Dum och ännu dummare

Trots att den gamla, fina och anrika sporten ishockey har ett fullständigt horribelt seriesystem, och att de som har ansvaret för detta – d.v.s. Hockeyligan och Ishockeyförbundet – ständigt lyckas överträffa sig själva i idioti, så har jag ändå en naiv föreställning om att ”nu är botten nådd, nu kan det inte bli värre”.

Men det kan det. För varje gång blir jag brutalt och skoningslöst sviken av min, trots allt sympatiska, godtrogenhet.

Ty det finns endast två saker som är oändliga: universums expansion och idiotin hos de som styr svensk hockey. För dem finns inga gränser.

Jag ska försöka komma ihåg det från och med nu.

Innan jag kom till denna deprimerande insikt hade jag emellertid en romantisk förhoppning om att en försoning likt denna skulle kunna ske:

Alltså en gång på gång sviken Fru Justitia som vandrar sorgset efter hopplöshetens väg mot evigheten, när plötsligt ett hopp tänds vid den tillryggalagda horisonten. Modstulet vänder hon sig om. På en liten, men bärande, moped kommer en tapper budbärare från Svenska Ishockeyförbundet farande. Han vinkar ivrigt och ropar ystert. Och även om hela hans jovialiska uppsyn signalerar glädje och oreserverad försoning, vågar inte – kan inte – den ständigt bedragna, och därav närmast apatiska, Fru Justitia ändra sitt dystra ansiktsuttryck. Speciellt inte sedan budbäraren slagit av mopeden och på ett ögonblick förändrat sin initiala gladlynta framtoning till en provocerande stursk apparition. Fru Justitia tittar skeptiskt. Hon kan ju inte veta då att det hela är dramaturgiskt genialt arrangerat av Hockeyligan. En genialitet de tidigare varit näst intill omänskligt skickliga på att dölja.

När så det heliga budskapet om att Hockeyligan till slut lyckats ta sitt förnuft till fånga och i samma stund slagits av snilleblixten att ”de ska utforma ett sportsligt rättvist seriesystem” – ”det är ju trots allt SPORT vi håller på med”, hade tydligen någon byråkrat insiktsfullt sagt – når Fru Justitia, kan dock inte hennes vemodiga sinne stå emot den oförställda glädje som likt en spontan publikvåg sprider sig genom hennes rättvisa kropp.

Hon hoppar över de adjektiva stegen skeptisk, tvivlande, förhoppningsfull och övertygad, och går på en millisekund direkt från dystert hopplös till oreserverat tillitsfull och optimistisk. Halleluja! Prisa hockeyguden! Hon bestämmer sig också, som en hyllning och symbol för den sportsliga rättvisa som nu skall införas i sporten ishockey, för att lägga två puckon… förlåt, puckar… i den symboliska vågskålen och byta ut sitt traditionella svärd mot en hockeyklubba. En Easton Stealth RS Grip.

Men tillbaka till den dystra verkligheten. I stället för att som i klippet säga ”totally redeem yourself”, tvingas jag tyvärr säga:

”När man trodde att de om möjligt inte kunde bli dummare, när man trodde att seriesystemets redan inneboende osportslighet inte kunde bli värre, så kommer de nu med ett förslag om att det lag som till äventyrs skulle åka ur Elitserien – och därmed gå miste om pengabidrag från Hockeyligan på 26 miljoner – ska erhålla en sorts fallskärm. En fallskärm bekostad av det lag från Hockeyallsvenskan som går upp.”

Det allsvenska laget ska alltså ge bort en del av det rättmätigt övertagna pengabidraget till det elitserielag som uppenbarligen är så sportsligt dåliga att de har åkt ut.

Varför i hela friden då?!!!

För att visa hur uppåt väggarna korkat detta är, kan man översätta dessa ekonomiska variabler till det allt egentligen borde handla om, d.v.s. sport.

Således: Varför inte låta det uråkta elitserielaget spela i allsvenskan med ett antal sportsliga handikapp (läs: fallskärmar)? Kanske börja matcherna med en 3-0-ledning, bara behöva sitta 1 minut i utvisningsbåset eller slippa offsideregeln så det blir lättare att komma in i anfallszonen?

Och den stackars allsvenska nykomlingen i Elitserien ska givetvis ha motsvarande ”straff”. D.v.s. börja matcherna med att ligga under med 3-0, sitta 3 minuter i utvisningsbåset och ha två blålinjer med offside att passera.

