Top 5 filmer

Det som jag tycker definierar en bra film är att den ska framkalla känslor – beröra på något sätt, positivt och/eller negativt. Det som skapar detta, d.v.s. handlingen, skådespeleriet, fotot, musiken etc., måste därför vara i perfektion för att filmen ska bli ett mästerverk. En sådan film kan man direkt efter att man har sett den spola tillbaka – för att använda en VHS-anakronism – och se om igen. I så fall vet man att filmen är ”bra”. Alla har ju sina kan-se-hur-många-gånger-som-helst-filmer. Detta är mina fem första:

1. The Good, the Bad and the Ugly (1966)

Man kunde redan i den första delen av Sergio Leones ”spaghetti-western-trilogi”, lågbudgetfilmen A fistful of dollars (1964), skönja tendenser av ett annalkande mästerverk; i den andra delen, For a few dollars more (1965), framträder dessa tendenser ännu tydligare, för att i den tredje delen, The Good, the Bad and the Ugly (1966), ha nått sin totala fulländning. Sergio Leone – detta visuella geni – hade hela filmen i huvudet och såg varje scen som en tavla. Fotot i filmen är därav stor konst: kameraåkningarna, de långa svepande bilderna över den amerikanska pseudo-södern inspelade i Andalusien i Spanien, de varierade vertikala perspektiven, närbilderna, panoramadito. Detta ackompanjerat av en vågad men ack så lyckad lakonism – de första tio minuterna av filmen saknar helt dialog – och inte minst den av Sergio Leones gamla skolkamrat Ennio Morricone komponerade episka musiken, som fulländar mästerverket.

Det paradoxala i sammanhanget är emellertid att filmen faktiskt inte uppfyller mitt ovan nämnda första kriterium vad gäller en bra film. Det vill säga att den ska beröra känslomässigt. The Good, the Bad and the Ugly skildrar visserligen det blodiga amerikanska inbördeskriget och ger en relativt realistisk bild av den gamla cyniska västern, men är i huvudsak en skämtsam satir av klassiska western-filmer och består i allt väsentligt av en genialisk skattjakt mellan våldsamma och okomplicerade män, som Leone själv beskrev de män han menade att ”Vilda västern” utgjordes av. Men tydligen räcker det ändå för att den ska ligga på min listas plats 1. Ty det är en njutning att se den. Det räcker som ”beröring” antar jag – hedonist som jag är.

2. 12 Angry Men (1957)

I filmens anslag vandrar kameran in genom en praktfull domstolsbyggnad med pelare och bred trapp. Inne i rättssalen sitter en 18-årig pojke anklagad för mord på sin far. Snett bakom honom sitter tolv jurymedlemmar som efter domstolsförhandlingarna i enrum skall överlägga huruvida pojken skall bedömas skyldig och avrättas eller inte. Efter att kameran relativt snabbt vandrat in genom byggnaden och svept över pojken och de tolv jurymedlemmarna, får vi utan någon djupare vetskap om det aktuella fallet följa med in i juryrummet, där sedan hela filmen utspelar sig. Juryn måste vara helt enig i sitt beslut innan de kommer ut. I den initiala omröstningen är elva jurymedlemmar övertygade om pojkens skuld. Den tolfte reserverar sig för att det eventuellt kan finnas rimliga tvivel. Diskussionen kan börja…

Filmen ligger på 7:e plats över de bästa filmerna genom tiderna på Imdb:s top 250-lista. Och trots att hela filmen utspelar sig i ett enda rum med långa tagningar och kameraåkningar, utan datoranimationer, explosioner, action, romantik, science fiction etc., så ligger den före filmer som Sagan om ringen, Star wars, Matrix, Inception etc. Det är imponerande att endast dialog och skådespeleri – 55 år gammal sådan – kan åstadkomma något så briljant som filmen faktiskt gör.

Det är som om vi sitter med i rummet, som att vi sitter med på scenen till det magnifika melodramat. Ju längre filmen går, desto varmare blir det i rummet. Vi känner jurymedlemmarnas alltmer tilltagande frustration. De svettas ymnigt. Filmen är dessutom filmad med gradvis förändrade kameralinser, så att vi successivt kommer närmare personerna och samtidigt upplever att rummet blir mindre och mindre – vilket förstärker känslan av klaustrofobi.

