Kategori: Politik

Person eller ideologi?

Om man i tidens populistiska och personfixerade anda skulle lägga ihop Aftonbladets båda läsarundersökningar ”Vem tycker du ska bli nästa ledare för S?” och ”Hur viktig är partiledaren för ditt val av parti när du röstar?” borde Socialdemokraterna utan tvekan välja Jan Eliasson till ny partiledare.

Han leder omröstningen överlägset samtidigt som hela 65 procent anser att partiledaren är ”mycket viktig” vid val av parti. Endast knappa 17 procent har svarat att det spelar en ”liten” roll.

Detta är givetvis beklagansvärda siffror för oss som sätter ideologi före person. Men i dagens varumärkesorienterade värld är det väl knappast förvånande att politiker, liksom företag, i första hand bedöms efter deras förmåga att skapa ”förtroende”.

Det är heller inte föga förvånande att det i tider som dessa är den inom Socialdemokraterna med mest borgerlig aura som nu förs fram som favoriten. Jan Eliasson är karismatisk, världsvan och alltid elegant klädd med flotta silkesnäsdukar i bröstfickan.

Dock kanske det kan finnas ett tvivel på hans inrikespolitiska erfarenhet och debattförmåga. Själv har jag mestadels sett Eliasson i intervjuer där han får lägga ut texten inom sina favoritområden och berätta underhållande anekdoter från sina många utlandsuppdrag. Jag har inte sett honom hålla något tal, så jag kan inte bedöma hans retoriska förmåga och i en debatt i Agenda mot Carl Bildt för ett par år sedan imponerade han – till min förvåning – faktiskt inte.

Men med tanke på folkets rangordning av person och ideologi kanske inte det spelar någon roll. För om det är nåt han utstrålar så är det ju kompetens och förtroende.

Jag trodde det fanns biologiska spärrar

I dag är det tio år sedan Fadime Sahindal mördades. Hon kämpade heroiskt för unga kvinnors fri- och rättigheter. Hon hade själv blivit misshandlad av personer ur sin egen familj och höll bland annat ett uppmärksammat tal i riksdagen och förekom i media. Hon sköts sedan tragiskt ihjäl av sin egen far.

Den heder och hedersetik som här är föremål för diskussion, existerar enligt forskning såväl historiskt som i nutid samt i många olika samhällen. Och då fenomenet också återfinns i såväl religiösa som i icke troende miljöer, antas hedersetiken snarare handla om tradition än om religion.¹ I denna tradition förekommer traditionella familjemönster, där familjens heder är beroende av hur de enskilda familjemedlemmarna representerar sig själv och därmed också familjen utåt. I första hand är det mannen i familjen som riskerar sin heder om de i familjen ingående kvinnorna skulle agera på ett sätt som omgivningen uppfattar som oförenligt med reglerna för ärbarheten/hedern.

Detta tycks vara tydligt i fallet Fadime. Även om hennes far i en intervju² förnekar att mordet direkt skulle vara hedersrelaterat, utan menar att detta var en i media utmålad bild. En bild baserat på lögner från Fadime, som också, enligt pappan, var ivrigt uppmuntrad av andra personer – som i sin tur hade dålig inverkan på henne och förledde henne till att ge historien denna enorma offentlighet. Ty det verkar enligt pappan som att det just är denna offentlighet – tillsammans med polisanmälningar, vittnesmål och något slags svek mot familjen – som är hans huvudsakliga motiv till mordet.

Samma offentlighet som Fadime trodde var hennes ”effektivaste skydd”, att de inte kunde göra något om strålkastarna var riktade mot hennes familj. Huruvida Fadimes far talar sanning om den ändock fortfarande oklara motivbilden – och för mig det fullständigt OBEGRIPLIGA agerandet att ta tag i sin dotters hår och skjuta henne i pannan – är svårt att säga. Intressant är emellertid hur han i intervjun pratar om en vilja att medverka till en bok som kan få folk att förstå att det inte var en hel släkt som låg bakom mordet, utan bara han själv. Han tycks försöka skydda det påtryckande kollektivet. Samma kollektiv som vi, utifrån ett västerländskt perspektiv, potentiellt i teorin skulle kunna delge misstanke om anstiftan till samma mord och som vi på ett tydligt sätt ser som en stark bakomliggande mekanism.

