Religion, humanism och Postkodlotteriet

Kan man tillämpa en sorts ”sist in, först ut”-princip vad beträffar Sveriges relation till Kristendomen? Vad ger egentligen mest tröst, lycka och välmående i ett sekulärt samhälle? Och vad har egentligen Postkodlotteriet i sammanhanget att göra?

Kristendomen nådde, i sin utbredning över Europa, det nordliga Sverige relativt sent, samtidigt som Sverige i dag anses vara ett i hög grad avkristnat, sekulariserat samhälle – med en stat som inte baserar sina lagar på någon religion, utan är neutral i trosfrågor (detta sekulariserade samhälle behöver dock nödvändigtvis inte innebära att färre människor är religiösa – även om så antagligen också är fallet – bara att det offentliga hålls konfessionsfritt och att tron är personlig).

För min egen personliga del, så har jag – trots att jag är född i en icke-religiös familj i det, relativt många andra länder, sekulariserade Sverige – haft en relativt medveten kristen tro. Kanske delvis förmedlat via min lågstadielärare, som var av den ”gamla skolan” och varje morgon arrangerade böner och psalmsång. Jag minns hur jag fascinerades av de bibliska berättelserna och tog starkt intryck av religiösa fenomen. När jag blivit äldre har väl en mer skeptisk hållning infunnit sig. Och ett antal år av akademiska studier – med tillhörande sekulär västerländsk vetenskapsfilosofi, främst representerat av Poppers falsifikationskriterium – främjar kanske i först hand en mer tvivlande agnostisk position.

Som en motvikt till det alltjämt starka inflytande över olika samhälleliga lagar, normer och värderingar världen över, som religiösa ideologier och organisationer utövar – inte sällan vidmakthållet med hjälp av hot och straff – tror jag därför att det är bra att det, i någon slags dialektisk anda, finns en motsatt sekulär och humanistisk livsåskådning, där i stället människan själv är i fokus och ges ett eget värde och det fulla ansvaret för sin moral och sina handlingar.

Något viktigt som emellertid har slagit mig då jag har läst religion på universitetet, och som kanske många med mig inte så ofta reflekterar över, är att denna, för oss i den sekulariserade delen av världen närmast självklara dikotoma diskursen – med ett definierat och separerat religionsbegrepp – inte med samma självklarhet finns överallt i världen. Bara en sån sak som att det på många ställen inte ens finns ett begrepp (eller för all del skolämne) som heter ”religion”.

Jag kan också i sammanhanget lägga till ett par, som jag tycker, pregnanta citat från sällskapet Humanisternas idéprogram (s. 3):

Humanismen bedömer etik och politik utifrån deras följder för mänsklig lycka och välfärd. […] Humanismen försvarar alla människors rätt att leva sina liv hur de vill, så länge de inte inkräktar på andras liv och frihet.

Denna form av hedonistisk konsekventialism, kombinerat med den sympatiska liberala grundprincipen, är lätt att tilltalas av och utesluter ju faktiskt inte att även religion kan vara det som för den enskilde individen just ger denna lycka och välfärd. Det låter i alla fall sunt att – som Humanisterna vill – ha ett fritt, sekulärt och demokratiskt samhälle, men alltså däri nödvändigtvis inte ha vare sig (av samhället) påtvingade sekulära eller religiösa individer.

Min numera sekulära och vetenskapliga syn på världen ger mig emellertid livsfilosofiska luckor och en viss tomhet. Jag kan därför ibland känna en saknad efter en helhetsförklaring av världen och livet som många religioner ger (dock ingen ”förklaring” i vetenskaplig mening, men ändå). Men denna eventuella brist kanske – ur det hedonistiska konsekventialistiska perspektivet – uppvägs rent lyckomässigt av en slags självförtroendedimension som ges i och med humanismens sekulära tilltro till ”människan själv” i stället för till religion och högre makter.

Tyvärr tycks dock denna sekulära och humanistiska ”tro” i många fall bara fungera då allt ”flyter på” utan problem. Vid dödsfall eller andra krissituationer kan det hända att den allra mest hårdnackade ateist bokstavligt talat ”kryper till korset” och söker ett något skenheligt andligt stöd. Inget fel i det, men man kan ju lite skämtsamt fundera över vad Gud (om han/hon nu finns) tycker i frågan. ”Jaså, nu passar det minsann…”

För mig, som väl närmast alltså kan liknas vid någon form av agnostiker, inbillar jag mig att det emellertid finns ett i alla fall lite mindre skenheligt utrymme för tillbedjan till högre makter. Det har faktiskt i mitt fall utökats till en daglig återkommande bönevana. Jag har inte bestämt mig för om det (1) beror på min utpräglade neurotiska faiblesse för tvångstankar, (2) att jag i själva verket är jättereligiös, eller (3) är tecken på att mitt liv befinner sig i en ständig krissituation.

Jag har emellertid kommit fram till att det kan liknas vid stående lottorader eller deltagande i Postkodlotteriet. För om man antar att Gud finns och fungerar lite som en sorts jultomte – en stressad jultomte som, sin allsmäktighet till trots, inte hinner hjälpa alla som ber/önskar – så vore det ju väldigt försmädligt att missa när Gud kom till byn och därmed inte få delta i ”grannyran” bara för att man precis slutat att be.

Jag ska också tillägga att jag varken är med i Postkodlotteriet eller spelar på Lotto. Jag ber ju som sagt i stället; det är ungefär lika tröstlöst/framgångsrikt. Jag inser också, vid närmare eftertanke, att denna lotteriförklaring nog faktiskt inbegriper alla tre ovan spekulerade orsaker. Snarare förstärker den allihop…

Dessutom tror jag inte att Gud, i händelse av hans eller hennes existens, skulle bli så glad över att liknas vid ett lotteri eller för att vara nån slags Rickard Sjöberg-figur (inget ont om honom), så jag skulle nog bli lottlös ändå. Såvida inte – som det påstås i en känd svensk ungdomsserie från 1994 – Gud har humor?

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>