Det som de flesta av jurymedlemmarna bara trodde skulle bli en formalitet, visar sig närmast bli en mardröm. De tolv männen som gick in i rummet är inte samma personer när de kommer ut. Alla har på olika sätt fått ifrågasätta sig själva, sina liv, åsikter och fördomar. Vissa personer så till den grad att de brutit ihop.

Filmen behandlar en mängd juridiska och sociologiska aspekter. Det centrala perspektivet – filmens premiss – kretsar kring den juridiska principen att man inte kan döma någon om det finns så kallat ”rimligt tvivel”; det är det som diskussionen utgår ifrån och vidrör sedan därifrån olika allmänmänskliga aspekter av gruppsykologi, fördomar, klass, etnicitet, moral etc. Filmen är därför lika aktuell då som nu. Ett veritabelt mästerverk.

3. Amélie (2001)

Precis som i The Good, the Bad and the Ugly är fotot komponerat likt en mängd vackra tavlor. Men här är den konstnärliga lekfullheten större. De små animationerna, den perfekta dekoren – både de färgglada tapeterna inomhus och den romantiska Pariskulissen – de direkta samtalen med tittaren, den finkänsliga castingen, den gultonade bilden och den stämningsfulla franska musiken, skapar en enligt mig oöverträffad suggestiv helhet som tar betraktaren med på en fantastisk eskapistisk ”feel good”-resa.

Om The Good, the Bad and the Ugly i princip helt saknar några djupare budskap, utan mest är ren och skär underhållning, och 12 Angry Men på ett relativt explicit sätt behandlar sina de facto existerande dito, så har Amélie desto fler subtila andemeningar att fundera kring:

Dels det ständiga dilemmat kring vilka händelser i livet som beror på slump, öde eller egna handlingar. Om det moralfilosofiskt är rätt att ingripa i folks liv, eller i varje fall hjälpa lyckan på traven – även om det innebär att till och med förfalska verkligheten. I en sorts konsekventialistisk utilitaristisk mening skulle det kunna vara rätt, ja rent av ett anmodat handlande. Något mer subtila och moralfilosofiskt försiktiga små allegoriska uppmaningar finns emellertid också: den jordenruntresande trädgårdstomten, den lossryckta och fritt springande hästen etc.

Dels de psykodynamiska analyser som kan göras av Amélies tragiska barndom: framför allt moderns död och faderns obefintliga taktila omsorg. Är man av anknytningsteoretiskt slag kan här plausibla kausala paralleller dras till den vuxna Amélies svårigheter att ingå nära relationer. Och då inte bara den i filmen direkt uttryckliga utsagan om detta, utan också i den ytterst försiktiga katt-och-råtta-lek som sedermera inleds av Amélie med den mystiska och intressanta fotoautomatskorts-samlande mannen.

Amelie-and-Nino Efter att under lång tid, och delvis under stora våndor, ha gått som en katt kring het gröt, står de slutligen tyst och försiktigt på varsin sida om Amélies dörr. En försiktighet, och spår av investeringsrädsla, som till och med kan skönjas i de strax därpå följande mycket aktsamma kyssarna; dessa vågar inte riktigt heller sig fram till sitt epicentriska huvudmål.

En mer finstämd kärleksscen har jag inte sett sedan avslutningsscenen i Bert – den siste oskulden (1995) av den då relativt okände regissören Tomas Alfredson. I glittrande romantiskt regn omfamnar sig då de båda sökande tonåringarna varandra. En förtrollande vacker scen. En förtrollning som efter en lång, vuxen och pretentiös kyss bryts av att Bert – med immiga glasögon – pilskt slickar sig själv om munnen och möter Victorias kåta blick, varpå Michael B. Tretows ystra soundtrack taktfullt ackompanjerar eftertexterna. Fint.

4. American Beauty (1999)

American-beautyDet är med upprepade spontana applåder i åskådarfåtöljen jag följer Kevin Spaceys rollfigur Lester Burnhams uppgörelse med sitt skitiga liv – både hemma och på jobbet. Det är ett genialt och cyniskt manus om en familj i sönderfall, som sedan regidebuterande Sam Mendes perfekt iscensatt i en ständigt pendlande stämning mellan komik och tragik. Den suggestiva marimbamusiken förstärker ytterligare den lite obehagliga men ändå lockande politiskt inkorrekta stämningen.

