Röstens åldrande

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson har en genial podcast. I ett avsnitt har de en passus om att åldrande inte bara sker visuellt, utan även röstmässigt. Den tämligen självklara tesen behöver väl kanske inte beläggas, men ett klockrent exempel på detta finns emellertid i den restaurerade nyutgåvan av den gamla westernklassikern ”Den gode, den onde, den fule” (1966).

Om jag minns historien rätt från extramaterialet jag såg för länge sedan, så klipptes filmen ner med ett antal scener – till regissören Sergio Leones förmodade stora förtret – då den efter sin initiala succé i Italien skulle gå upp på bio i USA. Anledningen till detta var att amerikanerna ansågs alltför typ ”rastlösa” för att en film på tre timmar skulle funka riktigt bra.

När filmen sedermera blev en stor succé och skulle restaureras och ges ut på DVD, så bestämdes det att de bortklippta scenerna skulle återinföras. Problemet var bara att det inte fanns något amerikanskt originalljud till dessa scener, utan endast det italienskdubbade originalet, varför en drygt 70-årig Clint Eastwood och en nästan 90-årig Eli Wallach fick gå in och dubba sig själva till de då nästan 40 år gamla bilderna.

Man behöver inte, som jag, vara ett inbitet fan av filmen för att upptäcka att den föreliggande hypotesen om röstens åldrande stämmer ganska bra, då Clintans om möjligt ännu mer viskande stämma och Eli’s sköra och närmast gulliga old-man-röst, mer än väl avslöjar vilka de tillagda scenerna är. Vill man överdriva lite så kan man nästan säga att ”den onde” låter mest likt ”sig själv” som ”ung” – och då är han ändå dubbad av en helt annan person, eftersom han själv tyvärr var död vid restaureringen (och är det fortfarande, död alltså).

Bland annat får vi av den gamle och fragile Eli oss till livs den i dag närmast moderna postmaterialistiska maximen ”Why work for a living if you kill yourself working?”¹. Synd att den skulle vara bortklippt i 40 år. Den kändes för mig till en början nästan anakronistisk i 1860-talets amerikanska western, men vid närmare eftertanke kanske det var precis då och under industrialismens mest intensiva år som den verkligen gällde i sin bokstavliga betydelse. I dag är det väl mer en bildlig ”stressar-ihjäl-oss-tolkning” som råder. Men det filosofiska budskapet är väl ungefär detsamma.

Fotnot:

¹En maxim jag även en gång återberättade för en kontrollant från Arbetsmiljöverket som inspekterade en tidigare arbetsplats. Det var en riktig isbrytare. Plötsligt talade vi samma språk. Kanske ett framtida motto för en ganska tråkig – MEN viktig – myndighet?

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>