Varför gillar man det man gillar?

Att ställa frågan ”varför?” tycker jag är synnerligen intressant – och viktigt. Varför gillar man det man gillar till exempel? Varför gillar jag den doften? Varför tycker jag att den där låten är bra, den där tapeten snygg, den där maten god eller den där tjejen vacker? Och finns det över huvud taget ett svar eller är allt bara slumpartat? Det kanske de facto finns ett svar, men det är omöjligt för oss att ta reda på vilket det är?

Det kanske är likt Karl Poppers teori om vetenskap: att vi kan ha hypoteser om sanningen, men vi kan aldrig vara säkra på att vi har nått den? För att emellertid öka sannolikheten för att vi eventuellt har funnit sanningen, bör vi därför enligt Popper utsätta våra hypoteser för så svåra prövningar som möjligt. De som faller läggs åt sidan, de som klarar prövningarna får tills vidare gälla som den hittills bästa hypotesen – och genom denna uteslutningsmetod närmar vi oss förhoppningsvis och troligtvis sanningen.

Nota bene: För att vara en giltig vetenskaplig hypotes måste dock hypotesen för det första kunna falsifieras; den måste kunna vederläggas. Av den anledningen är exempelvis inte påståendet ”Gud finns” ett vetenskapligt påstående, eftersom det inte går att motbevisa (och inte bevisa heller för den delen).

Det vanliga exemplet för att åskådliggöra både detta och många andra vetenskapsteoretiska begrepp, som vi för tillfället kan lämna därhän, är följande:

Vetenskaplig hypotes: Alla svanar är vita. Kan den falsifieras? Ja, det är bara att hitta en svart svan, så är den hypotesen körd. Är hypotesen sann? Nej, det kan vi som sagt aldrig veta. Det kan ju alltid dyka upp en svart svan som sätter allt i en annan dager. Men eftersom alla svanar som hittills har setts har varit vita får hypotesen gälla tills vidare (ja, svarta svanar finns).

Exempel: Förr trodde man att jorden var platt och att solen cirkulerade runt jorden. Det mesta – för att inte säga allt – tydde på att så var fallet. Det var stensäkert. Marken är platt eller hur? Och solen flyttar sig runt på himlen. Jorden måste bara vara platt och har en rund gul sak snurrande runt sig. Med tiden kunde emellertid modernare fysiska beräkningar falsifiera denna ”sanning” och via det så kallade heliocentriska paradigmskiftet visa att jorden i stället var rund och cirkulerade runt solen.

Tidigare bespottade och för hädelse anklagade teoretiker såsom Copernicus och Galilei hade alltså haft rätt. Eller för att vara Poppers vetenskapsfilosofi trogen: tills vidare rätt. För man vet ju aldrig om även denna teori/sanning kommer att falsifieras en dag. Vem vet, det kanske visar sig att jorden i stället är fyrkantig? Fast mer realistiskt kommer nog nästa stora paradigmskifte att ske kring teorin om den mörka energins existens i universum.¹ Spännande…

Pseudovetenskaplig hypotes: Gud finns. Kan den falsifieras? Nej, hur skulle det gå till? Är hypotesen sann? Nej, det kan vi självklart följaktligen inte veta.

Ur detta vetenskapsfilosofiska perspektiv skulle därför inte den initialt ställda frågan ”varför?” – i detta fall om varför man gillar det man gillar – särskilt ofta vara av vetenskaplig karaktär. Men likt pseudovetenskapliga religiösa och existentiella spörsmål inte desto mindre intressant att fundera över.

Så varför gillar man det man gillar då? Och nu när man har slängt av sig det vetenskapliga oket kan man ju likt den bästa kvacksalvande demagog spekulera och argumentera helt fritt.

Jag tror jag tar min utgångspunkt i det ständiga dilemmat mellan arv och miljö. Och även om jag har starka känslor för det genetiska, så lutar jag trots det i detta fall kraftigt åt miljösidan.