Förmodligen är det många som känner igen sig på en mängd olika sätt i filmen. Här finns den gubbsjuka pappan, förtvivlade frun, osäkra tonåringen, homofoba militärveteranen etc. Det är nästan för uppenbart och lättanalyserat, men briljant. Välförtjänt flerfaldigt Oscarsbelönad. En förlösande film.

5. Livet är underbart (1997)

Redan i anslagets vådliga bilfärd sätts tonen för huvudrollsinnehavaren, tillika filmens manusförfattare och regissör, Roberto Benignis ständiga pladdrande och Chaplin-inspirerade slapstickkomik. Efter ungefär halva filmen byter den karaktär till en koncentrationslägersfilm om tragik och överlevnad. Benigni kör dock på i samma jovialiska stil. Delvis för att rädda livet och hålla modet uppe på sin lille son. Det är i all sin enkelhet en mycket fin berättelse om en mycket rolig far som gör allt för sin son – och mina popcorn och salta pinnar blir alltid lite extra salta av de varje gång droppande tårarna i slutet av filmen. Det slår aldrig fel.

Bubblare:

It’s a Wonderful Life (1946)

Feel good-filmernas feel good-film, julfilmernas julfilm. En film som enligt tradition går på tv i USA varje jul. Har höga 8,7 på Imdb. Handlar om en deprimerad man som får uppleva hur livet skulle vara om han aldrig hade existerat. Mina glädjetårar går helt enkelt inte att stoppa då verkligen allt vräks på i det oemotståndliga slutet. Allt amerikanskt, kärnfamiljskt, kristet, juligt, försonligt. Allt. Alla är glada.

En kommentar jag läste om filmen sammanfattar det hela kärnfullt och bra: ”En film man egentligen borde hata, men det går inte…”

Mästarnas mästare och den nya ”feel good-trenden”

SVT:s succéprogram Mästarnas mästare fick i söndags sin upplösning. Den ödmjuke, och i programmet synnerligen sentimentale, vinnarskallen Jörgen Jönsson tog likt reservlaget Danmark i fotbolls-EM 1992 hem segern. Ty han fick ju med kort varsel hoppa in då Gunde Svan blivit sjuk. Och även om Gunde åkte på en mystisk och långvarig sjukdom, var det trots allt lite mindre dramatiskt än när Jugoslavien på grund av inbördeskrig tvingades lämna återbud till förmån för Danmark i nämnda fotbollsmästerskap.

Finalprogrammet av Mästarnas mästare slog tittarrekord med 2,7 miljoner och frågan alla ställer sig nu är ”varför programmet har blivit en sådan succé”. Den utmärkte programledaren Micke Leijnegard fick exempelvis frågan av Pekka Heino i en intervju och svarade undrande att ”det är ju 10 000-kronorsfrågan” och tittade uppgivet i taket efter ett svar han inte tycktes hitta.

Själv tycker jag inte att det är en sådan svår fråga. Jag tror det ligger till på följande sätt: Allt, eller i alla fall det mesta, svänger som en sorts pendel: kläder, musik, film, frisyrer, namn etc. Det som var modernt för x antal år sedan kommer förr eller senare tillbaka. Enligt denna teori kommer, tro det eller ej, nyfödda barn någon gång i framtiden åter döpas till i dag omoderna namn som Birger, Gösta, Börje, Sven, Berit, Solveig etc., och ha samma frisyr som Tommy Nilsson hade på 80-talet. Fullständigt otänkbart, jag vet, i alla fall det sistnämnda, men teorin är skoningslös – men också sympatisk, i alla fall vad gäller Mästarnas mästare.

Ty om vi tittar tillbaka ungefär 15 år i tiden, vilka var då trenderna inom tv-underhållning? Ja, för exakt 15 år sedan, 1997, sändes exempelvis det första avsnittet av Expedition: Robinson. Det blev av flera skäl ett mycket omdebatterat program. Det var tillika den första så kallade ”dokusåpan” och fick därefter mängder med liknande efterföljare. Jag orkar inte ens nämna några.

