Kategori: TV

Mästarnas mästare och den nya ”feel good-trenden”

SVT:s succéprogram Mästarnas mästare fick i söndags sin upplösning. Den ödmjuke, och i programmet synnerligen sentimentale, vinnarskallen Jörgen Jönsson tog likt reservlaget Danmark i fotbolls-EM 1992 hem segern. Ty han fick ju med kort varsel hoppa in då Gunde Svan blivit sjuk. Och även om Gunde åkte på en mystisk och långvarig sjukdom, var det trots allt lite mindre dramatiskt än när Jugoslavien på grund av inbördeskrig tvingades lämna återbud till förmån för Danmark i nämnda fotbollsmästerskap.

Finalprogrammet av Mästarnas mästare slog tittarrekord med 2,7 miljoner och frågan alla ställer sig nu är ”varför programmet har blivit en sådan succé”. Den utmärkte programledaren Micke Leijnegard fick exempelvis frågan av Pekka Heino i en intervju och svarade undrande att ”det är ju 10 000-kronorsfrågan” och tittade uppgivet i taket efter ett svar han inte tycktes hitta.

Själv tycker jag inte att det är en sådan svår fråga. Jag tror det ligger till på följande sätt: Allt, eller i alla fall det mesta, svänger som en sorts pendel: kläder, musik, film, frisyrer, namn etc. Det som var modernt för x antal år sedan kommer förr eller senare tillbaka. Enligt denna teori kommer, tro det eller ej, nyfödda barn någon gång i framtiden åter döpas till i dag omoderna namn som Birger, Gösta, Börje, Sven, Berit, Solveig etc., och ha samma frisyr som Tommy Nilsson hade på 80-talet. Fullständigt otänkbart, jag vet, i alla fall det sistnämnda, men teorin är skoningslös – men också sympatisk, i alla fall vad gäller Mästarnas mästare.

Ty om vi tittar tillbaka ungefär 15 år i tiden, vilka var då trenderna inom tv-underhållning? Ja, för exakt 15 år sedan, 1997, sändes exempelvis det första avsnittet av Expedition: Robinson. Det blev av flera skäl ett mycket omdebatterat program. Det var tillika den första så kallade ”dokusåpan” och fick därefter mängder med liknande efterföljare. Jag orkar inte ens nämna några.

I alla fall blev dokusåpakonceptet med intriger, maktspel, pakter och explicit utröstning – av vissa kallad ”mobbnings-tv” – en succé. En inte särskild förvånande succé heller, så här i efterhand, då de uppräknade ingredienserna tyvärr är grundläggande mänskliga drag.

Men nu, eller rättare sagt redan för ett antal år sedan, har den skoningslösa pendeln – eller möjligen sinuskurvan, beror på om man anser att utvecklingen likt en sorts syntes inte fullt återkommer i samma position, utan längs x-axeln tar kvalitativa språng framåt – slagit till och de flesta dokusåpor med dessa cyniska komponenter har dött ut. Eller, enligt teorin, lömskt ligger i karantän (läs: bedriver några förmodade sista dödsryckningar i någon TV4 Plus-kanal) och bara väntar på att kurvan ska vända. Förhoppningsvis har dock sinuskurvan tagit ett tillräckligt stort kvalitativt språng framåt, så att vi hoppar över en återkomst av dessa program.

Nu vill folk i stället ha positiv feel-good-tv – gärna kryddat med lite djup och intressanta personporträtt. Jag jublar. Succéprogram som Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre och Mästarnas mästare innehåller just detta: folkkära personer som porträtteras och genom hela programmet talar gott om varandra och om hur fantastiskt allting är. Det blir som en kollektiv positiv affirmation – både för de euforiska deltagarna och för tv-tittarna.

Dissekerar man Mästarnas mästare ytterligare, är dess veritabla succé ännu mindre oförståelig.

