Dags för ett nytt samhällsparadigm

Inom den normativa etiken – alltså vilken moral som är den rätta eller mest välgrundade – finns ett antal huvudinriktningar:

Deontologiska, som stipulerar absoluta principer som det alltid är fel att bryta mot – oavsett konsekvenserna. Exempel är rättighetsetik och pliktetik.

Dygdetiska, som försöker svara på hur vi bör vara som människor, där vissa karaktärsdrag klassas som moraliskt eftersträvansvärda – eviga dygder.

Teleologiska, som i motsats till de båda ovanstående föreskriver att den rätta handlingen är den som maximerar nyttan. Det är med andra ord en handlings konsekvenser som är den avgörande faktorn, inte en absolut princip eller en evig dygd.

Den sistnämnda kategorin företräds i huvudsak av utilitarismen, vilken har blivit lite av huvudinriktning inom moralfilosofin och den lära som andra ofta jämförs emot. Utilitarismen saknar heller inte invändningar och problem. Det kanske största gäller vad det egentligen är som ska ”maximeras” (det naturalistiska misstaget). Utilitarismen har därför ett antal underliggande inriktningar som på olika sätt försöker ge svar på den frågan.

Är det lycka/lust? Ja, det tycker den hedonistiska utilitarismen.

Är det önskeuppfyllande, där vi ska ta hänsyn till att alla berördas önskningar och intressen tillgodoses i så stor utsträckning som möjligt? Ja, det tycker preferensutilitarismen.

Ett annat problem är den ofta felaktigt tolkade utilitaristiska devisen ”största möjliga lycka (mängd av det goda) åt största möjliga antal”. I stället för att det är båda dessa variabler (det goda och antal) är det den sammanlagda mängden goda som är det centrala. Oavsett antal.

Detta implicerar då den så kallade ”motbjudande slutsatsen”, d.v.s. att en utilitarist tvingas inse att en värld med 100 miljarder knappt lyckliga människor, som precis anser livet vara värt att leva, är bättre än en värld med 1 miljard mycket lyckliga människor.

Detta är givetvis enbart ett tankeexperiment. I en mer realistisk syn på världen borde emellertid teorin om den avtagande marginalnyttan medföra att det faktiskt är bättre att försöka öka det stora flertalet personers lyckonivåer i stället för att göra några få extremt lyckliga.

Mother and DaughterOch hur gör man då det? Vad är det som gör människor lyckliga? Vad har människor för önskningar, intressen och preferenser i livet?

Ja, när de grundläggande behoven för överlevnad tillgodosetts och materiell välfärd uppnåtts, var både den konservative Edmund Burke, socialisten Karl Marx och liberalen John Stuart Mill överens om att det då är andra värden som måste växa: mer fri tid, mer kultur och mer social närvaro. Värden som av en händelse sammanfaller med det som människor i studier uppger att de blir lyckliga av.

Dessa frågor borde därför vara centrala inom politiken. Det är de också på många håll i världen. Efter att den kinesiske premiärministern Wen Jiabao för några år sedan sade att ”den främsta måttstocken för bedömningen av våra tjänstemäns prestationsförmåga blir huruvida folk känner sig glada och nöjda, inte hur många projekt med skyskrapor de varit inblandade i”, godkände den kinesiska folkkongressen att lycka, xingfu, blir det nya mottot. I Storbritannien utreds metoder att mäta lycka för att kunna kontrollera om britterna blir mer eller mindre lyckliga av den förda politiken. I Frankrike vill regeringen att folk inte bara ska vara mätta och friska utan också uppleva lycka och välbefinnande.

Det nya målet med politiken bör i stället för ekonomisk tillväxt vara lycka. Bruttonationalprodukten, BNP, har spelat ut sin roll som ledstjärna för politiken. En sorts bruttonationallycka bör införas.

I Sverige är det dock få som talar om något annat än ekonomisk tillväxt. Den var viktig för den materiella utvecklingen, men har nu – precis som arbete – blivit ett luddigt självändamål. Detta märks inte minst i det nedanstående replikskiftet i Riksdagen mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och Vänsterpartiets Jonas Sjöstedt – en av få som ”vågar” svära i den tillväxtfixerade kyrkan (som Fredrik Lindström så förträffligt liknade vårt konsumtionshetsande samhälle i sitt vinterprat i P1) .

I detta klipp är det verkligen tydligt hur två olika paradigm möts. Reinfeldt talar om ”fler arbetade timmar” som det principiella självändamål det som sagt har blivit, och Jonas Sjöstedt talar om det jag själv hoppas och tror blir nästa steg i samhällsevolutionen: mer fri tid, mer tid för sociala relationer, mer tid för våra barn, fler tillfällen då vi spontant utropar ”det här är livet” etc.

Använder man den vetenskapliga termen induktion, alltså det förfaringssätt som härleder slutsatser från empiriska erfarenheter, så kan man dels se att Moderaterna har varit emot alla tidigare arbetstidsförkortningar och utökade semesterveckor, dels att arbetstiden de facto hela tiden sedan det agrara samhället har minskats.

Arbetstiden borde således ofrånkomligen åter komma att minskas. Om vi inte – som till min förskräckelse ibland tycks vara fallet – fortsätter att tillämpa arbetstiden och ”fler arbetade timmar” som en absolut princip och inte ser till en större helhet och till vilka sysslor ”som behöver utföras” och hur människor ”mår” och vad de har för önskningar.

Dagens politiska mål tycks i stället vara att stressa ihjäl både människor och vår moder jord. Ty även om minskad konsumtion och arbetstidsförkortning (eller kanske ska det kallas arbetstidsfördelning, om vi tillsammans med bortrationaliserade människor bättre kan dela på arbetstiden) ensamt är starka argument, finns även det skoningslösa sambandet mellan ekonomisk tillväxt (med den ökande konsumtion som densamma förutsätter) och vår planets produktionsförmåga (åkermark, fiskbestånd, grundvatten m.m.).

Hands on a globeDen australiske etikprofessorn Clive Hamilton har i flera böcker kritiserat vår tids girighet, övermod och exploatering av människor och natur, vars följder är olyckliga människor och en miljökris som hotar civilisationens framtid. Redan på 1980-talet passerade vi den punkt där ekosystemens produktionsförmåga precis räckte till mänsklighetens behov. I dag underminerar vi i stället kraftigt de ekosystem vi är beroende av.

Men eftersom dagens dominerande neoliberala ekonomiska system med dess tillväxtfetischism, globaliseringsideologi och konsumism till sin natur är kortsiktig, är det ingenting som exempelvis Fredrik Reinfeldt bryr sig någonting om.

Inte just nu i alla fall.

Han tycks i stället – i likhet med de flesta politiker – hålla fast vid sina ”absoluta principer” i stället för att vidga vyerna och likt en pragmatisk, konsekventialistisk och hedonistisk utilitarist försöka se vilka långsiktiga konsekvenser dagens ekonomiska system får för vår jord och de där boende stressade konsumtionsmänniskorna som alltför sällan har något av det som är det enda de har – tid.

I stället karaktäriseras samhället enligt Hamilton av folk som ”köper saker de inte behöver med pengar de inte har för att imponera på människor de inte tycker om”.

Vi undrar ofta vad ”meningen med livet är”. Det känns som att vi i och med denna samhällsordning tyvärr är ganska långt ifrån svaret.

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>