I alla fall blev dokusåpakonceptet med intriger, maktspel, pakter och explicit utröstning – av vissa kallad ”mobbnings-tv” – en succé. En inte särskild förvånande succé heller, så här i efterhand, då de uppräknade ingredienserna tyvärr är grundläggande mänskliga drag.

Men nu, eller rättare sagt redan för ett antal år sedan, har den skoningslösa pendeln – eller möjligen sinuskurvan, beror på om man anser att utvecklingen likt en sorts syntes inte fullt återkommer i samma position, utan längs x-axeln tar kvalitativa språng framåt – slagit till och de flesta dokusåpor med dessa cyniska komponenter har dött ut. Eller, enligt teorin, lömskt ligger i karantän (läs: bedriver några förmodade sista dödsryckningar i någon TV4 Plus-kanal) och bara väntar på att kurvan ska vända. Förhoppningsvis har dock sinuskurvan tagit ett tillräckligt stort kvalitativt språng framåt, så att vi hoppar över en återkomst av dessa program.

Nu vill folk i stället ha positiv feel-good-tv – gärna kryddat med lite djup och intressanta personporträtt. Jag jublar. Succéprogram som Stjärnorna på slottet, Så mycket bättre och Mästarnas mästare innehåller just detta: folkkära personer som porträtteras och genom hela programmet talar gott om varandra och om hur fantastiskt allting är. Det blir som en kollektiv positiv affirmation – både för de euforiska deltagarna och för tv-tittarna.

Dissekerar man Mästarnas mästare ytterligare, är dess veritabla succé ännu mindre oförståelig.

Framgångsreceptet är enkelt: Ta den första halvan av förkortningen ”dokusåpa”, det vill säga den ”dokumentära” komponenten, och samla ett gäng folkkära idrottslegendarer i ett pråligt hus i ett varmt och soligt land. Bygg sedan upp dramatiken i varje avsnitt enligt den allmänt vedertagna dramaturgimodell som redan Aristoteles upptäckte fungerade förbluffande bra för det mänskliga kynnet. Ta fina bilder i motljus och välj passande musik med omsorg till de lugnare partierna.

Redan denna dokumentära del – det vill säga skildringen av de folkkära idrottarnas liv tillsammans i huset och deras sentimentala nostalgiorgie framför tv:n, där de tillsammans med folket får återuppleva klassiska gåshudsframkallande idrottsögonblick – skulle ha kunnat bli ett habilt tv-program. Men för att krydda programmet ytterligare, och för att kunna uppfylla alla delar av dramaturgikurvan, lägg in spännande tävlingsmoment, gärna med flera klimax och ackompanjera dessa med dramatisk filmmusik – företrädesvis av Hans Zimmer – tänk The Dark Knight, tänk Inception.

Och till programmets stora klimax, den famösa ”nattduellen”, tänk slutscenen i filmen Den gode, den onde, den fule. Försök imitera mästaren Sergio Leone i att skapa dramatik. Ta närbilder, använd många klipp och ha en teatral musik som perfekt berättar om exakt när den uppbyggda upplösningen kommer.

Så här tycker jag alltså att Micke Leijnegard ska svara nästa gång han får frågan.

Det är också förklaringen till varför vanligtvis icke idrottsintresserade personer följer programmet: det går helt enkelt inte att värja sig från den dramaturgiska modellen och de positiva affirmationerna.

Och precis som Jugoslavien sedermera gjorde, har Gunde Svan nu repat sig från sin beklagliga belägenhet och åter börjat träna. Förhoppningsvis får han vara frisk och sedan i toppform vara med i nästa säsong¹ av Mästarnas mästare.

Och ska jag vara ärlig så föredrar jag nog den trots allt mer karismatiske Gunde Svan före en lite småtråkig skånsk färjestadare…

Fotnot:

¹ Det kan även i framtiden bli aktuellt med en best of-säsong där de bästa deltagarna från tidigare år tävlar mot varandra. SVT:s projektledare kommenterar saken i Expressen så här: ­”Det funderar man på hela tiden, ett ’Mästarnas mästare-mästarna’. Men jag tror nog att man får köra några säsonger till innan det blir av.”

