The top five regrets of the dying

MP900202038Arv eller miljö? Denna ständiga fråga. Vissa tror på John Lockes teori om ”tabula rasa” (latin, ”tom tavla”), där människan föds helt utan förutbestämda egenskaper. Barnet är ett oskrivet blad som förvärvar egenskaper och dylikt under livets gång. Andra lutar mer åt Carl Gustav Jungs teori om ”arketyper”, som är ett slags urbilder eller urtyper – ett nedärvt sätt att tänka och känna. Dessa arketyper – exempelvis ”den gamle mannen”, ”den evige ynglingen”, ”urmodern”, etc. – är alltså ”inbyggda” i alla människor, vilket enligt Jung är anledningen till att man kan finna liknande sagor och folktro i oberoende kulturer. Grundläggande mänskliga känslor av skuld, skam, glädje, ilska, kärlek är nedärvda genom evolutionsprocesser.

Oavsett vad man nu tror är svaret på frågan om arv eller miljö, är det lätt att se hur hjälplöst ett litet nyfött barn är. Det är helt beroende av sin omgivning (sin miljö) för att överleva. Vilket i och för sig på sitt sätt är en evolutionär gåta. Jämför med många andra mare_and_foaldjur som hästar eller vissa fåglar, där ungarna både kan gå, se, äta och flytta hemifrån relativt omgående – vilket evolutionärt egentligen borde vara mer fördelaktigt. Dock måste även dessa djur, oftast genom imitation av äldre representanter av arten, lära sig en hel del viktiga överlevnadsbeteenden. Emellertid är väl inte den samlade kunskapen hos exempelvis hästar ens i närheten av den enorma kunskapsbank som vi i homo sapiens sapiens genom årtusendena har tillskansat oss, så det snabba myndigförklarandet av en häst kanske inte är så konstigt ändå…

Nåväl, en människa som föds och växer upp utanför mänsklig samvaro kan kanske sägas vara ett slags ”tabula rasa” – ett oskrivet blad. Åtminstone i större utsträckning än vi andra. baby-cut-turkeyDen människan blir på ett sätt nollställd, eftersom dess omgivning är nollställd. Den måste uppfinna hjulet på nytt, ”börja om från början” så att säga. Måste prova om det går att äta de här bären, de här svamparna, om det gör ont att trampa på en igelkott eller få en stor sten i huvudet etc. Enkla saker som vi tar för självklara, men som vår omgivning/miljö (eller egna dumhet/misstag) har lärt oss. Förmodligen var det väldigt länge sedan människoarten gjorde dessa (i dag banala) upptäckter, och vi borde egentligen vara mer tacksamma mot alla som genom historien fått sätta livet till bara för att kommande generationer ska få veta att man inte ska äta flugsvamp eller gå för nära ett björnide på vintern.

Som tur är så finns det inte så många fall där människor har drabbats av det fatala ödet att växa upp utan mänsklig samvaro. Men de få fall som finns av så kallade ”vargbarn” visar bulrushestydligt att det är genom mänsklig kontakt vi blir just människor (som vi känner dem). Ty gemensamt för dessa barn är att de efter kontakt med mänsklig civilisation har mycket svårt att anpassa sig till samhället; de kan inte ens lära sig tala, eftersom de tillbringat den kritiska perioden då man lär sig ett språk isolerade från mänsklig kontakt. Vissa försöker till och med fly tillbaka till den präglade tillvaro de tidigare haft – exempelvis i djungeln tillsammans med vilda hundar eller vargar.

Alltså, om vi som växt upp och lever i den civiliserade mänskliga världen kan sägas ligga längst fram i utvecklingen och har lyckan att ha tillgång till den samlade imaginära kunskapsbank som alla tidigare generationer med stor möda investerat hela sitt andliga livsförvärv i, så tycker jag att vi – med stor respekt och vördnad – oftare borde besöka denna guldgruva av kunskap och på ett medvetet plan försöka lära av tidigare generationers misstag och insikter.

Holding Hands with Elderly PatientSåledes: Vilka är då de största lärdomarna som personer som ligger på dödsbädden anser att de har dragit av livet?

I en bok av den australiensiska sjuksköterskan Bronnie Ware – som arbetat med, och intervjuat, gamla personer som står inför sin skoningslösa, ensamma och nakna död – listas de fem viktigaste lärdomarna:

1. Jag önskar att jag hade haft modet att vara mer sann mot mig själv och inte leva ett liv som andra människor förväntar sig av mig.

2. Jag önskar att jag inte hade jobbat så hårt/mycket.

3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka vad jag känner.

4. Jag önskar att jag hade haft bättre kontakt med mina vänner.

5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lite lyckligare i livet.

Eftersom det enda man med säkerhet vet att livet består av är tid, så ska man – om man nu tror på dessa punkter och inte vill ligga i dödens väntrum och vara ångerfull och bitter – alltså försöka skapa en tillvaro där man så gott det går maximerar tiden man lägger på sina vänner, sin familj, sina genuina intressen, sina genuina drömmar och samtidigt tycka att gräset man då står på är det grönaste gräs som finns och tillåta sig själv – i sann hedonistisk anda – att njuta.

Njuta av livets korta tid och så ofta det går skapa tillfällen då man med emfatisk äkta glädje säger de magiska orden: ”Det här är livet!”

Retired

 

Sonett:

Först fanns det blott bakterier och kryp,
men någon gång långt före Gustav Vasa
så väcktes konceptionens arketyp
bredvid en trolsk neandertalarbrasa:

”Vill du ha ett kopulerande nyp
och föra vidare vår kunskap?” ”Ja!” sa
den andre. ”Vi gör en ny prototyp,
en människa, en tom tabula rasa!”

På livets hav i din allena skuta
du tankfullt skvalpar, dålig på att njuta,
men klotet snurrar fort och tiden går.

Så sätt dig ner i lugn och ro – och skriv ett
beting vad gäller meningen med livet
och tyck att gräset är grönt där du står.

 

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>