Man bara skakar på huvudet. Man skakar tills man blir yr i huvudet och hoppas att det hela ska vara en snurrig mardröm. Men i stället får man bara ännu mer huvudvärk än man av förslaget redan hade.

Suck. Det är de som styr svensk hockey som är snurriga i huvudet. Inte jag.

Avgå alla.

Väck mig när hela den här osportsliga mardrömmen är över.

Gonatt.

Sluta dalta

Det är med en stänk av sorg jag läser efterorden till Göran Häggs imponerande genomgång av den svenska litteraturhistorien – och då inte i första hand för att en mycket intressant och läsvärd bok på 692 sidor går mot sitt slut. Nä, det är för att jag efter alla dessa sidor, fyllda av ljuvlig eskapism, blir smärtsamt påmind om den bistra verkligheten – både den historiska som existerade jämte de avhandlade författarna och de följder den fått för den kontemporära.

Göran Hägg är från början helt ärlig med att han skriver, till skillnad mot tidigare litteraturhistoriska genomgångar, subjektivt och värderande. Det är en mycket underhållande och befriande läsning. Nu har jag i och för sig, skamligt nog, inte läst en enda bok i den svenska litteraturhistorien, så jag kanske därav inte stör mig på Görans värdeomdömen. Jag har liksom ingen egen uppfattning att jämföra med.

Nåväl, det är trots allt härligt med en rak och ärlig text. Göran är tuff och tycks minsann inte vara rädd att stöta sig med någon. (Visserligen har lejonparten av de som omskrivs i boken sedan länge ”gått vidare” – kanske till Nangijala, för att försöka få in en krystad litteraturreferens. Men ändå, lite tuff är han.)

Det är därför – efter all den befriande ärligheten, den sköna litterära nostalgin och den ljuvliga eskapismen – lite tråkigt att läsa efterordens ängsliga reservationer.

Göran skriver i en passus:

För ögonblicket är det emellertid i stort sett bara en enda aspekt på urval och omdömen som diskuteras inför litteraturantologier, översiktsverk och läroböcker. Hur många kvinnor finns med? […] Jag vill gärna föreställa mig att detta är det hittills jämställdaste verket i genren […]. Kanske visar det sig att jag har fel – jag har inte suttit med måttband.

Att kvinnor under långa tider i hög grad var utestängda från den litterära offentligheten är givetvis bedrövligt (det är så självklart att det nästan inte behöver sägas), men det mest intressanta från ovanstående citat är emellertid att den initialt välmenta, och av uppenbara skäl minst sagt välbehövliga, kvinnokampen tycks ha slagit över – som på så många andra områden i vårt nutida samhälle – och medfört att det även inom litteraturen finns detta ensidiga kvinnofokus, gärna i termer av kvantitet. Vilket naturligtvis är ett feltänk.

Diskursen tycks fungera som ett skepp i en häftig storm som inte kan stå rakt upp, utan antingen har slagsida åt det ena eller det andra hållet. Alla skeppets kanoner och folk ombord dråsar hjälplöst över däcket, sedan det för tillfället mäktiga och tunga tolkningsföreträdesetablissemanget bestämt sida. Förr bestod detta av enfaldiga manschauvinister, i dag av lika goda kålsupande mediafeminister.

Vidare skriver Göran:

Det går att i det föregående hitta nedsättande omdömen om kvinnliga skribenter, men aldrig i deras egenskap av kvinnliga skribenter.

Jag förstår att denna reservation och förtydligande givetvis har samband med den historiska förkastliga litterära kvinnodiskrimineringen – som förmodligen bland annat innehöll nedsättande omdömen om kvinnor just för att de var kvinnor.

Men i en text – fylld av befriande ärlig kritik, som vågar skriva rakt ut att någon, man som kvinna, är kass – skriven i nutid, som är en tid av jämställdhet och mängder av framgångsrika kvinnliga författare, borde det inte behövas.

Men vi lever också tyvärr i en tid med det kvinnliga offerkortet i leken. Det går därför nästan inte att kritisera en kvinna utan att bli anklagad för sexism. Och det är väl därför Göran – tyvärr – mer eller mindre är tvingad att lägga till ett dylikt förtydligande.