Ja, nog låter det lite lockande att få se förra årets mästare Ingemar Stenmark möta exempelvis Gunde Svan i en kommande best of-säsong. Jag ser för övrigt inget slut på antalet ”mästare-nivåer” i programtiteln. Detta evighetsspel kanske är undantaget som bekräftar pendelregeln…

Peter Dalle – Ett veritabelt geni

Det finns inte många geniala film-, teater- och tv-serieskapare i Sverige. Men Peter Dalle är definitivt en av de få som finns. Han är fenomenal på att regissera, han har en fantastisk tajming i sitt skådespeleri och han är mirakulöst bra på att skriva manus. En komplett filmskapare.

Han slog igenom i TV-serien Lorry som första gången sändes 1989. En till viss del Monty Python-inspirerad (fast vilken humor efter 1975 är inte det?) serie fylld med fristående sketcher, varav vissa endast syftade till att vara roliga, vissa med igenkännande relationskomik och vissa med träffsäker satir. Denna fantastiska bredd har sedan dess återkommit i senare produktioner som Yrrol (1994), Ogifta par – en film som skiljer sig (1997) och Skenbart – en film om tåg (2003).

Ett utmärkande drag i alla dessa filmer är också den höga manuskvalitén. Alla texter Peter Dalle skriver är inget annat än lysande. I exempelvis Ogifta par är i princip alla repliker han själv har dräpande oneliners – med klimax vid ”vad sägs om kåt, glad och tacksam” – som hade fått varje annan manusförfattare skrivkomplex och stilla bedja om att kunna komma på åtminstone en sådan träffsäker replik.¹ Jag tror till och med att självaste Woody Allen hade varit avundsjuk om han hade sett filmen.

Det är filmer med sådana kvalitetsmanus som håller i längden och som man kan se om och om igen. Och då inte bara för att hela tiden upptäcka nya slagfärdiga repliker – inte sällan upptäckta om man lyssnar noga på Dalles ofta i smyg mumlande sarkasmer – utan också för det fantastiska skådespeleriet i form av den svartsjuka, osäkra och tyst ängsliga Suzanne Reuter, den mer utåtagerande och humörsvajiga Lena Endre samt den timide och misslyckade Johan Ulveson – vars fylleslapstick i slutet av filmen är en klassiker.

Det är därför tråkigt att Dalle tydligen har svårigheter att få produktionsstöd av Svenska Filminstitutet till att göra fler filmer. Enligt honom själv beror det delvis på att ”han har fel kön”:

 – Det är helt vansinnigt och konstigt att det man har mellan benen ska styra fördelningen av pengarna, säger han.

Jag kan inte annat än hålla med. Ty sedan Filminstitutets jämställdhetspolicy infördes 2006 är målet att ”andelen kvinnor i yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent, bör vara minst 40 procent bland de projekt som får stöd”. I det filmavtal som börjar gälla den 1 januari 2013 är jämställdhetsmålet ännu tydligare formulerat: ”stöden ska fördelas jämnt mellan kvinnor och män”.

Detta är givetvis ett gigantiskt feltänk. För det första borde en jämställd värld inte tala, eller bry sig, om kön överhuvudtaget. För det andra medför en sådan på förhand uppställd fördelning en betydande diskriminering i det fall det finns en kraftig snedfördelning av könen på de som ansöker om stöd. Säg att det under ett år ges bidrag till 20 filmer och att det är 100 män och 10 kvinnor som söker. Detta medför att 100 procent av kvinnorna och 10 procent av männen enligt den från och med 2013 på förhand 50/50-uppställda fördelningen får en bifallande ansökan. Det är naturligtvis lika illa i en omvänd situation med 100 sökande kvinnor och 10 sökande män.

Ergo: Så länge denna på förhand uppställda fördelning tillämpas och det är en majoritet av män som ansöker om dessa produktionsstöd, har Peter Dalle helt rätt i att ”han har fel kön” och oavsett detta har han ALLTID rätt i att det är ”vansinnigt och konstigt att det man har mellan benen ska styra fördelningen av pengarna”.

Nä, självklart borde Filminstitutet titta på filmens potentiella kvalité och inte be den stackars regissören som står framför deras skrivbord med mössan i handen att dra ner byxorna.

Pinsamt.

Nä, heja Peter Dalle! Jag väntar otåligt på Ogifta par 2.