Framgångsreceptet är enkelt: Ta den första halvan av förkortningen ”dokusåpa”, det vill säga den ”dokumentära” komponenten, och samla ett gäng folkkära idrottslegendarer i ett pråligt hus i ett varmt och soligt land. Bygg sedan upp dramatiken i varje avsnitt enligt den allmänt vedertagna dramaturgimodell som redan Aristoteles upptäckte fungerade förbluffande bra för det mänskliga kynnet. Ta fina bilder i motljus och välj passande musik med omsorg till de lugnare partierna.

Redan denna dokumentära del – det vill säga skildringen av de folkkära idrottarnas liv tillsammans i huset och deras sentimentala nostalgiorgie framför tv:n, där de tillsammans med folket får återuppleva klassiska gåshudsframkallande idrottsögonblick – skulle ha kunnat bli ett habilt tv-program. Men för att krydda programmet ytterligare, och för att kunna uppfylla alla delar av dramaturgikurvan, lägg in spännande tävlingsmoment, gärna med flera klimax och ackompanjera dessa med dramatisk filmmusik – företrädesvis av Hans Zimmer – tänk The Dark Knight, tänk Inception.

Och till programmets stora klimax, den famösa ”nattduellen”, tänk slutscenen i filmen Den gode, den onde, den fule. Försök imitera mästaren Sergio Leone i att skapa dramatik. Ta närbilder, använd många klipp och ha en teatral musik som perfekt berättar om exakt när den uppbyggda upplösningen kommer.

Så här tycker jag alltså att Micke Leijnegard ska svara nästa gång han får frågan.

Det är också förklaringen till varför vanligtvis icke idrottsintresserade personer följer programmet: det går helt enkelt inte att värja sig från den dramaturgiska modellen och de positiva affirmationerna.

Och precis som Jugoslavien sedermera gjorde, har Gunde Svan nu repat sig från sin beklagliga belägenhet och åter börjat träna. Förhoppningsvis får han vara frisk och sedan i toppform vara med i nästa säsong¹ av Mästarnas mästare.

Och ska jag vara ärlig så föredrar jag nog den trots allt mer karismatiske Gunde Svan före en lite småtråkig skånsk färjestadare…

Fotnot:

¹ Det kan även i framtiden bli aktuellt med en best of-säsong där de bästa deltagarna från tidigare år tävlar mot varandra. SVT:s projektledare kommenterar saken i Expressen så här: ­”Det funderar man på hela tiden, ett ’Mästarnas mästare-mästarna’. Men jag tror nog att man får köra några säsonger till innan det blir av.”

Ja, nog låter det lite lockande att få se förra årets mästare Ingemar Stenmark möta exempelvis Gunde Svan i en kommande best of-säsong. Jag ser för övrigt inget slut på antalet ”mästare-nivåer” i programtiteln. Detta evighetsspel kanske är undantaget som bekräftar pendelregeln…

Så visste jag det skulle låta

För sju år sedan slutade Peter Harryson som programledare för succéprogrammet Så ska det låta. Efter en lika lång avhållsamhet från samma program, kunde jag inte motstå att utmana mina reaktionära och nostalgiska tendenser då fyra briljanta GAS-medlemmar i söndags gästade programmet.

Dessa gäster gjorde mig som väntat inte besviken. Vad gäller programmet som sådant fick dock mina nämnda tendenser tyvärr en del vatten på sin redan snabbt bakåt snurrande kvarn.

Jag har tre saker att säga. Helt i Robert Gustafssons reaktionära vaktmästaranda:

För det första: Visst, pianisterna är säkert inte tondöva, men oj vilken klasskillnad det är rent musikaliskt. Med Anders Berglund och Robert Wells vid flygelrodren var det pianot som var det drivande huvudinstrumentet. Alltifrån skönt jazzig pianobarstämning till intensiva ”pianoriff” i absolut världsklass. Och då kameran svepte runt bakom lagen kunde man fascinerat studera deras passionerade pianoekvilibrism. (Bara Anders Berglunds skratt och funderingen kring ”vilket coolt sätt Robert Wells ska avsluta den här låten” saknar jag.) Nu vet jag inte ens om pianisterna hördes alls. Spelade de över huvud taget? Jag vet inte.