Men, nota bene, det är bara sexism om det gäller en kvinna; en man kan man, som sagt, kasta hur mycket skit på som helst. Det står till exempel inte en motsvarande manlig reservation: den i boken svidande kritiken mot bland andra Heidenstam förtydligas inte på samma sätt, d.v.s. att den ”inte beror på att han är man”, utan för att Göran helt enkelt tycker att han är kass. Gott så.

Själv löpte jag dock, till skillnad mot Göran som alltså vek ner sig i efterorden, hela linan ut och i tidigare inlägg sågade pianisterna i ”Så ska det låta”, utan att förtydliga att jag ”inte sågade dem för att de var kvinnor”. Ja, jag nämnde inte ens att de var kvinnor, eftersom det i sammanhanget givetvis är helt irrelevant.

Ty jag har inte – hittills i alla fall – sett någon manlig pianist spela piano med sin penis, som en sorts extra hjälpande patriarkal hand. (Ej heller på samma sätt skrivit en bok.)

Kön är alltså, i sann jämställdhet, helt ointressant. Så snälla feminister: sluta spela ut det kvinnliga offerkortet och sluta räkna antal snoppar och snippor; det förstärker ju bara fokus på just kön. Och ni andra: sluta reservera era åsikter, sluta dalta, annars kan inte sann jämställdhet uppnås. Vi måste hjälpas åt att räta upp det kantrade samhällsskeppet på en rak och jämställd köl.

Tack på förhand!

Så visste jag det skulle låta

För sju år sedan slutade Peter Harryson som programledare för succéprogrammet Så ska det låta. Efter en lika lång avhållsamhet från samma program, kunde jag inte motstå att utmana mina reaktionära och nostalgiska tendenser då fyra briljanta GAS-medlemmar i söndags gästade programmet.

Dessa gäster gjorde mig som väntat inte besviken. Vad gäller programmet som sådant fick dock mina nämnda tendenser tyvärr en del vatten på sin redan snabbt bakåt snurrande kvarn.

Jag har tre saker att säga. Helt i Robert Gustafssons reaktionära vaktmästaranda:

För det första: Visst, pianisterna är säkert inte tondöva, men oj vilken klasskillnad det är rent musikaliskt. Med Anders Berglund och Robert Wells vid flygelrodren var det pianot som var det drivande huvudinstrumentet. Alltifrån skönt jazzig pianobarstämning till intensiva ”pianoriff” i absolut världsklass. Och då kameran svepte runt bakom lagen kunde man fascinerat studera deras passionerade pianoekvilibrism. (Bara Anders Berglunds skratt och funderingen kring ”vilket coolt sätt Robert Wells ska avsluta den här låten” saknar jag.) Nu vet jag inte ens om pianisterna hördes alls. Spelade de över huvud taget? Jag vet inte.

För det andra: Åh, vad jag är trött på publik i tv-studios. Jag klarar inte av dagens krystade applåder i tid och otid. Varför ska det till exempel applåderas så fort en deltagare har tagit den första tonen på en låt som kanske inte alls kommer låta bra? Att det ska vara en applåd efter ett framförande kan jag köpa, men att det dessutom ska komma en till fem sekunder senare när Peter Settman – visserligen med ett emfatiskt applådlockande tonfall – säger ”bra!” och ytterligare en när han strax därpå säger ”det blir poäng för det”, förstår jag inte. Och varför i hela friden ställer sig publiken upp mitt i en låt? Skämskudde fram. Så var det inte på Peter Harrysons tid.

Publiken beter sig ungefär på samma psykotiskt förledda sätt som i detta galenskaparklipp, från ca 2,25 min:

Detta fenomen gäller för övrigt alla tv-program i dag. Skavlan är ytterligare ett skräckexempel. Det går ju knappt att kolla på numera. De understundom riktigt intressanta samtalen störs hela tiden av publikens krystade applåder. Gästerna och inte minst Fredrik själv är inte heller oskyldiga. De styrs likt naturliga betingningsprinciper och förstärker givetvis det beteende som tydligen går hem hos publiken. Det resulterar i ett ständigt flirtande efter feedback med inte helt lyckade skämt och oneliners, varefter Fredrik dessutom är tyst eller möjligen fnissande tittar ner i sina manuskort, vilket får publiken att känna sig osäker, ”ska vi klappa nu eller?”. Och ja, verkar de flesta efter ett kort ögonblick av reflektion chansa på är rätt. Detta gör programmet onödigt ytligt och hackigt. Styr upp detta omedelbart Henric von Zweigbergk.