Fotnot:

¹ Det orealistiska i sammanhanget är dock att ingen i verkligheten kan vara så snabbtänkt och slagfärdig som Dalle är i filmen. Det är precis som med Hjalmar Söderbergs dagboksroman Doktor Glas; det enda att anmärka på i den är att det är fullständigt orealistisk att Doktor Glas själv hade kunnat skriva den bländande Söderbergsprosan.

Kvinnodagen – bra eller dålig?

I dag är det internationella kvinnodagen. En väldigt viktig dag. En dag som uppmärksammar ojämställdhet och kvinnors situation över hela världen. En situation som på många håll är allt annat än jämställd. Man kan dock i två steg problematisera denna dag:

Dels kan man som den luxemburgska EU-kommisionären Viviane Reding argumentera för att ”så länge vi behöver fira kvinnodagen, betyder det att vi inte har lika rättigheter. Målet är jämställdhet, så vi inte längre behöver en sådan här dag.” Och ja, det låter ju vettigt och fint.

Men:

Dels kan man gå ännu ett steg längre i sin intellektuella utveckling och likt den tyska feministen Alice Schwarzer argumentera för ett fullständigt avskaffande av dagen och i stället propagera för att 365 dagar om året ska vara för både kvinnor och män.

Detta tycker jag låter ännu vettigare och finare. Visserligen är uppmärksamheten kring denna dag bra och det ena utesluter ju nödvändigtvis inte det andra, men personligen får jag lite ”värnlösa barns dag-vibbar”. Alltså samtidigt som dagen syftar till att uppmärksamma kvinnors ”värnlöshet”, så cementerar den också på något sätt detsamma: kvinnors offerroll, som någon som inte kan klara sig själv, som inte är ett handlingskraftigt subjekt, utan som behöver hjälp.

Men det är kanske just det som många av världens kvinnor till stor del tyvärr behöver. Det är givetvis tragiskt och beklagligt. Så kvinnodagen kanske trots allt fortfarande kan försvara sin plats. Jag vacklar som synes om dess behövda existens. I alla fall i Sverige.

Summasummarum:

Principiellt: Bort med kvinnodagen.
Pragmatiskt: Ha den kvar. Kanske.

Kvinnodagens syfte att uppmärksamma ”ojämställdhet och kvinnors situation” fungerar åtminstone i svenska tidningar emellertid minst sagt bra. Aftonbladet gör bland annat sin årliga genomgång av jämställdhetsstatusen på en del olika områden. Man tar sin utgångspunkt enligt följande:

På alla områden utom ett är 50 procent idealet, då delar kvinnor och män lika. Går utvecklingen mot 50 procent så går den alltså i rätt riktning. Enda undantaget är lönen. Där är idealet 100 procent, det vill säga att kvinnor tjänar lika mycket som män.

Med denna utgångspunkt är dock ett par av de grafiska mätfigurerna i artikeln lite motsägelsefulla. Bland annat får jag inte ihop hur jämställdheten (enligt Aftonbladet alltså definierad som 50 procents fördelning mellan kvinnor och män) kan ha blivit ”bättre” om andelen kvinnliga landshövdingar har ökat från 52 procent till 57 procent (se bild).

Detta är dock talande för hur polariserad och blind den svenska – nota bene: svenska, inte iranska, afghanska eller saudiarabiska – jämställdhetsdebatten är. Jag önskar verkligen av hela mitt hjärta att exempelvis de ovan nämnda länderna fick en släng av den svenska feminismen. Vi har likt materiellt överflöd även överflöd på detta. Kan man skicka sådant i bistånd? Man kanske kan slänga ner Gudrun Schyman i en UFF-container?

Och som om inte detta vore nog, tycker jag att man även kan problematisera Aftonbladets veritabla axiom om 50 procent som ideal. Man kan därför ställa upp två varianter av jämställdhet:

1. Lika utfall: Det vill säga Aftonbladets definition, där målet är 50 procents fördelning mellan könen.

2. Lika regler: Lika rättigheter och skyldigheter för båda könen. Sen behöver fördelningen nödvändigtvis inte bli 50 procent på alla områden, det viktiga är att alla har samma möjligheter.

