Sluta dalta

Det är med en stänk av sorg jag läser efterorden till Göran Häggs imponerande genomgång av den svenska litteraturhistorien – och då inte i första hand för att en mycket intressant och läsvärd bok på 692 sidor går mot sitt slut. Nä, det är för att jag efter alla dessa sidor, fyllda av ljuvlig eskapism, blir smärtsamt påmind om den bistra verkligheten – både den historiska som existerade jämte de avhandlade författarna och de följder den fått för den kontemporära.

Göran Hägg är från början helt ärlig med att han skriver, till skillnad mot tidigare litteraturhistoriska genomgångar, subjektivt och värderande. Det är en mycket underhållande och befriande läsning. Nu har jag i och för sig, skamligt nog, inte läst en enda bok i den svenska litteraturhistorien, så jag kanske därav inte stör mig på Görans värdeomdömen. Jag har liksom ingen egen uppfattning att jämföra med.

Nåväl, det är trots allt härligt med en rak och ärlig text. Göran är tuff och tycks minsann inte vara rädd att stöta sig med någon. (Visserligen har lejonparten av de som omskrivs i boken sedan länge ”gått vidare” – kanske till Nangijala, för att försöka få in en krystad litteraturreferens. Men ändå, lite tuff är han.)

Det är därför – efter all den befriande ärligheten, den sköna litterära nostalgin och den ljuvliga eskapismen – lite tråkigt att läsa efterordens ängsliga reservationer.

Göran skriver i en passus:

För ögonblicket är det emellertid i stort sett bara en enda aspekt på urval och omdömen som diskuteras inför litteraturantologier, översiktsverk och läroböcker. Hur många kvinnor finns med? […] Jag vill gärna föreställa mig att detta är det hittills jämställdaste verket i genren […]. Kanske visar det sig att jag har fel – jag har inte suttit med måttband.

Att kvinnor under långa tider i hög grad var utestängda från den litterära offentligheten är givetvis bedrövligt (det är så självklart att det nästan inte behöver sägas), men det mest intressanta från ovanstående citat är emellertid att den initialt välmenta, och av uppenbara skäl minst sagt välbehövliga, kvinnokampen tycks ha slagit över – som på så många andra områden i vårt nutida samhälle – och medfört att det även inom litteraturen finns detta ensidiga kvinnofokus, gärna i termer av kvantitet. Vilket naturligtvis är ett feltänk.

Diskursen tycks fungera som ett skepp i en häftig storm som inte kan stå rakt upp, utan antingen har slagsida åt det ena eller det andra hållet. Alla skeppets kanoner och folk ombord dråsar hjälplöst över däcket, sedan det för tillfället mäktiga och tunga tolkningsföreträdesetablissemanget bestämt sida. Förr bestod detta av enfaldiga manschauvinister, i dag av lika goda kålsupande mediafeminister.

Vidare skriver Göran:

Det går att i det föregående hitta nedsättande omdömen om kvinnliga skribenter, men aldrig i deras egenskap av kvinnliga skribenter.

Jag förstår att denna reservation och förtydligande givetvis har samband med den historiska förkastliga litterära kvinnodiskrimineringen – som förmodligen bland annat innehöll nedsättande omdömen om kvinnor just för att de var kvinnor.

Men i en text – fylld av befriande ärlig kritik, som vågar skriva rakt ut att någon, man som kvinna, är kass – skriven i nutid, som är en tid av jämställdhet och mängder av framgångsrika kvinnliga författare, borde det inte behövas.

Men vi lever också tyvärr i en tid med det kvinnliga offerkortet i leken. Det går därför nästan inte att kritisera en kvinna utan att bli anklagad för sexism. Och det är väl därför Göran – tyvärr – mer eller mindre är tvingad att lägga till ett dylikt förtydligande.

Men, nota bene, det är bara sexism om det gäller en kvinna; en man kan man, som sagt, kasta hur mycket skit på som helst. Det står till exempel inte en motsvarande manlig reservation: den i boken svidande kritiken mot bland andra Heidenstam förtydligas inte på samma sätt, d.v.s. att den ”inte beror på att han är man”, utan för att Göran helt enkelt tycker att han är kass. Gott så.

Själv löpte jag dock, till skillnad mot Göran som alltså vek ner sig i efterorden, hela linan ut och i tidigare inlägg sågade pianisterna i ”Så ska det låta”, utan att förtydliga att jag ”inte sågade dem för att de var kvinnor”. Ja, jag nämnde inte ens att de var kvinnor, eftersom det i sammanhanget givetvis är helt irrelevant.

Ty jag har inte – hittills i alla fall – sett någon manlig pianist spela piano med sin penis, som en sorts extra hjälpande patriarkal hand. (Ej heller på samma sätt skrivit en bok.)

Kön är alltså, i sann jämställdhet, helt ointressant. Så snälla feminister: sluta spela ut det kvinnliga offerkortet och sluta räkna antal snoppar och snippor; det förstärker ju bara fokus på just kön. Och ni andra: sluta reservera era åsikter, sluta dalta, annars kan inte sann jämställdhet uppnås. Vi måste hjälpas åt att räta upp det kantrade samhällsskeppet på en rak och jämställd köl.

Tack på förhand!

En kommentar

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>