Man kan i sammanhanget med fördel jämföra med det briljanta programmet Videokväll hos Luuk. Ingen publik och en fantastiskt skön, lugn och koncentrerad stämning i studion. Mer sånt. Men jag antar att dagens synnerligen otrogna tv-tittare tyvärr snabbt zappar förbi ett program som inte har denna maniskt applåderande publik. ”Åh, det här verkar många tycka är bra! Det tittar jag på!”

För det tredje: Även om jag vet att Så ska det låta alltid lidit av en form av konstlad spontanitet, så verkar denna spontanitet – programmets kärna – vara ett alltmer avlägset minne blott. Allt är numera pinsamt uppenbart regisserat. Ibland tänker jag: varför inte helt strunta i själva tävlingen – och den härliga spontanmusikalitet den i sin grundidé ska framkalla – och i stället låta alla deltagare uppträda på en scen med valfria, välkända och inrepade låtar. Ty nu förpackas allt i en rätt så onödig kvasi-spontan tävling, allt för att ändå få gästerna att framföra de låtar man vill. Varför ta denna omväg? Varför inte visa direkt vad folk vill se?

En inte helt långsökt liknelse kan här göras med dokusåpan Big Brother. Ty den är ju bara en konstlad programidé och tillika svepskäl för att kunna visa folk nakna. Varför ta denna omväg? Varför inte visa direkt vad folk vill se?

I Så ska det låta fanns förr emellertid mer utrymme för spontana musikaliska utsvävningar fångade i stunden – och det är ju då programmet är som bäst. Till exempel Fredrik Lindströms – i de höga tonerna – något sura version av Sofia dansar go go, Jonas Gardells oemotståndliga och oväntade Trubbel-duett med Tova Carson eller Siw Malmkvists härligt otajmade avslutningskoreografi i Främling från det allra första programmet den 17 januari 1997.

Situationer skapade i nuet. Som inte behöver vara perfekta. En aforism som också är värd att tänka på över huvud taget.

Och på tal om musik skapad i stunden:

Moralfilosofi och monarki

Moralfilosofi – det vill säga den del av filosofin som försöker besvara frågor av typen ”vad är rätt?”, ”hur bör man bete sig?” etc. – tycker jag är ett av de mest intressanta ämnen som finns. Och också ett av de viktigaste. Det är därför sorgligt hur lite dessa frågor diskuteras i det allmänna mediala utrymmet.

Det borde diskuteras mycket mer, på nyheterna, i Debatt, Agenda o.s.v. Politiker och andra makthavare borde oftare få frågor om deras bakomliggande moralfilosofiska motiv. Varför de tycker som de tycker, varför de gör som de gör; argumenten (om det finns några) borde skärskådas noggrannare.

Men vi lever i ett flyktigt och ytligt samhälle som inte har tid att stanna upp och reflektera på ett djupare plan. Då är det lätt att med sin trötta och stressade ekorrhjulshjärna inskränka sin dagliga konsumtion av reflektion till en modebloggs senaste outfit och basera sina (kortsiktiga) politiska åsikter enkom på hur många extra hundralappar man får i månaden (så man har råd att köpa denna outfit eller kunna idka någon annan typ av slit-och-slängkonsumtion).

Fast om man nu trots allt skulle lyckas med konststycket att värja sig mot samhällets flyktighet och ytlighet, och medelst en imaginär machete slå sig fram på samhällets offentliga väg, kantad av förföriska reklambanners, lättsmält kommersiell TV, skvallrande Facebook-inlägg, ovarvade tv-spel och intetsägande debatter där folk varken får tala till punkt eller, som sagt, får frågor om sina moralfilosofiska motiv, så kan man mitt i all efemär prålighet faktiskt nå fram till en fantastiskt skön och reflekterande oas: Moraltestet i programmet Christer i P3. Där diskuteras de av mig så efterlysta, intressanta och viktiga moralfilosofiska frågorna ytterst explicit, varefter en lika intressant argumentationsanalys utförs av ”testets skapare och ständige utvärderare” professor Bengt Brülde.