Den senare varianten lutar jag personligen åt – vilket givetvis inte utesluter att jag kan tycka att det vore bra med en 50/50-fördelning på många områden. Exempelvis föräldraförsäkringen. Och även om riksdag och regering i första hand ska företräda sina väljares åsikter och inte deras kön, så kan jag också tycka att dessa – och många andra offentliga inrättningar – kan ha en normerande funktion och ha en så nära 50/50-fördelning som möjligt.

Tack WordPress, internet och den svenska yttrandefrihetsgrundlagen för ordet!

Ni andra kvinnor, och män, som inte har denna möjlighet har mitt fulla stöd – såväl på kvinnodagen som alla andra dagar!

Varför gillar man det man gillar?

Att ställa frågan ”varför?” tycker jag är synnerligen intressant – och viktigt. Varför gillar man det man gillar till exempel? Varför gillar jag den doften? Varför tycker jag att den där låten är bra, den där tapeten snygg, den där maten god eller den där tjejen vacker? Och finns det över huvud taget ett svar eller är allt bara slumpartat? Det kanske de facto finns ett svar, men det är omöjligt för oss att ta reda på vilket det är?

Det kanske är likt Karl Poppers teori om vetenskap: att vi kan ha hypoteser om sanningen, men vi kan aldrig vara säkra på att vi har nått den? För att emellertid öka sannolikheten för att vi eventuellt har funnit sanningen, bör vi därför enligt Popper utsätta våra hypoteser för så svåra prövningar som möjligt. De som faller läggs åt sidan, de som klarar prövningarna får tills vidare gälla som den hittills bästa hypotesen – och genom denna uteslutningsmetod närmar vi oss förhoppningsvis och troligtvis sanningen.

Nota bene: För att vara en giltig vetenskaplig hypotes måste dock hypotesen för det första kunna falsifieras; den måste kunna vederläggas. Av den anledningen är exempelvis inte påståendet ”Gud finns” ett vetenskapligt påstående, eftersom det inte går att motbevisa (och inte bevisa heller för den delen).

Det vanliga exemplet för att åskådliggöra både detta och många andra vetenskapsteoretiska begrepp, som vi för tillfället kan lämna därhän, är följande:

Vetenskaplig hypotes: Alla svanar är vita. Kan den falsifieras? Ja, det är bara att hitta en svart svan, så är den hypotesen körd. Är hypotesen sann? Nej, det kan vi som sagt aldrig veta. Det kan ju alltid dyka upp en svart svan som sätter allt i en annan dager. Men eftersom alla svanar som hittills har setts har varit vita får hypotesen gälla tills vidare (ja, svarta svanar finns).

Exempel: Förr trodde man att jorden var platt och att solen cirkulerade runt jorden. Det mesta – för att inte säga allt – tydde på att så var fallet. Det var stensäkert. Marken är platt eller hur? Och solen flyttar sig runt på himlen. Jorden måste bara vara platt och har en rund gul sak snurrande runt sig. Med tiden kunde emellertid modernare fysiska beräkningar falsifiera denna ”sanning” och via det så kallade heliocentriska paradigmskiftet visa att jorden i stället var rund och cirkulerade runt solen.

Tidigare bespottade och för hädelse anklagade teoretiker såsom Copernicus och Galilei hade alltså haft rätt. Eller för att vara Poppers vetenskapsfilosofi trogen: tills vidare rätt. För man vet ju aldrig om även denna teori/sanning kommer att falsifieras en dag. Vem vet, det kanske visar sig att jorden i stället är fyrkantig? Fast mer realistiskt kommer nog nästa stora paradigmskifte att ske kring teorin om den mörka energins existens i universum.¹ Spännande…

Pseudovetenskaplig hypotes: Gud finns. Kan den falsifieras? Nej, hur skulle det gå till? Är hypotesen sann? Nej, det kan vi självklart följaktligen inte veta.

Ur detta vetenskapsfilosofiska perspektiv skulle därför inte den initialt ställda frågan ”varför?” – i detta fall om varför man gillar det man gillar – särskilt ofta vara av vetenskaplig karaktär. Men likt pseudovetenskapliga religiösa och existentiella spörsmål inte desto mindre intressant att fundera över.

Så varför gillar man det man gillar då? Och nu när man har slängt av sig det vetenskapliga oket kan man ju likt den bästa kvacksalvande demagog spekulera och argumentera helt fritt.