För det andra: Åh, vad jag är trött på publik i tv-studios. Jag klarar inte av dagens krystade applåder i tid och otid. Varför ska det till exempel applåderas så fort en deltagare har tagit den första tonen på en låt som kanske inte alls kommer låta bra? Att det ska vara en applåd efter ett framförande kan jag köpa, men att det dessutom ska komma en till fem sekunder senare när Peter Settman – visserligen med ett emfatiskt applådlockande tonfall – säger ”bra!” och ytterligare en när han strax därpå säger ”det blir poäng för det”, förstår jag inte. Och varför i hela friden ställer sig publiken upp mitt i en låt? Skämskudde fram. Så var det inte på Peter Harrysons tid.

Publiken beter sig ungefär på samma psykotiskt förledda sätt som i detta galenskaparklipp, från ca 2,25 min:

Detta fenomen gäller för övrigt alla tv-program i dag. Skavlan är ytterligare ett skräckexempel. Det går ju knappt att kolla på numera. De understundom riktigt intressanta samtalen störs hela tiden av publikens krystade applåder. Gästerna och inte minst Fredrik själv är inte heller oskyldiga. De styrs likt naturliga betingningsprinciper och förstärker givetvis det beteende som tydligen går hem hos publiken. Det resulterar i ett ständigt flirtande efter feedback med inte helt lyckade skämt och oneliners, varefter Fredrik dessutom är tyst eller möjligen fnissande tittar ner i sina manuskort, vilket får publiken att känna sig osäker, ”ska vi klappa nu eller?”. Och ja, verkar de flesta efter ett kort ögonblick av reflektion chansa på är rätt. Detta gör programmet onödigt ytligt och hackigt. Styr upp detta omedelbart Henric von Zweigbergk.

Man kan i sammanhanget med fördel jämföra med det briljanta programmet Videokväll hos Luuk. Ingen publik och en fantastiskt skön, lugn och koncentrerad stämning i studion. Mer sånt. Men jag antar att dagens synnerligen otrogna tv-tittare tyvärr snabbt zappar förbi ett program som inte har denna maniskt applåderande publik. ”Åh, det här verkar många tycka är bra! Det tittar jag på!”

För det tredje: Även om jag vet att Så ska det låta alltid lidit av en form av konstlad spontanitet, så verkar denna spontanitet – programmets kärna – vara ett alltmer avlägset minne blott. Allt är numera pinsamt uppenbart regisserat. Ibland tänker jag: varför inte helt strunta i själva tävlingen – och den härliga spontanmusikalitet den i sin grundidé ska framkalla – och i stället låta alla deltagare uppträda på en scen med valfria, välkända och inrepade låtar. Ty nu förpackas allt i en rätt så onödig kvasi-spontan tävling, allt för att ändå få gästerna att framföra de låtar man vill. Varför ta denna omväg? Varför inte visa direkt vad folk vill se?

En inte helt långsökt liknelse kan här göras med dokusåpan Big Brother. Ty den är ju bara en konstlad programidé och tillika svepskäl för att kunna visa folk nakna. Varför ta denna omväg? Varför inte visa direkt vad folk vill se?

I Så ska det låta fanns förr emellertid mer utrymme för spontana musikaliska utsvävningar fångade i stunden – och det är ju då programmet är som bäst. Till exempel Fredrik Lindströms – i de höga tonerna – något sura version av Sofia dansar go go, Jonas Gardells oemotståndliga och oväntade Trubbel-duett med Tova Carson eller Siw Malmkvists härligt otajmade avslutningskoreografi i Främling från det allra första programmet den 17 januari 1997.

Situationer skapade i nuet. Som inte behöver vara perfekta. En aforism som också är värd att tänka på över huvud taget.

Och på tal om musik skapad i stunden:

Könsrasism i SVT:s Veckans brott

Veckans brott i SVT är ett fantastiskt bra program. För det första finns det alltid nervkittlande ämnet brott där som en grund – som en björn på stranden¹ (det är lite som den populära litterära deckargenren som låter läsaren utan risk känna spänning och närma sig farliga saker).

Sen är det intressanta och informativa reportage. Redan här hade det varit ett sevärt och bra program. Men lägg sedan dessutom till unikumet Leif GW Persson, som relativt fritt får orera kring de aktuella ämnena med sina fantastiska liknelser och dräpande oneliners, så får man ett program som absolut inte bör missas.