I detta test finns mängder av infallsvinklar att diskutera – både i frågorna, svaren och i den efterföljande analysen. Ett av de vanligaste argumentationsfelen i testet är att man hänvisar till ”traditioner”, ”historien” etc. Speciellt i en fråga huruvida det ”är rätt att döda djur för att få mat eller kläder, trots att vi kan misstänka att de lider”, är det vanligt att den svarande förklarar sin jakande åsikt med argument av typen ”så har vi alltid gjort”, ”det ligger i människans natur”, ”det är tradition” etc. Alla dessa ”argument” är givetvis nonsens ur ett argumentationsanalysperspektiv. Det vill säga, bara för att vi har gjort på ett visst sätt tidigare betyder inte det att det ”är rätt” att fortsätta att göra det. Det är således inget argument i frågan.

Detta historiska kvasi-argument brukar också inte sällan kunna höras i debatten om monarkins bevarande: ”Det är en historia vi ska vara rädda om”, ”det är svensk tradition” etc.

Och ja, nog är monarkin något historiskt alltid. Det blir man inte minst påmind om vid kungliga högtider, exempelvis kronprinsessbröllopet sommaren 2010. Jag fick då gnugga mig i ögonen; ser jag verkligen det jag ser? Är det en lång parad genom staden med flaggviftande undersåtar? Är det alléer av soldater i 1700-talsutrustning som med honnör och höjd värja längs en utrullad matta välkomnar gamla, nypermanentade tanter med pråliga klänningar, diadem och adliga namn – direkt upptinade från medeltiden? Hör jag kronprinsessan från den kungliga balkongen – som hämtad från sagornas värld – ”tacka folket för att de givit henne sin prins”? Och sänds hela skiten i Sveriges Television?

Ja, tyvärr.

Det hela var bisarrt. Vilket är synd att säga om en kärlekens högtid, men det kan inte hjälpas. Det var bisarrt. Det var som att beskåda en välgjord och realistisk dokumentär från Gustav Vasas militärdiktatur eller Nordkoreas kontemporära dito. Men med de i sammanhanget väsentliga skillnaderna att folket – tyvärr och obegripligt – sluter upp helt frivilligt och att giftermålet – till min stora och oförställda glädje – sker av äkta amorösa skäl.

Nu är ytterligare en kunglig högtid i antågande. Det vill säga nedkomsten av den inkarnerade syntesen av denna äkta kärlek. För tydligen är det så att Victoria och Daniel vid något tillfälle lämnats utan uppsikt av både skvallerpressen och Säpo (skandal!) och då, enligt uppgift, haft sex med varandra. Detta ska ha skett i början av juni 2011 – kanske efter nationaldagsfirandet, kanske på morgonen efter – varför den beräknade nedkomsten enligt hovet är i ”början av mars”.

Vi kommer då att återigen översköljas av motbjudande anakronism. En försmak av denna redovisas i en faktaruta i Aftonbladet. Enligt denna så sker vid en kunglig födsel bland annat detta:

  • Riksmarskalken meddelar rikets ledning om födseln.
  • Det hålls en traditionsenlig vittnesbekräftelse av talman, statsminister, riksmarskalk samt överhovsmästarinna, som med underskrifter och sigill bekräftar… öh, ja, jag vet inte riktigt vad de egentligen ska bekräfta, det framgår inte av faktarutan… att ungen verkar ha kommit ut ur rätt hål eller nåt kanske? Kanske är de med under själva förlossningen för att vara riktigt säkra på sin sak?
  • Kungen kallar till en konselj där han informerar regeringen om titel, namn, tilltalsnamn samt tilldelat hertigdöme/hertiginnedöme för tronarvingen.
  • Det skjuts salut från Skeppsholmen i Stockholm samt vid salutstationerna i Boden, Härnösand, Vaxholm, Fårösund, Karlskrona och Göteborg enligt Försvarsmaktens ceremonibestämmelser.
  • I Storkyrkan hålls dagen efter födseln¹ en tacksägelsegudstjänst, Te Deum, vilket är en gammal kyrklig ceremoni som äger rum vid viktiga händelser i kungahuset. Inbjudna gäster är den närmaste familjen, representanter för riksdag, regering och övriga representanter från det officiella Sverige samt hovets personal.

Åtminstone jag känner en stor spontan avsmak vid läsandet av denna lista. Sker detta verkligen i nådens år 2012 i den moderna demokratin Sverige? Tydligen. För mig låter det som något från, åtminstone, 1700-talet.

Men på samma sätt som att argument med hänvisning till gamla traditioner inte kan godtas till förmån för monarkin, så kan heller inte det omvända gälla för argumentation mot monarkin. Det vill säga, bara för att något är gammalt, som åtminstone tycks höra hemma på 1700-talet, så betyder inte det med automatik att det är dåligt.