Jag tror jag tar min utgångspunkt i det ständiga dilemmat mellan arv och miljö. Och även om jag har starka känslor för det genetiska, så lutar jag trots det i detta fall kraftigt åt miljösidan.

Hypotesen är därför något i stil med följande: Man gillar det man gillar på grund av vilka känslor, begär och minnen – såväl omedvetna som explicita – olika företeelser väcker, företrädesvis härstammande från barndomen.

Och ja, hypotesen är tydligt freudiansk – med en uttrycklig (om än inte helt likartad) generalisering av principen bakom begreppet Oidipuskomplex (eller Elektrakomplex) till de flesta preferenser man har i livet (d.v.s. det man gillar).

Med andra ord: Förnimmer man en doft som exempelvis påminner om hur det doftade under sin barndoms sorglösa somrar hos sin mormor och morfars sommarstuga, så ”gillar” man antagligen den doften. Och för att i detta sammanhang återknyta till den freudianska utgångspunkten har jag till och med för mig att jag har läst att tjejer omedvetet attraheras av killar med samma parfym/rakvatten som sin pappa.

Luktsinnet är för övrigt det av kroppens sinnen som har bäst ”minne”. Förnims en doft kan man på ett ögonblick kastas långt tillbaka i tiden. Plötsligt får nyklippt gräs en att stå på en fotbollsplan, vara 10 år gammal, få bollen i ett friläge, sätta den i krysset samtidigt som man i ögonvrån ser alla föräldrar stå vid sidlinjen och med en närmast psykotisk emfas skrika ”fotboll, fotboll, fotboll”.

Eller hör man musik man förknippar med något positivt man tidigare har upplevt, så ”gillar” man den: ”Den här musiken spelade alltid min gammelfarmor på sin grammofon, den får mig alltid att känna mig glad till mods, en skön känsla sprider sig i kroppen” eller ”Den här skivan spelade vi då vi åkte på roadtrip i USA 1984” eller ”Den här låten dansade jag tryckare till på skoldiskot när jag var 9 år”. Ibland vet man dock inte varför man gillar en viss typ av musik, men tänker man efter så finns det nästan alltid mer eller mindre tydliga associationer med tidigare upplevelser. Upplevelser som ägt rum mer eller mindre tidigt i livet.

Redan en liten bebis tycks ha dessa drag av nostalgisk regression. Ty det finns ett enda ord/ljud som har samma betydelse på alla världens språk: nämligen det som betyder tyst: ’hysch’. Det antas påminna om det susande ljud som alla människor förnimmer under fosterstadiet i livmodern. Det pulserande ljudet av människans blodomlopp skulle därför vara människans äldsta imitation.² De flesta föräldrar märker också snart att ”hyschande” läten och ett slumpmässigt, skumpaktigt vaggande är det bästa sättet att få små barn att sova. Allt tydligt påminnande om den trygga, susande och skönt skumpande tillvaron i mammans mage. Och även i vuxen ålder är ju skumpande tåg, bakomskvalande röster och susande ljud sövande.³

Således: Allt som skapar någon sorts ”trygghet”, det ”gillar” man. Och ofta är det som skapar trygghet olika former av positiv igenkänning – mer eller mindre medveten – från barndomen (eller åtminstone någon gång tidigare i livet).

Man kan också vidga detta till att förfäkta hypotesen ”att man har fötts för sent” som i Woody Allens Oscarsbelönade film Midnight in Paris (2011). Det vill säga, man kan även ”längta” till, ”gilla”, en tid – med alla dess kläder, musik och konst – långt före sin egen födelse. En tid man tror är bättre. Dock blir det som filmen visar ett evighetsspel, där alla hela tiden längtar tillbaka till en tidigare epok, och att vi ändock till sist bara kan leva på ett ställe: i nuet.

Men ett ”nu” alltså fyllt av intryck från det förgångna…

Fotnoter:

¹ En gigantisk mörk energi antas finnas i universum eftersom beräkningarna av bland annat vårt solsystems rotation i Vintergatan annars inte går ihop.

² Lindström, F. (2002). Jordens smartaste ord. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

³ Prova exempelvis att lyssna på den havsbris eller det vågskvalp som ibland sänds på nätterna i P1.