Mästarnas mästare och den nya ”feel good-trenden”

SVT:s succéprogram Mästarnas mästare fick i söndags sin upplösning. Den ödmjuke, och i programmet synnerligen sentimentale, vinnarskallen Jörgen Jönsson tog likt reservlaget Danmark i fotbolls-EM 1992 hem segern. Ty han fick ju med kort varsel hoppa in då Gunde Svan blivit sjuk. Och även om Gunde åkte på en mystisk och långvarig sjukdom, var det trots allt lite mindre dramatiskt än när Jugoslavien på grund av inbördeskrig tvingades lämna återbud till förmån för Danmark i nämnda fotbollsmästerskap.

Finalprogrammet av Mästarnas mästare slog tittarrekord med 2,7 miljoner och frågan alla ställer sig nu är ”varför programmet har blivit en sådan succé”. Den utmärkte programledaren Micke Leijnegard fick exempelvis frågan av Pekka Heino i en intervju och svarade undrande att ”det är ju 10 000-kronorsfrågan” och tittade uppgivet i taket efter ett svar han inte tycktes hitta.

Själv tycker jag inte att det är en sådan svår fråga. Jag tror det ligger till på följande sätt: Allt, eller i alla fall det mesta, svänger som en sorts pendel: kläder, musik, film, frisyrer, namn etc. Det som var modernt för x antal år sedan kommer förr eller senare tillbaka. Enligt denna teori kommer, tro det eller ej, nyfödda barn någon gång i framtiden åter döpas till i dag omoderna namn som Birger, Gösta, Börje, Sven, Berit, Solveig etc., och ha samma frisyr som Tommy Nilsson hade på 80-talet. Fullständigt otänkbart, jag vet, i alla fall det sistnämnda, men teorin är skoningslös – men också sympatisk, i alla fall vad gäller Mästarnas mästare.

Ty om vi tittar tillbaka ungefär 15 år i tiden, vilka var då trenderna inom tv-underhållning? Ja, för exakt 15 år sedan, 1997, sändes exempelvis det första avsnittet av Expedition: Robinson. Det blev av flera skäl ett mycket omdebatterat program. Det var tillika den första så kallade ”dokusåpan” och fick därefter mängder med liknande efterföljare. Jag orkar inte ens nämna några.

I alla fall blev dokusåpakonceptet med intriger, maktspel, pakter och explicit utröstning – av vissa kallad ”mobbnings-tv” – en succé. En inte särskild förvånande succé heller, så här i efterhand, då de uppräknade ingredienserna tyvärr är grundläggande mänskliga drag.

Men nu, eller rättare sagt redan för ett antal år sedan, har den skoningslösa pendeln – eller möjligen sinuskurvan, beror på om man anser att utvecklingen likt en sorts syntes inte fullt återkommer i samma position, utan längs x-axeln tar kvalitativa språng framåt – slagit till och de flesta dokusåpor med dessa cyniska komponenter har dött ut. Eller, enligt teorin, lömskt ligger i karantän (läs: bedriver några förmodade sista dödsryckningar i någon TV4 Plus-kanal) och bara väntar på att kurvan ska vända. Förhoppningsvis har dock sinuskurvan tagit ett tillräckligt stort kvalitativt språng framåt, så att vi hoppar över en återkomst av dessa program.

Nu vill folk i stället ha positiv feel-good-tv – gärna kryddat med lite djup och intressanta personporträtt. Jag jublar. Succéprogram som Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre och Mästarnas mästare innehåller just detta: folkkära personer som porträtteras och genom hela programmet talar gott om varandra och om hur fantastiskt allting är. Det blir som en kollektiv positiv affirmation – både för de euforiska deltagarna och för tv-tittarna.

Dissekerar man Mästarnas mästare ytterligare, är dess veritabla succé ännu mindre oförståelig.

Framgångsreceptet är enkelt: Ta den första halvan av förkortningen ”dokusåpa”, det vill säga den ”dokumentära” komponenten, och samla ett gäng folkkära idrottslegendarer i ett pråligt hus i ett varmt och soligt land. Bygg sedan upp dramatiken i varje avsnitt enligt den allmänt vedertagna dramaturgimodell som redan Aristoteles upptäckte fungerade förbluffande bra för det mänskliga kynnet. Ta fina bilder i motljus och välj passande musik med omsorg till de lugnare partierna.

Redan denna dokumentära del – det vill säga skildringen av de folkkära idrottarnas liv tillsammans i huset och deras sentimentala nostalgiorgie framför tv:n, där de tillsammans med folket får återuppleva klassiska gåshudsframkallande idrottsögonblick – skulle ha kunnat bli ett habilt tv-program. Men för att krydda programmet ytterligare, och för att kunna uppfylla alla delar av dramaturgikurvan, lägg in spännande tävlingsmoment, gärna med flera klimax och ackompanjera dessa med dramatisk filmmusik – företrädesvis av Hans Zimmer – tänk The Dark Knight, tänk Inception.

Och till programmets stora klimax, den famösa ”nattduellen”, tänk slutscenen i filmen Den gode, den onde, den fule. Försök imitera mästaren Sergio Leone i att skapa dramatik. Ta närbilder, använd många klipp och ha en teatral musik som perfekt berättar om exakt när den uppbyggda upplösningen kommer.

Så här tycker jag alltså att Micke Leijnegard ska svara nästa gång han får frågan.

Det är också förklaringen till varför vanligtvis icke idrottsintresserade personer följer programmet: det går helt enkelt inte att värja sig från den dramaturgiska modellen och de positiva affirmationerna.

Och precis som Jugoslavien sedermera gjorde, har Gunde Svan nu repat sig från sin beklagliga belägenhet och åter börjat träna. Förhoppningsvis får han vara frisk och sedan i toppform vara med i nästa säsong¹ av Mästarnas mästare.

Och ska jag vara ärlig så föredrar jag nog den trots allt mer karismatiske Gunde Svan före en lite småtråkig skånsk färjestadare…

Fotnot:

¹ Det kan även i framtiden bli aktuellt med en best of-säsong där de bästa deltagarna från tidigare år tävlar mot varandra. SVT:s projektledare kommenterar saken i Expressen så här: ­”Det funderar man på hela tiden, ett ’Mästarnas mästare-mästarna’. Men jag tror nog att man får köra några säsonger till innan det blir av.”

Ja, nog låter det lite lockande att få se förra årets mästare Ingemar Stenmark möta exempelvis Gunde Svan i en kommande best of-säsong. Jag ser för övrigt inget slut på antalet ”mästare-nivåer” i programtiteln. Detta evighetsspel kanske är undantaget som bekräftar pendelregeln…

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>