Gäster med gesters spännande möte

Gäster med gester – det gamla, ystra förströelseprogrammet på SVT, som likt många andra lekprogram har den egenskapen att man efter programmet inte kan eller vet nånting mer än man kunde eller visste före tittandet¹ – går nu in i sin andra säsong sedan nystarten.

En lite smårolig förändring från de gamla säsongerna är att en person i varje lag i början av programmet ska charadera in en fjärde okänd lagmedlem. Den mycket energiske charadören – ett kynne som för övrigt kan tillskrivas samtliga deltagare (i den gamla uppsättningen är emellertid den geniale Jarl Borssén helt frikänd från dylika anklagelser) – rusar adrenalinstinn ut ur studion för att nyfiket se vem som är lagets hemliga gäst.

Det är här det mest intressanta och spännande ögonblicket i programmet sker: mötet ute bland kablar och tv-monitorer. Hur reagerar dem? Och då framför allt den utspringande och ovetande charadören? Ja, oftast med, vad det verkar i alla fall, äkta glädje. Jag pendlar dock mellan att ibland ryckas med i glädjen och ibland börja famla efter skämskudden.

Jag sitter fascinerat med ett delaktigt leende på läpparna när två personer jag vet känner varandra möts, och ärligt och hjärtligt kramar om varandra. Ju bättre de känner varandra och också ju äldre de är, desto mer delaktig glädje känner jag i deras – åtminstone från den ena parten – överraskande möte. Som alla andra i dagens kändisfixerade värld känner jag en fascination för hur kända personer är privat, vilka de egentligen är; här får man en glimt av hur ett privat och oväntat möte mellan dessa personer kanske skulle ha sett ut. Om det däremot är två personer jag inte tror känner varandra, och som kanske aldrig ens har träffats förut, så känns det i stället smärtfullt pinsamt.²

Men allra roligast skulle det vara om den som ska charadera in den hemliga gästen helt enkelt inte känner igen personen. Det skulle vara stor humor. Jag försvarar mitt fortsatta tittande på programmet med att jag väntar på att detta ska ske…

För övrigt kan, i och med programmets nystart, även denna gamla briljanta parodi dammas av och med stor behållning ses igen:

Fotnoter:

¹ Vilket inte alls behöver vara dåligt. Om man som jag livsfilosofiskt starkt lutar åt den hedonistiska utilitarismen, så är en sådan – alltså enkom underhållande och förströende – stund nästan bara av godo. Jag säger ”nästan” eftersom den maktgirige, lite orolige och kanske mer långsiktigt tänkande paternalisten i mig också ser ett problem med alltför mycket omedelbar behovstillfredsställelse och endast för stunden förströende aktiviteter.

Jag ska också tillägga, för ordningens skull, att – i det fall den senare paternalistiske personen får rätt, d.v.s. att det verkligen är en smula depraverande med alltför mycket kortsiktigt ”trams” – den objektiva konsekventialismen inom utilitarismen ”har täckning” för ett sådant scenario. Dock kan ju ingen, vad jag vet, se in i framtiden och förutse vad som verkligen kommer att ske?

² I händelse av detta, så antar jag dock att det för de inblandade ”kändisarna” inte är något som helst problem; de har ju någon slags löjeväckande och oskriven överenskommelse att heja alternativt smånicka lite elitistiskt till varandra om de ses på stan. Även om de INTE känner varandra. Ett beteende som jag tycker är synnerligen märkligt. Och som får mig att tänka på en gammal Arne Hegerfors-anekdot: Arne befann sig på någon allmän plats (minns inte vilken) och ser längre bort en okänd person stirra jättelänge på honom. Personen kommer efter en lång stund fram till Arne och säger upprört ”du ska inte tro att jag känner igen dig”.

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>