Nä, det måste till bättre argument – från bägge sidor. Riktiga argument, som är fria från irrelevanta faktorer som ”känslor” och ”traditioner” etc. Saken måste ses med så objektiva och klarsynta ögon som möjligt.

De argument som då blir kvar för de traditionsdyrkande rojalisterna är att monarkin sägs fungera som en enande, opolitisk kraft i samhället (vilket jag förvisso också tycker är flummiga känsloargument) samt det betydligt mer relevanta, att det påstås ha ekonomiska fördelar; Sverige tjänar pengar i form av uppmärksamhet, souvenirer och turism på sitt sagoliknande, nostalgiska och eskapistiska kungahus.

Mot detta står sedan sakliga och principiella demokratiska argument: För det första ska en statschef i en demokrati utses genom val, inte genom arv, och den ska också kunna röstas bort. Den fina devisen om ”alla människors lika värde” kan därför ifrågasättas – speciellt eftersom kungen dessutom innehar åtalsfrihet och inte kan dömas för något brott.

Efter den tidigare mötta kompromissen om kungens formella makts avskaffande på 1970-talet (och påståendet att kungen i dag därav skulle sakna makt är ju kvalificerat skitsnack), är kungahusets syfte och plikter dessutom synnerligen luddiga. Alla andra offentliga inrättningar, myndigheter, politiker etc., står under en särskilt stipulerad kontroll och insyn medelst konstitutionsutskott, offentlighetsprincip etc. Detta saknas helt för det icke-demokratiska kungahuset.²

Men en majoritet av det svenska folket är – beklagligt och obegripligt nog – för monarkin. Det hela blir därför en klassisk demokratisk paradox: vad gör man om majoriteten är för något som per definition är odemokratiskt?

Hoppas den kloke kungen själv inser det orimliga. För om kungen vill följa sitt valspråk – ”för Sverige i tiden” – gör han bäst i att abdikera och förklara Sverige republik.

Och om inte rojalisterna vill avskaffa monarkin av alla dessa sakliga, demokratiska skäl, så kan de väl gå med på att göra det för kungahusmedlemmarnas egen skull (för deras väl och ve vurmar de väl för eller är det verkligen enkom själva statsskicket de gillar?). Ty i dag är det ju en sorts svensk hederskultur: kronprinsessan måste inte bara ha sin pappa kungens godkännande av tilltänkt brudgum, utan även statsministerns välsignelse. Sjukt. Dessutom inskränker monarkins neutralitet deras yttrandefrihet och de tvingas att vara politiskt obundna – dock måste de bekänna sig till den kristna kyrkan, varför även deras religionsfrihet inskränks.

Stackars människor. Och stackars bebis. Ty även om den kommer vara född med silversked i munnen, bo på ett slott och leva på ett skönt apanage hela livet, så är detta utstakade, begränsade och närmast diskriminerande rojalistiska liv en inte så liten smula tragiskt. Nä, det är ju en hel bulle. En stackars oskyldig liten bulle som nu ligger i kronprinsessan Victorias mage och jäser.

Undra om den någonsin kommer att höra talas om moralfilosofi?

Fotnoter:

¹ Såvida inte födseln sker på en lördag, då hålls gudstjänsten följande måndag.

² Det enda positiva med kungahuset är att de genom åren varit tacksamma att skämta om. Allt från enklare skämt som:

– Grattis på namnsdagen!
– Vadå? Det är väl varken Carl eller Gustaf i dag?
– Nä, men det är den 16:e…

Till mer träffande satir som:

Länkar: AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, AB, DN, DN, DN, GP, GP, HD, SK, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SR, SVD, SVD, SVD, SVD, SVD, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT, SVT.

Könsrasism i SVT:s Veckans brott

Veckans brott i SVT är ett fantastiskt bra program. För det första finns det alltid nervkittlande ämnet brott där som en grund – som en björn på stranden¹ (det är lite som den populära litterära deckargenren som låter läsaren utan risk känna spänning och närma sig farliga saker).

Sen är det intressanta och informativa reportage. Redan här hade det varit ett sevärt och bra program. Men lägg sedan dessutom till unikumet Leif GW Persson, som relativt fritt får orera kring de aktuella ämnena med sina fantastiska liknelser och dräpande oneliners, så får man ett program som absolut inte bör missas.

