Så visste jag det skulle låta

För sju år sedan slutade Peter Harryson som programledare för succéprogrammet Så ska det låta. Efter en lika lång avhållsamhet från samma program, kunde jag inte motstå att utmana mina reaktionära och nostalgiska tendenser då fyra briljanta GAS-medlemmar i söndags gästade programmet.

Dessa gäster gjorde mig som väntat inte besviken. Vad gäller programmet som sådant fick dock mina nämnda tendenser tyvärr en del vatten på sin redan snabbt bakåt snurrande kvarn.

Jag har tre saker att säga. Helt i Robert Gustafssons reaktionära vaktmästaranda:

För det första: Visst, pianisterna är säkert inte tondöva, men oj vilken klasskillnad det är rent musikaliskt. Med Anders Berglund och Robert Wells vid flygelrodren var det pianot som var det drivande huvudinstrumentet. Alltifrån skönt jazzig pianobarstämning till intensiva ”pianoriff” i absolut världsklass. Och då kameran svepte runt bakom lagen kunde man fascinerat studera deras passionerade pianoekvilibrism. (Bara Anders Berglunds skratt och funderingen kring ”vilket coolt sätt Robert Wells ska avsluta den här låten” saknar jag.) Nu vet jag inte ens om pianisterna hördes alls. Spelade de över huvud taget? Jag vet inte.

För det andra: Åh, vad jag är trött på publik i tv-studios. Jag klarar inte av dagens krystade applåder i tid och otid. Varför ska det till exempel applåderas så fort en deltagare har tagit den första tonen på en låt som kanske inte alls kommer låta bra? Att det ska vara en applåd efter ett framförande kan jag köpa, men att det dessutom ska komma en till fem sekunder senare när Peter Settman – visserligen med ett emfatiskt applådlockande tonfall – säger ”bra!” och ytterligare en när han strax därpå säger ”det blir poäng för det”, förstår jag inte. Och varför i hela friden ställer sig publiken upp mitt i en låt? Skämskudde fram. Så var det inte på Peter Harrysons tid.

Publiken beter sig ungefär på samma psykotiskt förledda sätt som i detta galenskaparklipp, från ca 2,25 min:

Detta fenomen gäller för övrigt alla tv-program i dag. Skavlan är ytterligare ett skräckexempel. Det går ju knappt att kolla på numera. De understundom riktigt intressanta samtalen störs hela tiden av publikens krystade applåder. Gästerna och inte minst Fredrik själv är inte heller oskyldiga. De styrs likt naturliga betingningsprinciper och förstärker givetvis det beteende som tydligen går hem hos publiken. Det resulterar i ett ständigt flirtande efter feedback med inte helt lyckade skämt och oneliners, varefter Fredrik dessutom är tyst eller möjligen fnissande tittar ner i sina manuskort, vilket får publiken att känna sig osäker, ”ska vi klappa nu eller?”. Och ja, verkar de flesta efter ett kort ögonblick av reflektion chansa på är rätt. Detta gör programmet onödigt ytligt och hackigt. Styr upp detta omedelbart Henric von Zweigbergk.

Man kan i sammanhanget med fördel jämföra med det briljanta programmet Videokväll hos Luuk. Ingen publik och en fantastiskt skön, lugn och koncentrerad stämning i studion. Mer sånt. Men jag antar att dagens synnerligen otrogna tv-tittare tyvärr snabbt zappar förbi ett program som inte har denna maniskt applåderande publik. ”Åh, det här verkar många tycka är bra! Det tittar jag på!”

För det tredje: Även om jag vet att Så ska det låta alltid lidit av en form av konstlad spontanitet, så verkar denna spontanitet – programmets kärna – vara ett alltmer avlägset minne blott. Allt är numera pinsamt uppenbart regisserat. Ibland tänker jag: varför inte helt strunta i själva tävlingen – och den härliga spontanmusikalitet den i sin grundidé ska framkalla – och i stället låta alla deltagare uppträda på en scen med valfria, välkända och inrepade låtar. Ty nu förpackas allt i en rätt så onödig kvasi-spontan tävling, allt för att ändå få gästerna att framföra de låtar man vill. Varför ta denna omväg? Varför inte visa direkt vad folk vill se?

En inte helt långsökt liknelse kan här göras med dokusåpan Big Brother. Ty den är ju bara en konstlad programidé och tillika svepskäl för att kunna visa folk nakna. Varför ta denna omväg? Varför inte visa direkt vad folk vill se?

I Så ska det låta fanns förr emellertid mer utrymme för spontana musikaliska utsvävningar fångade i stunden – och det är ju då programmet är som bäst. Till exempel Fredrik Lindströms – i de höga tonerna – något sura version av Sofia dansar go go, Jonas Gardells oemotståndliga och oväntade Trubbel-duett med Tova Carson eller Siw Malmkvists härligt otajmade avslutningskoreografi i Främling från det allra första programmet den 17 januari 1997.

Situationer skapade i nuet. Som inte behöver vara perfekta. En aforism som också är värd att tänka på över huvud taget.

Och på tal om musik skapad i stunden:

En kommentar

  1. Pingback: Sluta dalta

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>