Den som på ett skickligt sätt ska fungera som en straight man och ställa ”de dumma frågorna” till Leif, och som på så sätt driver fram dessa underhållande kommentarer, är journalisten Camilla Kvartoft. Hon har en gedigen bakgrund på Studio Ett i P1 och sköter sin programledarroll i Veckans brott på ett bra sätt. I senaste avsnittet tyckte jag dock att hon tyvärr trampade rejält i det alltmer infekterade och – glädjande nog – ifrågasatta feministträsket.

Följande hände: Med anledning av att det är 10 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa, så diskuterades fenomenet hedersmord. En kvinnlig advokat var inbjuden för att tala om ämnet. Hon var mycket vettig, insatt, kunnig och hade en självsäker svada att till och med den svårimponerade Leif såg förtjust och hänförd ut (han hade inte det där andra ”nedlåtande leendet” han ibland kan ha då han tycker att någon har fel).

Hon talade om hur viktigt det är att ”ha de rätta kunskaperna”. För annars ser man inte problematiken, man ser inte motiven och kan inte hitta alla gärningsmän, det vill säga kollektivet som är inblandat: familjen, släkten. Man kan då heller inte vare sig lagföra de som begår brotten eller skydda offren.

Lite senare i diskussionen säger Camilla Kvartoft:

Det finns ju dom som ändå hävdar att det är rasistiskt att tala om hedersbrott, att man pekar ut vissa kulturer och att det är bättre att säga ”mäns våld mot kvinnor”.

Ok, för då pekar man ju inte ut en viss grupp?

Advokaten har alltså precis poängterat hur viktigt det är med de rätta kunskaperna, att förstå de kollektiva strukturerna, se det komplexa i de hedersrelaterade brotten, och då vill alltså programledaren ”vidga perspektivet” flertalet nivåer ut från den mycket lilla minoritet som sysslar med dessa vidriga brott, till det mycket svepande – och tröttsamma – uttrycket ”mäns våld mot kvinnor”. Man häpnar. Då har man ju helt tappat ”den så viktiga kunskapen” och är verkligen långt ifrån att ”ringa in problemet”.

Det är ungefär lika korkat som då man försöker hitta en redan svårfunnen nål i en höstack, bestämmer sig för att sluta leta i den relativt begränsade stacken och i stället blandar ut den med hälften av jordens totala tillgång på hö.

Och om man nu vill undvika att peka ut någon specifik religion eller kultur, så ska man kanske också undvika att peka ut ett visst kön.² För det, om nåt, är ju utpekande och stigmatiserande, eftersom det statistiskt sett finns betydligt fler oskyldiga ”i gruppen män”, än om man specificerar problemet – och därav erhåller mer av den så viktiga kunskapen – så långt det går.

Därmed inte sagt att männen och de patriarkala strukturerna inom dessa grupper inte är det stora problemet. Men det är en väldigt stor skillnad på att säga det specifika ”det finns våldsamma patriarkala element i vissa kollektiva kulturer” och att säga det svepande och svartmålande ”mäns våld mot kvinnor”³.

Detta är ingen personlig kritik mot Camilla Kvartoft. Hon förmedlar bara politiskt korrekta tankar som finns i samhället; hon tänker säkert inte, utan gör detta helt automatiskt: alltså kastar stigmatiserande och fördomsfull skit på den enda grupp i samhället som det i dag är fullständigt legitimt att kasta på – det vill säga män.

Fotnoter:

¹ ”Björn på stranden” är ett berättartekniskt hjälpmedel för att fånga läsarens/tittarens spänning och göra en historia bättre. Det vill säga, det är tämligen ointressant att läsa/se ett kärlekspar sitta på stranden, men om man i bakgrunden lägger in ett hot – exempelvis en björn – så blir det genast mycket mer spännande.

² Dessutom konstateras det ju i reportaget att det är män såväl som kvinnor som är drabbade och män såväl som kvinnor som är skyldiga. Så av rena faktamässiga skäl är det ju också en olämplig formulering.