Den som på ett skickligt sätt ska fungera som en straight man och ställa ”de dumma frågorna” till Leif, och som på så sätt driver fram dessa underhållande kommentarer, är journalisten Camilla Kvartoft. Hon har en gedigen bakgrund på Studio Ett i P1 och sköter sin programledarroll i Veckans brott på ett bra sätt. I senaste avsnittet tyckte jag dock att hon tyvärr trampade rejält i det alltmer infekterade och – glädjande nog – ifrågasatta feministträsket.

Följande hände: Med anledning av att det är 10 år sedan Fadime Sahindal mördades av sin pappa, så diskuterades fenomenet hedersmord. En kvinnlig advokat var inbjuden för att tala om ämnet. Hon var mycket vettig, insatt, kunnig och hade en självsäker svada att till och med den svårimponerade Leif såg förtjust och hänförd ut (han hade inte det där andra ”nedlåtande leendet” han ibland kan ha då han tycker att någon har fel).

Hon talade om hur viktigt det är att ”ha de rätta kunskaperna”. För annars ser man inte problematiken, man ser inte motiven och kan inte hitta alla gärningsmän, det vill säga kollektivet som är inblandat: familjen, släkten. Man kan då heller inte vare sig lagföra de som begår brotten eller skydda offren.

Lite senare i diskussionen säger Camilla Kvartoft:

Det finns ju dom som ändå hävdar att det är rasistiskt att tala om hedersbrott, att man pekar ut vissa kulturer och att det är bättre att säga ”mäns våld mot kvinnor”.

Ok, för då pekar man ju inte ut en viss grupp?

Advokaten har alltså precis poängterat hur viktigt det är med de rätta kunskaperna, att förstå de kollektiva strukturerna, se det komplexa i de hedersrelaterade brotten, och då vill alltså programledaren ”vidga perspektivet” flertalet nivåer ut från den mycket lilla minoritet som sysslar med dessa vidriga brott, till det mycket svepande – och tröttsamma – uttrycket ”mäns våld mot kvinnor”. Man häpnar. Då har man ju helt tappat ”den så viktiga kunskapen” och är verkligen långt ifrån att ”ringa in problemet”.

Det är ungefär lika korkat som då man försöker hitta en redan svårfunnen nål i en höstack, bestämmer sig för att sluta leta i den relativt begränsade stacken och i stället blandar ut den med hälften av jordens totala tillgång på hö.

Och om man nu vill undvika att peka ut någon specifik religion eller kultur, så ska man kanske också undvika att peka ut ett visst kön.² För det, om nåt, är ju utpekande och stigmatiserande, eftersom det statistiskt sett finns betydligt fler oskyldiga ”i gruppen män”, än om man specificerar problemet – och därav erhåller mer av den så viktiga kunskapen – så långt det går.

Därmed inte sagt att männen och de patriarkala strukturerna inom dessa grupper inte är det stora problemet. Men det är en väldigt stor skillnad på att säga det specifika ”det finns våldsamma patriarkala element i vissa kollektiva kulturer” och att säga det svepande och svartmålande ”mäns våld mot kvinnor”³.

Detta är ingen personlig kritik mot Camilla Kvartoft. Hon förmedlar bara politiskt korrekta tankar som finns i samhället; hon tänker säkert inte, utan gör detta helt automatiskt: alltså kastar stigmatiserande och fördomsfull skit på den enda grupp i samhället som det i dag är fullständigt legitimt att kasta på – det vill säga män.

Fotnoter:

¹ ”Björn på stranden” är ett berättartekniskt hjälpmedel för att fånga läsarens/tittarens spänning och göra en historia bättre. Det vill säga, det är tämligen ointressant att läsa/se ett kärlekspar sitta på stranden, men om man i bakgrunden lägger in ett hot – exempelvis en björn – så blir det genast mycket mer spännande.

² Dessutom konstateras det ju i reportaget att det är män såväl som kvinnor som är drabbade och män såväl som kvinnor som är skyldiga. Så av rena faktamässiga skäl är det ju också en olämplig formulering.

³ Eller varför inte köra ”vissa mäns våld mot kvinnor” som nytt feministiskt mantra? Denna lilla förändring skulle underlätta motsättningarna mellan könen, som tyvärr – mycket på grund av den här feministiska konfrontativa retoriken – existerar och också riskerar att förvärras ytterligare.