrihet och de tvingas att vara politiskt obundna – dock måste de bekänna sig till den kristna kyrkan, varför även deras religionsfrihet inskränks.

Stackars människor. Och stackars bebis. Ty även om den kommer vara född med silversked i munnen, bo på ett slott och leva på ett skönt apanage hela livet, så är detta utstakade, begränsade och närmast diskriminerande rojalistiska liv en inte så liten smula tragiskt. Nä, det är ju en hel bulle. En stackars oskyldig liten bulle som nu ligger i kronprinsessan Victorias mage och jäser.

Undra om den någonsin kommer att höra talas om moralfilosofi?

Fotnoter:

¹ Såvida inte födseln sker på en lördag, då hålls gudstjänsten följande måndag.

² Det enda positiva med kungahuset är att de genom åren varit tacksamma att skämta om. Allt från enklare skämt som:

– Grattis på namnsdagen!
– Vadå? Det är väl varken Carl eller Gustaf i dag?
– Nä, men det är den 16:e…

Till mer träffande satir som:

Länkar: AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, GP, GP, HD, SK, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SVD, SVD, SVD, SVD, SVD, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT.

Om sannolikhet

En ung och rabulistisk Anders Borg sa en gång att han ville att ”folk skulle få göra exakt vad de ville” – i alla lägen. Detta radikala uttalande är egentligen inget konstigt eller ovanligt. De flesta politiker har varit lite radikala i sin ungdom.¹ Sedan när de lämnat ungdomsförbunden och tar klivet över till ”den riktiga politiken” inser de – kanske av beundransvärda idealistiska skäl, kanske av populistiskt maktbegär – att de måste nyansera sin ideologiska verklighetsuppfattning för att kunna attrahera så många väljare som möjligt.

Så verkar också ha skett i fallet Anders Borg. Exempelvis berättar han i en intervju med Ulf Elfving att han med åren kommit till insikt om att kollektiva lösningar och offentlig sektor inte är så dåligt. Dessutom har han agerat på ett hårt, rättframt och föredömligt sätt gentemot bankerna under den senaste finanskrisen. Det återstår dock att se om de goda orden också omsätts i praktisk aktion. Ty, förenklat, går det inte att – som den tidigare Nobelpristagaren i ekonomi Paul Krugman påtalat – fortsätta privatisera vinster och socialisera förluster.

Men som Muhammad Ali har sagt: ”En man som ser världen på samma sätt när han är 50 år som när han var 20 år har slösat bort 30 år av sitt liv.” Nu är Anders Borg bara 44 år, så än pågår den här utvecklingen. Faktum kvarstår dock att han fortfarande är moderat – och framför allt ekonom. Och det är en yrkesgrupp och kvasivetenskap som har stora problem med trovärdigheten. Inte bara i kristider.

Detta bevisas inte minst av att en schimpans har goda möjligheter att vinna exempelvis börs-SM. Ekonomi är nog den enda ”vetenskap” där en apa kan lyckas lika bra som en disputerad forskare eller proffstyckande civilekonom. Det bevisas också av vad som föregick den senaste finanskrisens utbrott under hösten 2008. Den svenska riksbanken höjde då nämligen sin styrränta, för att strax därpå bli fullständigt överraskade av finanskrisens utbrott och sedermera vara tvungna att i princip gå ner på nollränta. De har med andra ord ingen aning om vad de håller på med eller vad som ska hända.

Det är som om en annan – oförtjänt tycker jag – utskälld, likaledes predicerande, yrkesgrupp – meteorologerna – för morgondagen skulle förutspå högtryck och 30 grader varmt, för att sedan mötas av en snöstorm och 20 minusgrader. Men det händer inte, för meteorologi är – till skillnad från ekonomi – en riktig vetenskap.

Med anledning av att Sverige nu, till en mycket låg ränta på 0,1 procent, ska låna ut 100 miljarder till Europas krisländer via IMF, har Anders Borg gjort ett i sammanhanget intressant uttalande, där han kommenterar riskerna med att Sverige inte skulle få tillbaka pengarna:

Jag skulle säga att det finns en väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt väldigt liten risk för det.

Jag vet inte om han är felciterad eller om han verkligen sa exakt så. I vilket fall tycks Anders Borg anse att riskerna med lånet är väldigt små. Så tolkar jag det i alla fall…

Men trots hans tvärsäkerhet för att det blir ”strålande solsken i morgon”, så opponerar sig nationalekonomen Lars Calmfors direkt och påtalar att det mycket väl kan komma in regnskurar som stör Borgs ”blåa himmel”. För om det går illa med eurokrisen kan länderna få svårt att betala tillbaka.

Jag kommer osökt att tänka på likheterna med 1970-80-talens debatt om kärnkraft. Den påstods ju vara ungefär lika bombsäker som Anders Borg är i föreliggande fall. Trots det har flera veritabla olyckor och flertalet incidenter skett.²

Denna genialiska monolog från tiden för den demokratiskt tvivelaktiga folkomröstningen om kärnkraft 1980, hade därför lika gärna kunnat appliceras på dagens kapitalism och de nyliberala ekonomernas svårigheter att förutse de däri – beklagligt pålitligt – återkommande ekonomiska härdsmältorna:

Läs mer: DN, DN, DN, DN, SVD, SVD, SVD, SVT, SR, SR, AB, AB, AB, AB, GP, SVT, SVT, SVT, SVT.

Fotnoter:

¹ Men ingen har nog varit så radikal som den förre vänsterledaren Lars Ohly. Och då syftar jag inte på hans revolutionära, kommunistiska förflutna, utan på det faktum att han i sin ungdom var med i Folkpartiets ungdomsförbund.

² Nu menar jag nödvändigtvis inte att Sverige inte skulle låna ut dessa pengar – vi måste ju vara med och lösa krisen på nåt sätt – utan vill bara som exempel visa hur nyckfull och osäker den ekonomiska världen är.