”Det är inget man skjuter upp då…?”

Alla känner väl nån gång ibland en obehagskänsla, vi kan kalla den ångest, då vissa beslut ska fattas eller vissa uppgifter ska göras. Det är då inte ovanligt att en känsla av att vilja ”skjuta upp” det obehagliga infinner sig. Sker emellertid detta återkommande och personens vardagliga liv påverkas negativt, talar man i stället om en psykologisk dysfunktion kallad patologisk prokrastinering – uppskjutningssjuka.

Prokrastinerare är särskilt mottagliga för aktiviteter som präglas av bekvämlighet, minimal skyldighet och brist på omedelbara obehag, varför internetanvändning och liknande aktiviteter är särskilt lockande. I dagens samhälle finns för övrigt mängder med lättkonsumerade företeelser som ständigt frestar och retar den disciplinärt dubiösa prokrastinerarens svaga sinne. Hela tiden något tv-program, något på Facebook, något tv-spel, något sms, som går före det man egentligen ska göra.

En eskapism och uppsjö av distraktioner vars motsvarigheter i en svunnen pre-elektricitetstid jag inte kan komma på. För vad lockade egentligen det agrara (eller för all del under den lååånga tidsepoken före den neolitiska revolutionen) samhällets prokrastinerare att göra i stället för att… ja, inte vet jag vad de gjorde… mata djuren, så och skörda åkern eller jobba i skogen? Var det att ligga och njuta i en mjuk och följsam höskulle eller kanske att sitta lutad mot ett träd med ett grässtrå i munnen och svalka sig i skuggan med en hatt liggande i 45 grader mot nästippen?

Eller fanns det helt enkelt inte tillräckligt begärliga nöjen under denna tid för att i någon större utsträckning locka in prokrastinerarna i den ”förströende fällan”? De kanske trots allt gick där och kämpade med det jobbiga och tröstlösa slitet bakom plogen och tyst förbannade att de inte var födda 200 år senare och i stället – med en andes osynlighet, dold för sitt stränga, lutherska samvete – kunde glida ner i soffan och titta på någon hjärndöd dokusåpa eller för femtielfte gången gå igenom webbläsarens bokmärken för att se om det ”har hänt något” de senaste fem minuterna?

Ja, det skulle verkligen vara surt att vara född i en tid då nöjena (förutom tidsoberoende dito som att äta, sova och kopulera) förmodligen inskränkte sig till att läsa bibeln, sjunga psalmer, klättra i träd, leka med kottar, bada och tävla om vem som kan hålla käften längst. Gör man en sannolikhetsberäkning över homo sapiens sapiens hela tidsålder är det häpnadsväckande hur enormt stor sannolikhet det är för en individ att just vara tvungen att bita i detta sura äpple. Även om nämnda aktiviteter inte helt ska föraktas; de kan – inte minst för dagens barn – vara väl så viktiga att utöva (ja, kanske inte de två första då).

I vår i dag självklara värld (”så här har det väl alltid varit?”) kan vi nästan inte föreställa oss att det från homo sapiens sapiens skoningslösa intåg i det evolutionära spelet för ca 195 000 år sedan, till för bara någon/några generationer sedan, inte fanns en enda bok eller tidning att förströ sig med, ingen elektricitet (tänk vad mörkt det måste ha varit) och följaktligen ingen tv, dator, telefon o.s.v. Ingen musik att lyssna på, ingen film eller fotboll att titta på. Ingenting.

Men det kanske var just avsaknaden av dessa förströende distraktioner under sisådär 194 900 år som gjorde dessa människor så asketiskt – och sedermera också lutherskt/calvinistiskt – effektiva, att de till slut lyckades uppfinna dessa nöjen. Fast det tog ett tag. Och frågan är om människans lättköpta prokrastinerade och – för att tala med freudiansk terminologi – lustbegärliga sida kan hantera dem? Och då menar jag såväl den normalt uppskjutande individen som den patologiska. Jag ser därför – i bästa Spanar-anda – med fasa en inte helt orealistisk förlamande Wall-E-dystopi i antågande.

Räddningen på individnivå kan kanske vara den ”Ig Nobelpris”-belönade filosofiprofessorn John Perry’s teori om ”strukturerad prokrastinering”. Den går i korthet ut på att skriva ner en ”att göra”-lista med en rangordning över hur viktig en uppgift är. I toppen placeras uppgifter som anses vara särskilt viktiga. De lite mindre viktiga uppgifterna längre ner på listan kommer sedan att bli gjorda tack vare att det ligger i den prokrastinerades natur att ständigt undvika det viktiga genom att göra något annat. På så sätt blir det åtminstone nånting gjort.

För att sedan verkligen få det ”viktiga gjort” är tricket att lura sig själv och placera skenbart viktiga uppgifter i toppen av listan. Detta är inga problem eftersom praktiskt taget alla prokrastinerare, enligt Perry, redan har välutvecklade självbedrägliga färdigheter och han frågar sig vidare vad som kan vara mer ädelt än att använda ett negativt karaktärsdrag till att neutralisera de dåliga effekterna av ett annat?

Ja, jag vet inte. Men jag vet emellertid att det föreliggande fenomenet med att man ”skjuter upp” saker, i alla fall är bättre än att idka samma sak fast med en betoningsförskjutning på ”skjuter upp” från versfoten anapest till dito daktyl. För lyssningsexempel på det senare – och för referens till citatet i rubriken till detta inlägg – spola fram till 1,02 i detta Hassan-spår:

Och jag vet också att denna prokrastinering – kanske här lite mer byråkratisk – på ett lysande sätt gestaltas i Monty Python’s briljanta film Life of Brian. Detta klipp sammanfattar hela saken på ett synnerligen kärnfullt och, framför allt, roligt sätt:

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>