³ Eller varför inte köra ”vissa mäns våld mot kvinnor” som nytt feministiskt mantra? Denna lilla förändring skulle underlätta motsättningarna mellan könen, som tyvärr – mycket på grund av den här feministiska konfrontativa retoriken – existerar och också riskerar att förvärras ytterligare.

Gäster med gesters spännande möte

Gäster med gester – det gamla, ystra förströelseprogrammet på SVT, som likt många andra lekprogram har den egenskapen att man efter programmet inte kan eller vet nånting mer än man kunde eller visste före tittandet¹ – går nu in i sin andra säsong sedan nystarten.

En lite smårolig förändring från de gamla säsongerna är att en person i varje lag i början av programmet ska charadera in en fjärde okänd lagmedlem. Den mycket energiske charadören – ett kynne som för övrigt kan tillskrivas samtliga deltagare (i den gamla uppsättningen är emellertid den geniale Jarl Borssén helt frikänd från dylika anklagelser) – rusar adrenalinstinn ut ur studion för att nyfiket se vem som är lagets hemliga gäst.

Det är här det mest intressanta och spännande ögonblicket i programmet sker: mötet ute bland kablar och tv-monitorer. Hur reagerar dem? Och då framför allt den utspringande och ovetande charadören? Ja, oftast med, vad det verkar i alla fall, äkta glädje. Jag pendlar dock mellan att ibland ryckas med i glädjen och ibland börja famla efter skämskudden.

Jag sitter fascinerat med ett delaktigt leende på läpparna när två personer jag vet känner varandra möts, och ärligt och hjärtligt kramar om varandra. Ju bättre de känner varandra och också ju äldre de är, desto mer delaktig glädje känner jag i deras – åtminstone från den ena parten – överraskande möte. Som alla andra i dagens kändisfixerade värld känner jag en fascination för hur kända personer är privat, vilka de egentligen är; här får man en glimt av hur ett privat och oväntat möte mellan dessa personer kanske skulle ha sett ut. Om det däremot är två personer jag inte tror känner varandra, och som kanske aldrig ens har träffats förut, så känns det i stället smärtfullt pinsamt.²

Men allra roligast skulle det vara om den som ska charadera in den hemliga gästen helt enkelt inte känner igen personen. Det skulle vara stor humor. Jag försvarar mitt fortsatta tittande på programmet med att jag väntar på att detta ska ske…

För övrigt kan, i och med programmets nystart, även denna gamla briljanta parodi dammas av och med stor behållning ses igen:

Fotnoter:

¹ Vilket inte alls behöver vara dåligt. Om man som jag livsfilosofiskt starkt lutar åt den hedonistiska utilitarismen, så är en sådan – alltså enkom underhållande och förströende – stund nästan bara av godo. Jag säger ”nästan” eftersom den maktgirige, lite orolige och kanske mer långsiktigt tänkande paternalisten i mig också ser ett problem med alltför mycket omedelbar behovstillfredsställelse och endast för stunden förströende aktiviteter.

Jag ska också tillägga, för ordningens skull, att – i det fall den senare paternalistiske personen får rätt, d.v.s. att det verkligen är en smula depraverande med alltför mycket kortsiktigt ”trams” – den objektiva konsekventialismen inom utilitarismen ”har täckning” för ett sådant scenario. Dock kan ju ingen, vad jag vet, se in i framtiden och förutse vad som verkligen kommer att ske?

² I händelse av detta, så antar jag dock att det för de inblandade ”kändisarna” inte är något som helst problem; de har ju någon slags löjeväckande och oskriven överenskommelse att heja alternativt smånicka lite elitistiskt till varandra om de ses på stan. Även om de INTE känner varandra. Ett beteende som jag tycker är synnerligen märkligt. Och som får mig att tänka på en gammal Arne Hegerfors-anekdot: Arne befann sig på någon allmän plats (minns inte vilken) och ser längre bort en okänd person stirra jättelänge på honom. Personen kommer efter en lång stund fram till Arne och säger upprört ”du ska inte tro att jag känner igen dig”.