Dock hade biologisten i mig en – möjligen naiv – förhoppning om att hur stark den så kallade ”hederskulturen” än är, hur starka sociala normer det än finns, så finns det medfödda spärrar mot att döda sitt eget barn, spärrar mot att ta tag i sin egen dotters hår och skjuta henne i pannan inför ögonen på flickans mamma och syster. Det borde på vägen ringa en varningsklocka om att detta är fullständigt fel.

Men tyvärr inte.

Och detta är ju sorgligt nog inte det enda fallet heller. Så min naiva biologism kan ju heller inte skylla på att det är ett undantagsfall. Även om många andra fall tillämpar något mer diskreta – men lika förkastliga – metoder: flickor som ramlar ut genom fönster eller, som i filmen ”När mörkret faller”, hetsas att springa ut mitt på en motorväg.

Motbjudande.

Dock finns undersökningar¹ som visar att många flickor i dessa miljöer, trots allt, är övertygade om att deras föräldrar i första hand vill se dem lyckliga och att deras förmaningar är ett uttryck för denna omsorg. Något som Fadime i all sin bedrövelse också, på ett beundransvärt sätt, mer eller mindre subtilt uttryckte. Ty samtidigt som det i hennes tal fanns en stark kritik och kamp för unga tjejers fri- och rättigheter, så fanns också en slags underton av att det som drabbat henne inte är hennes pappas fel; han har av olika omständigheter hamnat i denna olyckliga situation. Hon kunde trots allt se saken från den andra synvinkeln och förordade, i stället för hämnd och bitterhet som hon ville undvika, en slags samhällelig upplysning.

Hon var en klok person, så jag antar att den vägen är ”the way to go”.

Läs mer: AB, DN 1, DN 2, DN 3, DN 4, SR, SVD, SVT 1, SVT 2.

Fotnoter:

¹ Forsberg, M. (2007). Brunetter och blondiner: sex, relationer och tjejer i det mångkulturella Sverige. Lund: Studentlitteratur.

² Emre, G., & Dervish, N. (2010). Varför mördar man sin dotter? Falun: Norstedts.

Vänsterpartiets dilemma

Den nye vänsterledaren Jonas Sjöstedt hade det ovanligt tufft i Ekots lördagsintervju 14/1 2012. Det brukar förvisso vara tufft hos Sveriges bäste politiske utfrågare Tomas Ramberg, men som företrädare för det mest avvikande politiska alternativet i Sverige i dag, blir det extra tufft att förklara hur man rent praktiskt ska förverkliga sina idéer i ett i dag totalt annorlunda samhällssystem än det som Vänsterpartiet förespråkar.

Med andra ord: Vänsterpartiets största problem är att i en kapitalistisk värld formulera realistiska modeller för – exempelvis – hur deras ”återköp” av privatiserade verksamheter ska gå till. Det blir lätt lite väl många hjälphypoteser och ”om och men” för att det ska vara riktigt trovärdigt.¹

Och även om de sedan länge strukit den värdeobjektivistiska ideologibeteckningen ”kommunisterna” från partinamnet – och i dag ingår i den demokratiska och reformistiska hegemonin – så finns tydliga spår kvar av den kommunistiska ideologins ”planering”, ”utopi” och det icke-pragmatiska sättandet av dogmatiska mål.

Flera av dessa dogmatiska mål – som kan höras i intervjun – anser jag emellertid vara synnerligen förnuftiga och sympatiska. Frågan är bara om den konsekventialistiske utilitaristen i mig tror att dessa principer, i enlighet med nämnda etiklära, leder till en maximering av den sammanlagda mängden av det goda?

Fotnot:

¹ Dock ska man väl till Vänsterpartiets försvar även anta det motsatta förhållandet som ytterst sannolikt. Det vill säga, att Moderaterna förmodligen hade låtit lika orealistiska, och haft lika svårt att trovärdigt förklara sin politik, i en vänsterpartistiskt definierad värld.

Och i dagens konforma, strömlinjeformade politiska verklighet, där de flesta partier populistiskt trängs i mitten av den politiska höger-vänster-skalan, så kan det kanske till och med vara uppfriskande med någon som vågar sticka ut och faktiskt visar att de vill nånting. Vill nånting annat än det som ”är”.