Kategori: Sport

Jämlikhet inom sporten ishockey

Jämlikhet mellan könen (oavsett om man anser dessa vara biologiskt eller socialt konstruerade) torde snarast vara att betrakta som ett axiom – och jag är egentligen inte en särskilt fanatisk anhängare av vare sig socialkonstruktivism eller feminism, men den numera urgamla tesen av Simone de Beauvoir om kvinnor som ”Det andra könet”, där kvinnors roll som ”den Andre” gentemot de normerande männen, har skapats och återskapats genom historien, är svår även för mig att värja mig emot.

Därför vore det inom alla privata och offentliga områden bra om detta, delvis för oss undermedvetna, återskapande kunde brytas. Så också inom idrotten. Och kanske speciellt där, eftersom idrotten sedan länge dels är tydligt uppdelad mellan just män och kvinnor, pojkar och flickor, dels utgör en stor del av många människors fritidsintresse och också tillhör en av de största underhållningsindustrier vi har.

Precis som inom de flesta andra områden kom emellertid kvinnor de facto in i idrotten som det bokstavligt ”andra könet”, där män rent tidsmässigt redan uppfunnit de flesta sporter, etiketterat namn, stipulerat regler o.s.v., men detta är längesedan, varför vi nu borde ha hunnit konstruera om det mesta till att vara könsneutralt.

Den offentliga ishockeyn i Sverige borde därför konsekvent behandla kvinnor och män lika. Rent språkligt talar jag om nu alltså.

När man går in på stats.swehockey.se för att följa liverapportering av pågående serier och slutspel står det:

”SM-slutspel” och ”SM-slutspel Damer”

För att ta ett exempel.

Det borde givetvis stå ”SM-slutspel Herrar” eller kanske ”(h)” och ”(d)” efter varje serie/turnering. Orden ”damlandslag” och ”damhockey” borde precis som ”damfotboll” strykas helt från vårt gemensamma vokabulär, såvida inte ”herrhockey” konsekvent också användes. Annars låter det som en annan sport. Herrar spelar hockey och damer spelar ”damhockey”.

Helst önskade jag att ”SHL” inte ens hette ”SHL”, utan kanske ”SHHL” om nu damernas serie ska heta SDHL. Men det kanske är för krångligt att ändra.

Man kan tycka att dessa saker är bagateller, men jag tror att man då underskattar betydelsen av språket som konstruktionsfaktor vad gäller attityder och självbild. Det är små detaljer som dessa som undermedvetet återskapar den tidigare nämnda kvinnorollen som ”det andra könet”.

Se på individuella idrotter som exempelvis friidrott, simning och skidåkning hur kvinnor i det närmaste är mer framgångsrika och har högre marknadsvärde än män och hur dessa konsekvent brukar använda ”(h)” och ”(d)” i resultatlistor och aldrig pratar om ”damfriidrott”, ”damsimning” etc.

Agera

Mästarnas mästare och den nya ”feel good-trenden”

SVT:s succéprogram Mästarnas mästare fick i söndags sin upplösning. Den ödmjuke, och i programmet synnerligen sentimentale, vinnarskallen Jörgen Jönsson tog likt reservlaget Danmark i fotbolls-EM 1992 hem segern. Ty han fick ju med kort varsel hoppa in då Gunde Svan blivit sjuk. Och även om Gunde åkte på en mystisk och långvarig sjukdom, var det trots allt lite mindre dramatiskt än när Jugoslavien på grund av inbördeskrig tvingades lämna återbud till förmån för Danmark i nämnda fotbollsmästerskap.

Finalprogrammet av Mästarnas mästare slog tittarrekord med 2,7 miljoner och frågan alla ställer sig nu är ”varför programmet har blivit en sådan succé”. Den utmärkte programledaren Micke Leijnegard fick exempelvis frågan av Pekka Heino i en intervju och svarade undrande att ”det är ju 10 000-kronorsfrågan” och tittade uppgivet i taket efter ett svar han inte tycktes hitta.

Själv tycker jag inte att det är en sådan svår fråga. Jag tror det ligger till på följande sätt: Allt, eller i alla fall det mesta, svänger som en sorts pendel: kläder, musik, film, frisyrer, namn etc. Det som var modernt för x antal år sedan kommer förr eller senare tillbaka. Enligt denna teori kommer, tro det eller ej, nyfödda barn någon gång i framtiden åter döpas till i dag omoderna namn som Birger, Gösta, Börje, Sven, Berit, Solveig etc., och ha samma frisyr som Tommy Nilsson hade på 80-talet. Fullständigt otänkbart, jag vet, i alla fall det sistnämnda, men teorin är skoningslös – men också sympatisk, i alla fall vad gäller Mästarnas mästare.