Hypotesen är därför något i stil med följande: Man gillar det man gillar på grund av vilka känslor, begär och minnen – såväl omedvetna som explicita – olika företeelser väcker, företrädesvis härstammande från barndomen.

Och ja, hypotesen är tydligt freudiansk – med en uttrycklig (om än inte helt likartad) generalisering av principen bakom begreppet Oidipuskomplex (eller Elektrakomplex) till de flesta preferenser man har i livet (d.v.s. det man gillar).

Med andra ord: Förnimmer man en doft som exempelvis påminner om hur det doftade under sin barndoms sorglösa somrar hos sin mormor och morfars sommarstuga, så ”gillar” man antagligen den doften. Och för att i detta sammanhang återknyta till den freudianska utgångspunkten har jag till och med för mig att jag har läst att tjejer omedvetet attraheras av killar med samma parfym/rakvatten som sin pappa.

Luktsinnet är för övrigt det av kroppens sinnen som har bäst ”minne”. Förnims en doft kan man på ett ögonblick kastas långt tillbaka i tiden. Plötsligt får nyklippt gräs en att stå på en fotbollsplan, vara 10 år gammal, få bollen i ett friläge, sätta den i krysset samtidigt som man i ögonvrån ser alla föräldrar stå vid sidlinjen och med en närmast psykotisk emfas skrika ”fotboll, fotboll, fotboll”.

Eller hör man musik man förknippar med något positivt man tidigare har upplevt, så ”gillar” man den: ”Den här musiken spelade alltid min gammelfarmor på sin grammofon, den får mig alltid att känna mig glad till mods, en skön känsla sprider sig i kroppen” eller ”Den här skivan spelade vi då vi åkte på roadtrip i USA 1984” eller ”Den här låten dansade jag tryckare till på skoldiskot när jag var 9 år”. Ibland vet man dock inte varför man gillar en viss typ av musik, men tänker man efter så finns det nästan alltid mer eller mindre tydliga associationer med tidigare upplevelser. Upplevelser som ägt rum mer eller mindre tidigt i livet.

Redan en liten bebis tycks ha dessa drag av nostalgisk regression. Ty det finns ett enda ord/ljud som har samma betydelse på alla världens språk: nämligen det som betyder tyst: ’hysch’. Det antas påminna om det susande ljud som alla människor förnimmer under fosterstadiet i livmodern. Det pulserande ljudet av människans blodomlopp skulle därför vara människans äldsta imitation.² De flesta föräldrar märker också snart att ”hyschande” läten och ett slumpmässigt, skumpaktigt vaggande är det bästa sättet att få små barn att sova. Allt tydligt påminnande om den trygga, susande och skönt skumpande tillvaron i mammans mage. Och även i vuxen ålder är ju skumpande tåg, bakomskvalande röster och susande ljud sövande.³

Således: Allt som skapar någon sorts ”trygghet”, det ”gillar” man. Och ofta är det som skapar trygghet olika former av positiv igenkänning – mer eller mindre medveten – från barndomen (eller åtminstone någon gång tidigare i livet).

Man kan också vidga detta till att förfäkta hypotesen ”att man har fötts för sent” som i Woody Allens Oscarsbelönade film Midnight in Paris (2011). Det vill säga, man kan även ”längta” till, ”gilla”, en tid – med alla dess kläder, musik och konst – långt före sin egen födelse. En tid man tror är bättre. Dock blir det som filmen visar ett evighetsspel, där alla hela tiden längtar tillbaka till en tidigare epok, och att vi ändock till sist bara kan leva på ett ställe: i nuet.

Men ett ”nu” alltså fyllt av intryck från det förgångna…

Fotnoter:

¹ En gigantisk mörk energi antas finnas i universum eftersom beräkningarna av bland annat vårt solsystems rotation i Vintergatan annars inte går ihop.

² Lindström, F. (2002). Jordens smartaste ord. Stockholm: Albert Bonniers Förlag.

³ Prova exempelvis att lyssna på den havsbris eller det vågskvalp som ibland sänds på nätterna i P1.

Skriv en kommentar

Du kan använda följande HTML HTML:
<a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>