Ty om vi tittar tillbaka ungefär 15 år i tiden, vilka var då trenderna inom tv-underhållning? Ja, för exakt 15 år sedan, 1997, sändes exempelvis det första avsnittet av Expedition: Robinson. Det blev av flera skäl ett mycket omdebatterat program. Det var tillika den första så kallade ”dokusåpan” och fick därefter mängder med liknande efterföljare. Jag orkar inte ens nämna några.

I alla fall blev dokusåpakonceptet med intriger, maktspel, pakter och explicit utröstning – av vissa kallad ”mobbnings-tv” – en succé. En inte särskild förvånande succé heller, så här i efterhand, då de uppräknade ingredienserna tyvärr är grundläggande mänskliga drag.

Men nu, eller rättare sagt redan för ett antal år sedan, har den skoningslösa pendeln – eller möjligen sinuskurvan, beror på om man anser att utvecklingen likt en sorts syntes inte fullt återkommer i samma position, utan längs x-axeln tar kvalitativa språng framåt – slagit till och de flesta dokusåpor med dessa cyniska komponenter har dött ut. Eller, enligt teorin, lömskt ligger i karantän (läs: bedriver några förmodade sista dödsryckningar i någon TV4 Plus-kanal) och bara väntar på att kurvan ska vända. Förhoppningsvis har dock sinuskurvan tagit ett tillräckligt stort kvalitativt språng framåt, så att vi hoppar över en återkomst av dessa program.

Nu vill folk i stället ha positiv feel-good-tv – gärna kryddat med lite djup och intressanta personporträtt. Jag jublar. Succéprogram som Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre och Mästarnas mästare innehåller just detta: folkkära personer som porträtteras och genom hela programmet talar gott om varandra och om hur fantastiskt allting är. Det blir som en kollektiv positiv affirmation – både för de euforiska deltagarna och för tv-tittarna.

Dissekerar man Mästarnas mästare ytterligare, är dess veritabla succé ännu mindre oförståelig.

Framgångsreceptet är enkelt: Ta den första halvan av förkortningen ”dokusåpa”, det vill säga den ”dokumentära” komponenten, och samla ett gäng folkkära idrottslegendarer i ett pråligt hus i ett varmt och soligt land. Bygg sedan upp dramatiken i varje avsnitt enligt den allmänt vedertagna dramaturgimodell som redan Aristoteles upptäckte fungerade förbluffande bra för det mänskliga kynnet. Ta fina bilder i motljus och välj passande musik med omsorg till de lugnare partierna.

Redan denna dokumentära del – det vill säga skildringen av de folkkära idrottarnas liv tillsammans i huset och deras sentimentala nostalgiorgie framför tv:n, där de tillsammans med folket får återuppleva klassiska gåshudsframkallande idrottsögonblick – skulle ha kunnat bli ett habilt tv-program. Men för att krydda programmet ytterligare, och för att kunna uppfylla alla delar av dramaturgikurvan, lägg in spännande tävlingsmoment, gärna med flera klimax och ackompanjera dessa med dramatisk filmmusik – företrädesvis av Hans Zimmer – tänk The Dark Knight, tänk Inception.

Och till programmets stora klimax, den famösa ”nattduellen”, tänk slutscenen i filmen Den gode, den onde, den fule. Försök imitera mästaren Sergio Leone i att skapa dramatik. Ta närbilder, använd många klipp och ha en teatral musik som perfekt berättar om exakt när den uppbyggda upplösningen kommer.

Så här tycker jag alltså att Micke Leijnegard ska svara nästa gång han får frågan.

Det är också förklaringen till varför vanligtvis icke idrottsintresserade personer följer programmet: det går helt enkelt inte att värja sig från den dramaturgiska modellen och de positiva affirmationerna.

Och precis som Jugoslavien sedermera gjorde, har Gunde Svan nu repat sig från sin beklagliga belägenhet och åter börjat träna. Förhoppningsvis får han vara frisk och sedan i toppform vara med i nästa säsong¹ av Mästarnas mästare.

Och ska jag vara ärlig så föredrar jag nog den trots allt mer karismatiske Gunde Svan före en lite småtråkig skånsk färjestadare…

Fotnot:

¹ Det kan även i framtiden bli aktuellt med en best of-säsong där de bästa deltagarna från tidigare år tävlar mot varandra. SVT:s projektledare kommenterar saken i Expressen så här: ­”Det funderar man på hela tiden, ett ’Mästarnas mästare-mästarna’. Men jag tror nog att man får köra några säsonger till innan det blir av.”

Ja, nog låter det lite lockande att få se förra årets mästare Ingemar Stenmark möta exempelvis Gunde Svan i en kommande best of-säsong. Jag ser för övrigt inget slut på antalet ”mästare-nivåer” i programtiteln. Detta evighetsspel kanske är undantaget som bekräftar pendelregeln…

Dum och ännu dummare

Trots att den gamla, fina och anrika sporten ishockey har ett fullständigt horribelt seriesystem, och att de som har ansvaret för detta – d.v.s. Hockeyligan och Ishockeyförbundet – ständigt lyckas överträffa sig själva i idioti, så har jag ändå en naiv föreställning om att ”nu är botten nådd, nu kan det inte bli värre”.

Men det kan det. För varje gång blir jag brutalt och skoningslöst sviken av min, trots allt sympatiska, godtrogenhet.

Ty det finns endast två saker som är oändliga: universums expansion och idiotin hos de som styr svensk hockey. För dem finns inga gränser.

Jag ska försöka komma ihåg det från och med nu.

Innan jag kom till denna deprimerande insikt hade jag emellertid en romantisk förhoppning om att en försoning likt denna skulle kunna ske:

Alltså en gång på gång sviken Fru Justitia som vandrar sorgset efter hopplöshetens väg mot evigheten, när plötsligt ett hopp tänds vid den tillryggalagda horisonten. Modstulet vänder hon sig om. På en liten, men bärande, moped kommer en tapper budbärare från Svenska Ishockeyförbundet farande. Han vinkar ivrigt och ropar ystert. Och även om hela hans jovialiska uppsyn signalerar glädje och oreserverad försoning, vågar inte – kan inte – den ständigt bedragna, och därav närmast apatiska, Fru Justitia ändra sitt dystra ansiktsuttryck. Speciellt inte sedan budbäraren slagit av mopeden och på ett ögonblick förändrat sin initiala gladlynta framtoning till en provocerande stursk apparition. Fru Justitia tittar skeptiskt. Hon kan ju inte veta då att det hela är dramaturgiskt genialt arrangerat av Hockeyligan. En genialitet de tidigare varit näst intill omänskligt skickliga på att dölja.

När så det heliga budskapet om att Hockeyligan till slut lyckats ta sitt förnuft till fånga och i samma stund slagits av snilleblixten att ”de ska utforma ett sportsligt rättvist seriesystem” – ”det är ju trots allt SPORT vi håller på med”, hade tydligen någon byråkrat insiktsfullt sagt – når Fru Justitia, kan dock inte hennes vemodiga sinne stå emot den oförställda glädje som likt en spontan publikvåg sprider sig genom hennes rättvisa kropp.

Hon hoppar över de adjektiva stegen skeptisk, tvivlande, förhoppningsfull och övertygad, och går på en millisekund direkt från dystert hopplös till oreserverat tillitsfull och optimistisk. Halleluja! Prisa hockeyguden! Hon bestämmer sig också, som en hyllning och symbol för den sportsliga rättvisa som nu skall införas i sporten ishockey, för att lägga två puckon… förlåt, puckar… i den symboliska vågskålen och byta ut sitt traditionella svärd mot en hockeyklubba. En Easton Stealth RS Grip.

Men tillbaka till den dystra verkligheten. I stället för att som i klippet säga ”totally redeem yourself”, tvingas jag tyvärr säga:

”När man trodde att de om möjligt inte kunde bli dummare, när man trodde att seriesystemets redan inneboende osportslighet inte kunde bli värre, så kommer de nu med ett förslag om att det lag som till äventyrs skulle åka ur Elitserien – och därmed gå miste om pengabidrag från Hockeyligan på 26 miljoner – ska erhålla en sorts fallskärm. En fallskärm bekostad av det lag från Hockeyallsvenskan som går upp.”

Det allsvenska laget ska alltså ge bort en del av det rättmätigt övertagna pengabidraget till det elitserielag som uppenbarligen är så sportsligt dåliga att de har åkt ut.

Varför i hela friden då?!!!

För att visa hur uppåt väggarna korkat detta är, kan man översätta dessa ekonomiska variabler till det allt egentligen borde handla om, d.v.s. sport.

Således: Varför inte låta det uråkta elitserielaget spela i allsvenskan med ett antal sportsliga handikapp (läs: fallskärmar)? Kanske börja matcherna med en 3-0-ledning, bara behöva sitta 1 minut i utvisningsbåset eller slippa offsideregeln så det blir lättare att komma in i anfallszonen?

Och den stackars allsvenska nykomlingen i Elitserien ska givetvis ha motsvarande ”straff”. D.v.s. börja matcherna med att ligga under med 3-0, sitta 3 minuter i utvisningsbåset och ha två blålinjer med offside att passera.

Man bara skakar på huvudet. Man skakar tills man blir yr i huvudet och hoppas att det hela ska vara en snurrig mardröm. Men i stället får man bara ännu mer huvudvärk än man av förslaget redan hade.

Suck. Det är de som styr svensk hockey som är snurriga i huvudet. Inte jag.

Avgå alla.

Väck mig när hela den här osportsliga mardrömmen är över.

Gonatt.